Panegyrik

Min allrasom bästastste Lexulouskompis ska trappa ner. Lexolous är ett mycket fängslande spel, som Alfapet eller Scrabble, fast på engelska eller franska. Men nu ska hon återvända till det normala livet lite mer. Det är beundransvärt, för L. är som en drog. Jag har inget emot droger och tid har jag ju också, men nu får väl jag också försöka trappa ner. Min hjärna kommer visserligen att skrumpna och livet blir tomt och innehållslöst, men det är ju så nyttigt att ha tråkigt. Jag kanske kan  blogga lite mer, vem vet.

Jag kan ju berätta att jag varit på Lisebergsteatern och sett "Obesvarad kärlek" med Tomas von Brömssen och Eva Rydberg. Jag försöker se allt med honom, för jag tycker helt enkelt att han är så fruktansvärt duktig. Pjäsen handlar om Florence Foster Jenkins och hennes pianist. För den som inte känner till denna märkliga människa ska jag dra storyn snabbt. Hon älskade musik och ville utbilda sig till sångerska. Pappa sa "det får du inte. Du har inte tillräcklig begåvning." Så småningom dog pappan och hon fick ärva. Hon tog sånglektioner, kanske i smyg? Så dog mamman och då fick hon ännu mer pengar, hon blev rik som ett troll. Då anställde hon en ackompanjatör och hyrde olika konserthallar i USA och höll konserter. Hon var lycklig. Men det lät förskräckligt illa. Hon förstod inte det. Hon hörde vad hon ville och hon älskade att sjunga. Kort före sin död (1944) hyrde hon Carnegie Hall, som blev fullsatt, för vid den tiden var hon kultförklarad. Folk skrattade och skrek och hon trodde att publiken var förtjust. Eller? Man är inte riktigt säker på det nu.

Här kommer ett klipp från den riktiga Florence Foster Jenkins när hon sjunger "Nattens Drottning" ur "Trollflöjten". (Kolla inlevelsen och vad gör hon? Rättar hon till BH-bandet under konserten?). Av någon anledning går det inte att lägga in klippet, men ni kan ju lika gärna titta på Youtube. Där finns flera upptagningar när hon massakrerar både Mozart och Bach och Strauss.
På Lisebergsteatern tjöt folk också av skratt. Alla utom min väninna (som tävlar med mig om Tomas gunst fast det vet han inte om) och jag.

Det visade sig att hr Brömssen spelade utmärkt pseudopiano. Alltså han låtsasspelade så att det såg helt rätt ut. Det är beundransvärt. I svensk film är det ju annars kutym att man tar en person vem som helst och låter honom hålla i ett instrument som om det vore ett vedträ och så får han såga lite fram och tillbaka och så är det en Isaac Stern som spelar i bakgrunden. Eller sätter man en vacker kvinna vid ett piano och låter henne gunga hit och dit och se själfull ut, men det stämmer inte. "Det är ingen som ser" tänker regissören, som inte själv spelar. Men det är det.

Nåväl, Tomas von Brömssen spelade perfekt utan att spela. Dessutom sjöng han (i verkligheten) som en Frank Sinatra. Guldstjärna, guldstjärna, guldstjärna!
Han fick fram pianistens vånda väldigt bra. Denne var ju livrädd att hans musikervänner skulle komma och lyssna på konserterna samtidigt som han ju blev god vän med Florence och inte ville såra henne genom att backa ur. Välbetalda pianistjobb växte nog inte heller på trän.

Om man nu går på en sån här pjäs, ska man då se den musikaliska aspekten eller den humana? Är det roligt eller är det sorgligt? Ja, för oss fastnade skrattet i halsen. Lite berodde det på Eva Rydberg, som inte är någon operasångerska och därför inte sjöng t.ex. "Nattens drottning"  i rätt oktav. Hon sjöng en oktav lägre och alla som har försökt (eller försöker efter detta inlägg) att nå upp till trestrukna f i arian vet hur det är att inte nå riktigt ända fram och att det låter ganska komiskt. Detta bortfaller ju helt om man sjunger en oktav lägre. E. R var tvungen att sjunga en massa andra omotiverade fel, som inte var ett dugg roliga.
Jag har skrattat mycket åt Florence, men baske mig om jag inte beundrar henne nu. Hon förverkligade sin dröm. "Det viktigaste är ju vad man hör inombords" sa hon.
Vete sjuttan, om inte jag skulle hyra Carnegie Hall och sjunga alla osjungna solon, om jag hade miljoners miljoner. Alla som kommenterar det här inlägget kommer givetvis att bli hedergäster. Och Tomas von Brömssen förstås.


Efter den här panegyriska inlägget gör det väl inget om jag publicerar den här bilden?










Kommentarer
Postat av: Åsna

Jag kommer!

2011-03-31 @ 00:50:04
Postat av: Ullah

Jag med!

2011-03-31 @ 11:26:04
Postat av: Ö-helena

Violasten i vita skjortan har väldiga problem med att hålla sig för skratt!

2011-03-31 @ 19:01:04
URL: http://oversattarbloggen.blogspot.com
Postat av: Paula

Det hade ju varit bättre om E R hade försökt sjunga i den rätta oktaven - mer realistiskt antagligen.

2011-04-03 @ 23:23:34
URL: http://paulas.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0