FruDecibel

Om någon hade frågat mig idag hur ont det gjorde att ta bort stygn i munnen på en skala från 1-10, så hade jag sagt 10. Aldrig någonsin kunde jag ana att det skulle vara så fruktansvärt smärtsamt. Helt i klass med att föda barn, om än inte lika utdraget. Då får man ju ändå med sig något bra hem, för det mesta i alla fall. Här blev man bara av med pengar.

Men det var ingen som frågade, för det var ju inte så intressant. Jag skrek i alla fall så att det hördes långt ut på Södra Vägen, gissar jag. Folket som satt i väntrummet måste ha bleknat om nosarna, för dörren var inte stängd. Jag tror att jag fick en smärtchock, men efter att ha sökt på NE på smärtchock såg jag, att det inte finns något som heter så, så det kan det ju inte ha varit.
Smärta förminskar. Man blir ledsen och sur och gnällig och alla stora ädla tankar man brukar tänka försvinner och det finns bara smärta och man är alldeles ensam med den.
Jag har ändå haft god hjälp av Åsnor, som har flugit hit för att staga upp Åsnemamman. Himlen vare lovad för det, men någon skatteåterbäring blir det nog inte.
Tandkirurgen pratade glatt om nästa operation. Va? sa jag. Det hade jag inte fattat. När titanskruvarna har läkt fast, ska det stansas hål så att de tittar fram igen och locket längst ner på dem ska skruvas bort så att de nya kronorna kan få fäste i gängorna och sedan ska han gå in från sidan och sätta fast någon annan grejsimojs. Ni hör ju hur ont det kommer att göra, även om jag förhoppningsvis får bedövning.
Alla pratar om att det blir så bra och tänk vad skönt när det är färdigt. Jag är inte lika säker på det. Jag är en patient som kommer att förvåna. "Så här brukar det inte bli", kommer de att säga. "Det var ju synd, men vi måste nog göra om alltihopa", eller "det var ju synd och inte kan vi göra om det heller. Sorry."

För den som undrar hur det går på Folkteatern, så kan jag meddela att det går väldigt bra. Publiken är mycket olika beroende på vilken dag det är. Tisdagspubliken tycks bestå av pigga och intelligenta människor som fattar att det är skojigt ibland, medan fredags-och lördagspubliken mest består av människor som vet att det är fint att gå på teater och som väntar sig att det ska vara enkelt och lättfattligt. Vissa har tagit sig ett eller många glas vin, så att de somnar. Tyvärr ser man publikens ansikten ganska tydligt, och är det någon som ser sur ut, så märker man det direkt. Det påverkar i alla fall mig och förmodligen skådespelarna också, fast de är ju mer professionella än jag.

Hittills har jag inte lyckats få några blommor av mina vänner, trots ett uttryckligt löfte i lördags, (men faktiskt här hemma av Händige Herrn; himlen vare lovad), men det är väl för att jag alltid har drömt om att få blommor just efter en föreställning eller en konsert, när publiken applåderar som en vansinnig och trumpeterna smattrar och fanorna fladdrar ....Jo, det har faktiskt hänt, en gång  efter en konsert på min födelsedag. Det är nog 10 år sedan och en gång efter Orestien. Ja, men då så, vad tjatar jag om.
Det är ju inget konstigt egentligen för jag gör ju aldrig något på scenen eller på konserter som är något att hänga i julgran. Visserligen har jag förhindrat många haverier i kören, men eftersom de aldrig har inträffat, så är det ju inget att tala om.

Ja, sådana här småaktiga tankar om småaktiga tanter  och andra  dyker upp i ens småaktiga hjärna när man har ont. Bara för det sätter jag in bilden på min senaste fådda blombukett igen. Den fick jag av den storsinta Frau Liebestraum.