FruDecibel

Den senaste tiden har jag läst ett antal biografier och dagböcker. Det är nyttigt. Man baxnar över vad som har försiggått i slott och kojor utan att man har haft en aning om det. Där satt jag i min trygga Svenljungavärld och läste Idun och Svensk Damtidning, för att inte tala om Allers och trodde att det var naturligt, medan Carl Johan De Geer växte upp under helt andra förhållanden och trodde det var naturligt. Ett intressant fall på det hela taget.
Sedan tog jag mig igenom "Tre dagböcker" utgiven av Maria von Rosen och Ingmar Bergman; dotter och far alltså. Den behandlar hustrun Ingrids sjukdomstid och död. Trots detta känns det som om det ändå är hr regissören som har huvudrollen i detta drama. Det kan ju bero på att han är mer tränad att uttrycka sig skriftligt. Lite märkligt ändå att han ska ta sådan plats.
En formulering har han lyckats med väldigt bra tycker jag. "Jag är för övrigt en urgammal sprucken potta till brädden fylld av nattståndet självmedlidande."
Ja, precis så tycker jag att han är. Nu gäller det ju att inte kasta sten i glashus, så jag måste skynda mig att tömma pottan.
Igår fick jag veta att det inte var tillåtet att gäspa under Bergmans repetitioner. Skådespelare som gjorde detta blev genast utbytta. Kanske var det därför som jag nervöst började gäspa under föreställningen igår? Jag lyckades dock gäspa i kulisserna, men vår regissör har lyckligtvis inte varit av det demoniska slaget. Eller ska man stava "dämoniska"?

Nu har recensionerna (Den heliga Johanna från Slakthusen) börjat trilla in och med det den sedvanliga förundran hur recensenter är beskaffade och hur mycket (litet) som är relevant. Att samma pjäs kan göra så olika intryck. En tyckte att regissören hade fattat Brecht bättre än Brecht själv. De flesta tycks dock vara imponerade av kören, dvs. oss. Någon tyckte att vi var en 40-mannakör, men då har han nog sett dubbelt. (Eller också hörde han att vi sa att vi är 50 000.) Sveriges Radio hade skickat en person att recensera, som dock inte var tillräckligt intresserad för att notera att regissören hette Melanie och inte Madelene. Skäms, Sveriges Radio! Man kan väl stava rätt även om regissören inte heter Ingvar Bergman eller Roland Josephson.

I år fick vi vara med på premiärfesten också. Den var lite enklare än förra årets, då vi fick stå och titta på. Mingelgryta och vin. Det var inte helt lätt att mingla med gryta, men allting går bara man vill, sa min mormors mor.
Igår tittade Folkteaterns konstnärlige ledare (Hans Norén) på föreställningen. Jag vet inte vad han tyckte, men han vinkade åt mig.

Min egen framtoning i pjäsen har fått kritik. Jag såg mest lidande ut av alla i kören. Om detta var bra eller dåligt är jag inte säker på, men kom och titta själva, så kan vi ha en omröstning.

Här finns den en massa fina bilder från föreställningen. Den skarpsynte tittaren kan urskilja mig. Jag står längst fram till vänster i första raden. Huruvida jag ser mest lidande ut går inte att avgöra där, så ni blir nog tvungna att komma och titta själva.