Fagersta
Ibland berättar jag om Fagersta. Det är vår närmaste stad när vi är på landet. Landet ligger i Dalarna, som ju som alla vet är det verkliga Sverige. Men det är verkligen på vippen till Västmanland, och det är där vi gör saker som handla på Lidl, gå på systemet (ja, där såg jag understundom Jan Myrdal, men han skickar nog sin unga hustru nuförtiden) och badar i Fagerstahallen, när vattnet sinar på hemmaplan. På sommaren finns det en utomhusbassäng, och man kan faktiskt råka ut för att vara mol allena i 50-metersbassängen. Det är helt ok.
De finns nog ingenting som ser så ödsligt ut som en utomhusbassäng på vintern.
Fagersta är nog trots sitt namn kanske den fulaste stad som finns i Sverige. Här ett exempel på arkitekturen, som är ganska typisk. Jag är inte någon expert, men jag gissar på 60-talsstuk?
Jag tror att det är omgivningarna som har gett staden dess namn, men att det är så fantastiskt vackert bara ett stenkast från centrum får ju vanliga genomåkare ingen uppfattning om. Centrum domineras av Lidl + parkeringsplats, en begravningsbyrå och en elaffär och Fagerstaposten och lite till. Man blir måttligt upplivad av synen.
Bara någon mil härifrån finns ett världsarv, Engelsbergs bruk, som är oerhört vackert. Titta bara:
Jag berättar inte mer om Engelsberg, för då tappar jag en läsare.
Det bästa med Fagersta är, som jag har sagt förut, simhallen. Där har de en ångbastu, antagligen tack vare de många finska invandrarna. En gång doftade det eukalyptus i den, och det var helt underbart. Jag hoppas alltid att jag ska komma på en sådan dag igen, men hittills har jag inte lyckats pricka in den.
Men för dem som bor här jämt kanske det bästa är att Fagersta är den enda kommun i Sverige, som inte har underskott i finanserna. Och det är rödrött styre här. Heder åt fula Fagersta!
När man åker in i Fagersta möts man av stadens slogan: Här får du livstid.
Inne på toaletten i simhallen står samma slogan. Detta anses vara jättevitsigt, har jag läst. Men jag vet inte om jag skulle vilja ha livstid i Fagersta. Nej, jag vill nog trots allt inte ha livstid ens på toaletten i den utmärkta Fagersta simhall. Det vill nog inte ungdomsbrottlingarna heller, som förvaras i närheten, inte i närheten av simhallen utan av Fagersta. De rymmer stup i kvarten.
Denna slogan överträffas i mitt tycke endast av Säters:
Bli tokig i Säter!
Ja, vad ska man säga?
Jul?
Så var det tänkt. Jul som vanligt i lilla Sörbo i Dalarna. En bild på vårt juliga fönster ligger på Sveriges Radios hemsida idag.
Den ligger här också.
Den ligger här också.
Så här mysigt är det alltså meningen att det ska vara på jul. Hos de flesta är det också det, att döma av alla puttenuttiga mysuttalanden på Facebook. "Nu är det bara skinkan kvar som ska griljeras". Alla har donat och fejat och handlat och nu går starskottet för myshelvetet.
Vi har inte gjort ett skvatt. Inte ens handlat mat.
När vi kom hit i förrgår var det 8 minusgrader inomhus. Det var vi beredda på, så det var bara att sätta igång och elda. Ved har vi gott om. Vattnet kan man inte sätta på riktigt med en gång, utan man väntar tills värmen har kommit. När det var lagom varmt vred vi på vattnet. Det görs med en liten kran under snön. Det kom inget vatten.
Det är mycket man inte kan göra när man inte har något vatten. Inte laga mat, inte använda toaletten, inte diska, inte duscha, inte dricka vatten när törsten griper en. Händige Herrn har stått i timmar nere i brunnen och försökt beveka pumpeländet, som inte vill ge oss något vatten. Två händiga herrar har förresten stått där nere och julen hänger på en skör tråd. Ska det komma något vatten eller ska vi åka hem till Göteborg? Inne har jag vankat som en äggsjuk höna. Är det någon idé att ta fram någon julsak?
Till kaffet har jag kokat snö. Något salt i kaffet som samerna har behövdes inte, för snön är så berikad med både salter och annat smått och gott. Går dock att använda efter silning.
Idag åkte jag in till Fagersta och hemsökte simhallen och hämtade vatten. Jag var alldeles ensam i den julpyntade simhallen. Det är det bästa med Fagersta, simhallen. På dörren stod det: OBS: Män kan uppehålla sig på damavdelningen. Jag blev riktigt upplivad, 40-talist som jag är, men där fanns inte någon.
Sedan panikhandlade jag eftersom vi kanske ska vara kvar och försöka överleva julen.
Nej, man måste inte alls uppleva sådant här för att vara tacksam för rinnande vatten. Det räcker så bra med att läsa om andras olyckor och brända hus etc. Jag är jätteglad för vatten i kranen.
Vi har ett litet hus med hål i som kan användas i nödläge, vilket det ju är nu. Ett utedass. Man får pulsa nerför en backe och klämma sig inbland flaskor och skidor. Där nere är det riktigt mysigt (jag tror jag hatar detta ord).
Vi har inte gjort ett skvatt. Inte ens handlat mat.
När vi kom hit i förrgår var det 8 minusgrader inomhus. Det var vi beredda på, så det var bara att sätta igång och elda. Ved har vi gott om. Vattnet kan man inte sätta på riktigt med en gång, utan man väntar tills värmen har kommit. När det var lagom varmt vred vi på vattnet. Det görs med en liten kran under snön. Det kom inget vatten.
Det är mycket man inte kan göra när man inte har något vatten. Inte laga mat, inte använda toaletten, inte diska, inte duscha, inte dricka vatten när törsten griper en. Händige Herrn har stått i timmar nere i brunnen och försökt beveka pumpeländet, som inte vill ge oss något vatten. Två händiga herrar har förresten stått där nere och julen hänger på en skör tråd. Ska det komma något vatten eller ska vi åka hem till Göteborg? Inne har jag vankat som en äggsjuk höna. Är det någon idé att ta fram någon julsak?
Till kaffet har jag kokat snö. Något salt i kaffet som samerna har behövdes inte, för snön är så berikad med både salter och annat smått och gott. Går dock att använda efter silning.
Idag åkte jag in till Fagersta och hemsökte simhallen och hämtade vatten. Jag var alldeles ensam i den julpyntade simhallen. Det är det bästa med Fagersta, simhallen. På dörren stod det: OBS: Män kan uppehålla sig på damavdelningen. Jag blev riktigt upplivad, 40-talist som jag är, men där fanns inte någon.
Sedan panikhandlade jag eftersom vi kanske ska vara kvar och försöka överleva julen.
Nej, man måste inte alls uppleva sådant här för att vara tacksam för rinnande vatten. Det räcker så bra med att läsa om andras olyckor och brända hus etc. Jag är jätteglad för vatten i kranen.
Vi har ett litet hus med hål i som kan användas i nödläge, vilket det ju är nu. Ett utedass. Man får pulsa nerför en backe och klämma sig inbland flaskor och skidor. Där nere är det riktigt mysigt (jag tror jag hatar detta ord).
Förutom de vanliga bilderna på Oscar II och Gustav V, finns här också en raritet, Fickjournalens Stjärnkalender från 1957. Där finns Elvis Presley den 8 januari, Anders Börje den 14 mars och Myrna Loy den 2 augusti. Jag tror nästan att jag kunde alla utantill 1957. Så här ser den ut:
Är det någon som vill veta vilken f.d. storhet som fyllde år på just er dag, så kan jag titta efter.
Jag ska ändå dit.
Audition hos Lars Norén
-Jag vill ha äldre kvinnor, sa Lars Norén och tittade på mig. Jag kände att jag hade kommit rätt. Norén är för den som inte vet den nye chefen för Folkteatern här i Göteborg.
Egentligen vet jag inte hur mycket jag får avslöja. Det kanske är hemligt. Men jag vågar nog säga, att det är ett grekiskt drama och vi ska vara sjungande eller på annat sätt låtande hämndgudinnor i sista akten. Vi ska senare omvandlas till välvilliga gudinnor, hur är inte riktigt klart. Till detta behövs tio kvinnor, för säkerhets skulle från flera olika körer. Vi ska alternera och jobba ungefär en föreställning i veckan.
Jag tror jag kommer att passa mycket bra som hämndgudinna. Jag behöver bara spela naturlig. Hur jag ska klara omvandlingen, det överlämnar jag till fackfolket. Ingenting ska väl vara omöjligt i teaterns värld.
Egentligen vet jag inte hur mycket jag får avslöja. Det kanske är hemligt. Men jag vågar nog säga, att det är ett grekiskt drama och vi ska vara sjungande eller på annat sätt låtande hämndgudinnor i sista akten. Vi ska senare omvandlas till välvilliga gudinnor, hur är inte riktigt klart. Till detta behövs tio kvinnor, för säkerhets skulle från flera olika körer. Vi ska alternera och jobba ungefär en föreställning i veckan.
Jag tror jag kommer att passa mycket bra som hämndgudinna. Jag behöver bara spela naturlig. Hur jag ska klara omvandlingen, det överlämnar jag till fackfolket. Ingenting ska väl vara omöjligt i teaterns värld.
Concert Macabre
Egentligen undrar jag varför journalister inte flockas omkring mig och intervjuar mig om mina 40 år i Göteborgs Kammarkör...För att ha varit med så länge kommer jag ihåg påfallande lite, fast får man titta i klippböckerna, så rinner nog minnet över...
Kvällens konsert kommer jag nog inte att glömma i brådrasket, och det gör nog ingen av oss som var med. Det var en ordinär julkonsert med gästartisten Tomas von Brömssen och pianisten Stefan Forssén och basisten Anders Jormin. Vi har jobbat ihop många gånger förr, men det blir förstås alltid något oväntat. En ordinär julkonsert med oss är inte alls särskilt ordinär om man jämför med andras julkonserter. Vi sjöng alltså några franska julsånger som ingen har hört förut, Var hälsad på ett sätt som ingen har hört förut, Flickan i Havanna med Cubakomp och en annan text givetvis, och lite annat. Tomas von Brömssen läste Tunström och en dikt om att han älskar gamla fula kvinnor.
Då började det bli stökigt i en bänk och folk hörde inte alls på vad dirigenten försökte säga.
"Läkare"! ropades det, och män med typiskt läkarutseende strömmade till. Det var en äldre dam, som hade ramlat ihop. Folket blev oroligt och stod upp och dörrar öppnades och folket på läktaren tippade nästan över för att se vad som pågick i bänken. Det blev en ofrivillig paus i konserten. Ambulans hade tillkallats, men det är ju en bit mellan Ljungskile, där vi var och Uddevalla, där ambulansen var, så det dröjde en stund.
Så småningom tyckte dirigenten att vi skulle fortsätta konserten och då blev det riktigt makabert. Medan läkarna och anhöriga pysslade med damen, började vi nynna på nästa låt som passande nog var en Bach-koral. Den är den som för mig har texten "När jag ska lämna världen, o lämna du ej mig", en av de allra vackraste. Verkligen välfunnet. Hoppas inte damen var någon trägen kyrkbesökare.
Hon kanske trodde att hon redan var i himlen.
Det hade lugnat sig i bänken, men vi visste inte om det var för att hon var död eller om hon bara låg ner. Vi sjöng och sjöng och Stefan spelade och spelade.
Sist skulle vi sjunga "Jul jul strålande jul" med komp av flöjter och cello och piano. Då strömmade ambulansförarna in i kyrkan och fram till damen. Hon var inte död, utan kunde hjälpa till själv med att komma till båren. Vi sjöng och sjöng. Dirigenten märkte ingenting. Tomas v. B. sprang ut efter damen och klappade henne och hon vinkade åt honom. Kanske hon blev lite upprörd över dikten också?
Ibland blir det tokigt. Det absolut värsta som har hänt under mina år i den här kören var när vi skulle sjunga på göteborgskompositören Sven-Eric Johansons 75-årsdagkonsert. Vi skulle sjunga en mycket humoristisk liten svit av honom som hette "Ett skepp kommer lastat". Det var den 28 september 1994, och alla vet väl vilket skepp som var aktuellt den dagen.
När den lilla damen var utburen och Jul jul slut, så var det dags för kvällens clou, den hemlige överraskningsgästen, Wolf Biermann. Han gick på som vanligt och tog över från översättaren och höll låda. Publiken och vi fick sjunga hans "Uppmuntran". Sedan berättade Gunnar Eriksson för publiken att vi ska ut på flera turneér med Biermann och dessutom göra en skiva. Det var en överraskning, men så är det här i livet.
Jag har förresten alltid undrat vad som skulle hända om det var jag, som trillade ihop under en konsert. Jag har liksom tänkt mig att sopranerna kliver över mig och sparkar mig bakåt så jag inte är i vägen och fortsätter som om inget har hänt. Det är irriterande att jag i så fall kanske inte får veta.
Kvällens konsert kommer jag nog inte att glömma i brådrasket, och det gör nog ingen av oss som var med. Det var en ordinär julkonsert med gästartisten Tomas von Brömssen och pianisten Stefan Forssén och basisten Anders Jormin. Vi har jobbat ihop många gånger förr, men det blir förstås alltid något oväntat. En ordinär julkonsert med oss är inte alls särskilt ordinär om man jämför med andras julkonserter. Vi sjöng alltså några franska julsånger som ingen har hört förut, Var hälsad på ett sätt som ingen har hört förut, Flickan i Havanna med Cubakomp och en annan text givetvis, och lite annat. Tomas von Brömssen läste Tunström och en dikt om att han älskar gamla fula kvinnor.
Då började det bli stökigt i en bänk och folk hörde inte alls på vad dirigenten försökte säga.
"Läkare"! ropades det, och män med typiskt läkarutseende strömmade till. Det var en äldre dam, som hade ramlat ihop. Folket blev oroligt och stod upp och dörrar öppnades och folket på läktaren tippade nästan över för att se vad som pågick i bänken. Det blev en ofrivillig paus i konserten. Ambulans hade tillkallats, men det är ju en bit mellan Ljungskile, där vi var och Uddevalla, där ambulansen var, så det dröjde en stund.
Så småningom tyckte dirigenten att vi skulle fortsätta konserten och då blev det riktigt makabert. Medan läkarna och anhöriga pysslade med damen, började vi nynna på nästa låt som passande nog var en Bach-koral. Den är den som för mig har texten "När jag ska lämna världen, o lämna du ej mig", en av de allra vackraste. Verkligen välfunnet. Hoppas inte damen var någon trägen kyrkbesökare.
Hon kanske trodde att hon redan var i himlen.
Det hade lugnat sig i bänken, men vi visste inte om det var för att hon var död eller om hon bara låg ner. Vi sjöng och sjöng och Stefan spelade och spelade.
Sist skulle vi sjunga "Jul jul strålande jul" med komp av flöjter och cello och piano. Då strömmade ambulansförarna in i kyrkan och fram till damen. Hon var inte död, utan kunde hjälpa till själv med att komma till båren. Vi sjöng och sjöng. Dirigenten märkte ingenting. Tomas v. B. sprang ut efter damen och klappade henne och hon vinkade åt honom. Kanske hon blev lite upprörd över dikten också?
Ibland blir det tokigt. Det absolut värsta som har hänt under mina år i den här kören var när vi skulle sjunga på göteborgskompositören Sven-Eric Johansons 75-årsdagkonsert. Vi skulle sjunga en mycket humoristisk liten svit av honom som hette "Ett skepp kommer lastat". Det var den 28 september 1994, och alla vet väl vilket skepp som var aktuellt den dagen.
När den lilla damen var utburen och Jul jul slut, så var det dags för kvällens clou, den hemlige överraskningsgästen, Wolf Biermann. Han gick på som vanligt och tog över från översättaren och höll låda. Publiken och vi fick sjunga hans "Uppmuntran". Sedan berättade Gunnar Eriksson för publiken att vi ska ut på flera turneér med Biermann och dessutom göra en skiva. Det var en överraskning, men så är det här i livet.
Jag har förresten alltid undrat vad som skulle hända om det var jag, som trillade ihop under en konsert. Jag har liksom tänkt mig att sopranerna kliver över mig och sparkar mig bakåt så jag inte är i vägen och fortsätter som om inget har hänt. Det är irriterande att jag i så fall kanske inte får veta.
Dementi
Om någon till äventyrs hade tänkt komma på Göteborgs kammarkörs konsert på Artisten på måndag, så glöm det. Styrelsen hade glömt att tala om för kören att det var en intern historia. Vi har alla gjort stor reklam för denna konsert, så det blir nog en besviken publik som antingen vänder i dörren eller aldrig kommer tillbaka. Skandal, tycker jag, och jag skäms fast det inte är mitt fel.
Varder härmed meddelat.
Varder härmed meddelat.
Adveeeeent!
Nu är det bara tre julkonserter kvar! Tro inte att jag klagar; jag tycker det är roligt. För 100 år sedan, när de populära "Julsång i city" började här i Göteborg i Domkyrkan, var jag inte med i någon kör här. Då var jag publik och tyckte det var vansinnigt roligt att få sjunga med körerna, för det lät så bra då. Fast lite arg var jag, när körerna fick sjunga "Stilla natt" och inte jag.
Det är förmodligen likadant med folket nu. "Den ljuva lust till sång", åtminstone julsång, sitter i. Det är väl därför kyrkan är proppfull redan en timma före konsertens början. Det är folk överallt; de nästan hänger i takkronorna. Och kyrkan är stoooooor.
För min del har jag fått mitt lystmäte i kväll efter den årliga adventskonserten i Annedal, när Annedals Vokalensemble uppstår, efter ett års vila. 3 timmars konsert...Sedan går var och en till sitt och träffas igen nästa år.
Körledaren införde en nyhet i Otto Olssons Advent, det obligatoriska stycket. På sista tonen skulle alla vifta med händerna som vansinniga. Själv har jag lite svårt att spela naturlig i sådana situationer, så jag passade på att ta ett kort när det viftades som värst.
Det är förmodligen likadant med folket nu. "Den ljuva lust till sång", åtminstone julsång, sitter i. Det är väl därför kyrkan är proppfull redan en timma före konsertens början. Det är folk överallt; de nästan hänger i takkronorna. Och kyrkan är stoooooor.
För min del har jag fått mitt lystmäte i kväll efter den årliga adventskonserten i Annedal, när Annedals Vokalensemble uppstår, efter ett års vila. 3 timmars konsert...Sedan går var och en till sitt och träffas igen nästa år.
Körledaren införde en nyhet i Otto Olssons Advent, det obligatoriska stycket. På sista tonen skulle alla vifta med händerna som vansinniga. Själv har jag lite svårt att spela naturlig i sådana situationer, så jag passade på att ta ett kort när det viftades som värst.
Den intresserade, som klickar upp kortet, kan se Göteborgs-Postens musikrecensent med skägg stå och vifta långt bak till höger. Han får vara med bara för att han inte ska recensera konserten. En atomfysiker som slagit om till musik håller för ett öra, eftersom någon i närheten har fått upp ett hästvibrato på sista tonen. Alla ser ju rätt glada ut ändå, för körledaren visade säkert alla sina tänder. Det betyder att vi ska se glada ut. Detta skedde på läktaren och största delen av publiken anade ingenting.
Den inlånade organisten överraskade de andra musikerna med att spela "Gläns över sjö och strand" i en oannonserad tonart, varvid de andra, som skulle varit med i den, tappade hakorna och fattningen. Detta var ett tillfälle när det kunde varit bra för musikerna att ha haft absolut gehör. Jag menar inte att de borde skaffa sig det, för det är ju lättare sagt än gjort. Jag menar bara att det finns miljoner gånger när det är bra att ha det, men det kommer aldrig fram i Sveriges Radio t.ex. Där dräller det av okunnigt folk som ställer dumma frågor (om detta ämne alltså). Vänta bara tills jag har skrivit min magisteruppsats, så ska dimmorna skingras.
Det är antagligen många bekanta i publiken, som man inte ser. En f.d. kollega kände igen mig och frågade om jag hade linser och om jag spelade piano. Suck. Sen sa hon att hon var kvar på min gamla arbetsplats (Studium) från vilken jag blev avpolleterad för 5 år sedan.
-Du behöver inte hälsa någon, sa jag.
På fredag den 11 börjar julkonserterna med Göteborgs Kammarkör och Tomas von Brömssen, Stefan Forssén och Anders Jormin. Jag tror det blir fint. Den 14 kl. 21 är det på Artisten. Det är så sent för att alla ska hinna hem och äta korv och sedan i lugn och ro åka till konserten. (Vi kommer förresten att sjunga om en korv.)
Och vi hinner dra igenom de nya arren, som vi med all säkerhet kommer att få.
Den inlånade organisten överraskade de andra musikerna med att spela "Gläns över sjö och strand" i en oannonserad tonart, varvid de andra, som skulle varit med i den, tappade hakorna och fattningen. Detta var ett tillfälle när det kunde varit bra för musikerna att ha haft absolut gehör. Jag menar inte att de borde skaffa sig det, för det är ju lättare sagt än gjort. Jag menar bara att det finns miljoner gånger när det är bra att ha det, men det kommer aldrig fram i Sveriges Radio t.ex. Där dräller det av okunnigt folk som ställer dumma frågor (om detta ämne alltså). Vänta bara tills jag har skrivit min magisteruppsats, så ska dimmorna skingras.
Det är antagligen många bekanta i publiken, som man inte ser. En f.d. kollega kände igen mig och frågade om jag hade linser och om jag spelade piano. Suck. Sen sa hon att hon var kvar på min gamla arbetsplats (Studium) från vilken jag blev avpolleterad för 5 år sedan.
-Du behöver inte hälsa någon, sa jag.
På fredag den 11 börjar julkonserterna med Göteborgs Kammarkör och Tomas von Brömssen, Stefan Forssén och Anders Jormin. Jag tror det blir fint. Den 14 kl. 21 är det på Artisten. Det är så sent för att alla ska hinna hem och äta korv och sedan i lugn och ro åka till konserten. (Vi kommer förresten att sjunga om en korv.)
Och vi hinner dra igenom de nya arren, som vi med all säkerhet kommer att få.
Publikt
December är en hektiskt tid för alla som spelar eller sjunger och alla som har söner, döttrar, barnbarn, fastrar eller mormödrar som sjunger eller spelar. Mycket att höra och titta på.
För min egen del är första konserten avklarad, Bach, Telemann och Händel med stråkorkestern i Tynnereds kyrka.
Nästa evenemang är den otroligt populära adventssånkonserten i Annedalskyrkan. Den inträffar den 6 december kl. 17. Kommer man lagom till kl. 17, får man antagligen vänta utanför. Redan kl. 16 är det ganska fullt, och därför börjar förkonserten ungefär då, för att alla ska ha något att göra medan man väntar. Kören består av många fru Decibellare och herr Decibellare också, dvs. det är en kör med mycket decibell i. Den som gillar starka röster bör få sitt lystmäte. Man kan även få höra Händige Herrn spela på diverse gitarrer.
Den 11 dec. (Ljungs kyrka i Ljungskile), 12 dec. (i Carolikyrkan i Borås kl. 17) och den 14 dec (Artisten, Göteborg kl. 21, fritt inträde) har Göteborgs Kammarkör julkonserter med Tomas von Brömssen, som både läser och sjunger och spelar. (Säger man både när det är tre saker? Låter ynkligt.)
I konserten i Ljungs kyrka kommer ev. en överraskningsgäst. Det kommer inte att annonseras, eftersom det kan inträffa oförutsedda saker, men kommer han, ska han få sjunga en sång. Det blir nog inte "Stilla natt", även om en av hans sånger nu ingår i något psalmboktillägg. Han utropade själv när han fick reda på detta:
-Det måste vara så högt en ateist kan komma, att hamna i den svenska psalmboken.
Jag kan alltså tyvärr inte säga vem han är.
För min egen del är första konserten avklarad, Bach, Telemann och Händel med stråkorkestern i Tynnereds kyrka.
Nästa evenemang är den otroligt populära adventssånkonserten i Annedalskyrkan. Den inträffar den 6 december kl. 17. Kommer man lagom till kl. 17, får man antagligen vänta utanför. Redan kl. 16 är det ganska fullt, och därför börjar förkonserten ungefär då, för att alla ska ha något att göra medan man väntar. Kören består av många fru Decibellare och herr Decibellare också, dvs. det är en kör med mycket decibell i. Den som gillar starka röster bör få sitt lystmäte. Man kan även få höra Händige Herrn spela på diverse gitarrer.
Den 11 dec. (Ljungs kyrka i Ljungskile), 12 dec. (i Carolikyrkan i Borås kl. 17) och den 14 dec (Artisten, Göteborg kl. 21, fritt inträde) har Göteborgs Kammarkör julkonserter med Tomas von Brömssen, som både läser och sjunger och spelar. (Säger man både när det är tre saker? Låter ynkligt.)
I konserten i Ljungs kyrka kommer ev. en överraskningsgäst. Det kommer inte att annonseras, eftersom det kan inträffa oförutsedda saker, men kommer han, ska han få sjunga en sång. Det blir nog inte "Stilla natt", även om en av hans sånger nu ingår i något psalmboktillägg. Han utropade själv när han fick reda på detta:
-Det måste vara så högt en ateist kan komma, att hamna i den svenska psalmboken.
Jag kan alltså tyvärr inte säga vem han är.
