FruDecibel

Är man student i Göteborg får man gå på konserthuskonserter för 80 kr. Annars går jag sällan dit, eftersom det är ännu billigare och ofta roligare konserter på Artisten, som vår Musikhögskola kallas.
Men i afton råkade jag hamna på London Philharmonic. Det var skojigt. Studenter får kanske inte de allra förnämsta platserna, så det var väl därför jag satt 3 meter från 8 kontrabasar. Vi blev riktigt tjenis efter ett par pianokonserter och symfonier. Jag kallade de närmaste för Nigel, John, James och George. Några bleckblåsare, som skymtade bakom pingvinskörten, hette säkert Gordon, och så Charlie, Bill och Tom, förstås.

Dirigenten såg rent rysk ut, vilket inte var så konstigt eftersom han var ryss.Han kallades visst Roffe Svensson  i Stockholm, för ingen kunde säga hans namn. Jag såg bara några grå, vildvuxna hårtestar då och då.

Det första stycket var emellertid bara för stråkar, "Metamorphosen" av Richard Strauss. Det var mycket suggestivt med mörka stråkar länge i början. Så småningom kommer altfiolerna in. De låter alltid som om de sitter i en garderob och spelar, tycker jag. De borde komma ut.
 Allting var mycket stämningsfullt och stycket avslutades med ett par ackord i pianissississimo med långa, andäktiga  pauser emellan.

Då nös publiken.

Inte hela publiken förstås, fast det skulle varit ganska skojigt, om dirigenten vände sig om och slog in en unison nysning.
Det andra stycket var en pianokonsert för vänster hand. Handen satt på en pianist, som även hade en högerhand. Den var den enda jag såg, under flygeln , för den hade han hängandes mellan benen. Inte flygeln alltså. Han måste ha blivit trött i handen. Någon borde skriva en högerhandskonsert också, så det blir rättvist.

Sista stycket var en rejäl symfoni som varade en timme. Där sågades det som aldrig förr. Det var många kvinnor i orkestern och från min utsiktsstol såg man en del kvinnliga, delvis nakna cellister bakifrån. Violinister har det mycket bättre, för de får ha sin stråkarm ut mot publiken. En naken stråkarm är mycket vacker om den sitter på en vältränad kvinna. En cellist har vibratoarmen ut mot publiken. Det är inte vackert när fläsket dallrar, och jag tycker att det borde vara lag på att cellister har ärm, åtminstone på den ena armen. Männen är inget problem för mig, för de är ju alltid väl förpackade i sina pingvinfodral.
Jag kände mig som ett med orkestern, kanske för att jag satt så nära, kanske för att jag vet hur det känns. Svårigheterna är desamma i stora Londonorkestern som i vårt lilla Cappella.... fast inte så hörbara,  tihi. Det är mänskligt att fela, men de felar faktiskt nästan ohörbart. De är nästan omänskliga. Som Nigel, John, James och George.