Sakerna är emot mig
Jag har också många saker att hålla reda på. Allting i detta hem är nämligen mina saker, som jag har ansvaret för, utom pipan, tobaken och gitarrerna (jo, en är min). Senast vi flyttade var 1981 och därför har naturliga saneringsperioder saknats. Jag vacklar mellan önskan att ha ett minimalistisk, obduktionssalsmässigt hem och att ha ett med vackra saker, som påminner mig om livet som har varit hittills. Än kommer den ena och säger "mamma, du har för många saker". Än kommer den andra och utropar: "Å, vad härligt det är att komma till ett hem där man ser att folk lever!!!!"
Ja, det är ett multimalistisk hem som jag bor i.
När jag har varit ute i något ärende är de illistiga tomtarna som mest på alerten. Om jag har köpt något, är det borta när jag hängt av mig jackan. T.o. m. maten försvann en stund en gång. När jag diskar, försvinner diskborsten ur min hand. Om jag städar någonstans med en trasa, får jag leta efter trasan hela tiden. Notväskan med körnoterna rör jag aldrig i veckan, eftersom notpapprena då försvinner in i mystiska hörn och vrår. Ändå har jag aldrig noterna vid nästa repetition. Jädrans tomtar!
Så förgår mina dagar, och det är ju verkligen tur att jag inte har något arbete. Jag försöker förklara för mig själv, att det är för att jag har ett sådant rörligt intellekt, så att jag i tanken redan är någon helt annanstans när jag utför en handling. Då fastnar inte den handlingen i arbetsminnet och raderas genast ut av nya tankar.
Min kamp mot tomtarna har i alla fall resulterat i att jag numera hittar några saker nästan jämt.
Jag hittar:
- Mina nycklar, för dem har jag kedjat fast i väskan, som alltid hänger på en krok
- Veven till Moraklockan. Ligger i ett skåp, där min mor alltid hade den.
Nyss var det bokmässa och jag köpte en present till Händige Herrn. Så fort jag kom hem, hade tomtarna bort den. Jag la den ändå på en plats som var lätt att hitta för mig utan att direkt synas. Men det var som förgjort.
Jag har funderat mycket på detta som människor ibland lite slarvigt kallar "slarv". Vad är slarv? Jag känner mig inte slarvig, för jag ägnar mycket tid och möda åt att hålla reda på tingen. Men tomtarna och tingen är emot mig. Många tycker det är roligt när jag har slarvat bort något (igen! Att du aldrig lär dig!), men jag kan faktiskt numera hålla mig för skratt, även om jag raljerar nu.
Händige Herrns present är återfunnen med hjälp av ett medium i Luleå, som kommer att blogga om detta så småningom, men inte förrän i kväll, för Händige Herrn läser den bloggen, men inte denna!
Nej nej nej! Inte slarv! Du får inte glömma att du är hedersmedlem i de tankspriddas förening. Det måste ju innebära nåt. Du får leva upp till detta fina medlemsskap. Och det gör du ju, det kan ingen ta ifrån dig.
Långa Skuggan: Ja, visst ja, det glömde jag.
Det spökar, det är jag säker på! :D Syrran har också problem med att saker inte befinner sig där de ska vara, men där är det lite mer konstiga omständigheter. För det första är hon pedant, den lilla tokan. För det andra är sakerna som förflyttar sig hennes grytor och stekpannor som transporteras ut ur grytskåpet ner på köksgolvet. Även spisen brukar stundom stå på när hon kommer in. Hon bor ensam (bortsett från hunden, som inte är kapabel till dessa ting) i ett torp från 1600-talet. Det är lite mysko.
Bäver: Det är ju ett solklart fall av tomterier. Men det är ju bra att inte grytorna har upplösts i atomer och svävar omkring i Värmlandsdimman.
Det heter inte slarv, det heter ADHD.
Jag har samma tomtar (eller deras kusiner) här hemma hos mig. Här syns det också att stället är bebott. Har också drömmar om spartanska prylfria ställen, men det kommer aldrig att bli så.
Dr. Kotte: Vad grundar doktorn den diagnosen på?
Anledningen till att grytorna ändå finns där och inte i värmlandsdimma kan bero på att syster yster bor utanför Nyköping :D
Lite läskigt är det i alla fall, man känner av tomtarna när man är där.
