Komplimanger
Snyggt, sa mannen, som inte har kommenterat min klädsel sedan 1974.(Vi har ändå setts nästan varje måndag i över 50 år.)
Vad kan man dra för slutsats av detta?
a) att jag är en ovanligt slafshafsigt klädd dam som inte ens i sina bästa år lyckats fägna omvärldens ögon.
b) att i just detta fallet omvärldens ögon varit mer eller mindre tillslutna vad beträffar min utstyrsel.Jag vet inte. Kanske kan man svara ja på a och ja på b.
1974 hade jag en väst i något indianinspirerat tyg. Nu hade jag en klänning från Desigual.
Jag behövde inte ens fundera på om jag skulle beröra frekvensen av hans komlimanger genom åren, innan en annan närvarande person, som har känt mannen i 30 år, förtrytsamt ingrep och sa :
-Men du brukar väl inte se sånt!
Jag slickar förstås i mig alla komplimanger jag kan få. De har inte varit så många under livets gång, så en del kan jag tom ange år och datum på. 31 augusti år 2003 fick jag en. Det var förmodligen ett misstag, men ändå. Det var roligt.
Dock har jag faktiskt fått en komplimang av Gösta Ekman, när han var här på Bokmässan för ett antal år sedan. Jag köpte väl hans biografi och skulle ha den signerad. Stod där i kön och jag hade en grön jacka och Marimekkos röd-vitprickiga tröja.
-Fina färger, kommenterade han.
Jag hade tagit på mig det trots att jag insåg att det inte var särskilt smakfullt eller samstämt. Men ibland får man ta det man hittar.
De där tröjorna säljs inte längre, så det är ingen idé att ni försöker härma min stil. Men Gösta Ekman har ju ändå gått hädan, vilket sannerligen var stor synd och skam. (Det finns liknande tröjor faktiskt.) På bilden syns även Helena Björk från Stockholm, som är så där smakfullt klädd som man ska vara.
Men häromdagen fick jag faktiskt en komplimang igen. Eller två faktiskt. Den ena var för min konsertklänning, som var vit. Jag försöker se ut som Monica Zetterlund i Äppelkriget när hon dansar med Per Waldvik i slutet, när jag har den.
Att jag minns att det var Per Waldvik hon dansade med beror på, att min mamma åkte ångbåt med sin mamma till Stockholm från Valdemarsvik, när hon var barn på 1920-talet, och då skulle de hälsa på familjen Waldvik och där fanns det tre pojkar, "pojkarna Waldvik", och någon av dem torde ha varit Per Waldviks far. Om någon känner Per Waldvik kan han/hon meddela honom att jag har ett foto på hans far och farbröder.
Likheten är väl inte så där slående, men jag gör så gott jag kan.
Den andra komplimangen jag fick samma dag, rörde min blogg. En välvillig person liknade mitt sätt att skriva med Selma Lagerlöfs! Det var sannerligen en komplimang som heter duga. Jag tänker inte säga "å inte då", jag slickar i mig den. Eftersom inte så många läser min blogg längre, så blir det ingen som säger emot ...
Det uppväger med råge handledarens på Musikvetenskapen insinuationer, att jag skriver som en sämre journalist i Göteborgsposten. Dock vôlar ja ente hans åsekter för nôt, för han stavade fel till Storbritannien 73 gånger i sin avhandling.
Kommentarer
Trackback
