Vet du inte det?

Det är inte ofta som blogglusten pockar på nuförtiden.  Men ibland blir man lite omruskad och någon nygammal tanke poppar upp.
För många år sedan var den en pojke som spelade fiol i en kyrka. Hans mamma och pappa stod bredvid och hejade på. Jag minns det som om pojken hade kortbyxor, men det kanske jag har hittat på. Mamman eller pappan var tandläkare, möjligen båda två. Sedan har den lille pojken blivit stor, och nuförtiden är vi nästan jämnåriga. Nåja, det skiljer 14 år, men det är ju en baggis. Han spelar fiol i en mängd orkestrar och ägnar sig åt musik dygnets alla timmar, när han inte jobbar. Vi har setts genom åren i olika sammanhang utan att bli närmare bekanta. Häromkvällen, på en försenad julfest i en orkester, hamnade jag bredvid honom. I vår orkester är ett icke obetydligt antal medlemmar läkare, och när jag hörde att han pratade om ögon, frågade jag:
-Aha, är du ögonläkare?
Till skillnad från de andra som är neurologer mest. Han blev perplex.
-VEEEET du inte det? svarade han.
-Nja, jag visste att du var någon medicinman, men inte vilken sort, klämde jag ur mig.
 
Sedan började jag fundera. Hur stort ego har man om man blir förvånad över att en perifer bekant inte känner till ens exakta profession?  Ganska stort, gissar jag. Nu brinner jag av lust att hitta något tillfälle, där jag kan svara med samma mynt. VEEET du inte det, skulle jag säga.
 
Äsch, det är ju bara dumt. Jag veeeet nämligen, att de flesta inte vet så värst mycket om mig. Varför i all sin dar skulle de göra det? Så intressant är jag inte. Och även om jag inte är speciellt tystlåten vad beträffar mitt liv, pin och kiv, så är det ingenting som intresserar folk i allmänhet. Inte ens folk i synnerhet, tror jag. Jag menar, att om man ställde till med ett korsförhör bland mina närmaste vänner och min familj i ämnet Fru Decibel, så skulle resultatet inte vara särskilt imponerande. Inte ens bland dem som har känt mig hela livet. Det är inget konstigt med det. Folk orkar helt enkelt inte vara intresserade av alla. Visst kan man lyssna intresserat en stund, men sedan glömmer man bort fakta.
 
Vanligtvis har jag själv väldigt gott minne för vissa saker. Inte fysiska saker, som kan vara på väldigt olika platser, som glasögon och mobilen. Men Franks Sinatras fruar kan jag redogöra för, kungens alla förnamn;  vad det stod i almanackorna förr i tiden; hur man gör makaroniänglar, hur man gör en snygg basgång och kanske något mer.
 
De flesta människor man träffar har en förutfattad uppfattning om en. (De går ju alltd på första intrycket, som är utseendet.) Det märker man på deras kommentarer.  En del säger t.o.m "du är inte alls som jag trodde".
 
Det är vanligt bland yngre att sitta fast i sin uppfattning om hur äldre personer är. (Vem satt inte fast ...) Några säger t.o.m. att "om jag blir som du, så är jag inte rädd för att bli gammal", och då är det meningen att man ska bli glad.
Jag blir lite kluven. Jag blir sårad å ålderdomens vägnar. Men glad att folk uppfattar mig som en vanlig människa i alla fall.
Men jag skrattar inte längre åt skämt med ålderdomen. Inte heller åt folk som drattar på ändan. Bryta ringfingrar (eller andra lemmar) är inget nöje. Det har kanske med åldern att göra ...
 
 
 
Makaroniängel
 
 

Kommentarer
Postat av: karin d

Ibland kikar jag in här - och nu lönade det sej...
Skönt att höra att fler än jag har mer eller mindre selektivt (dåligt) minne

2017-02-09 @ 22:36:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0