FruDecibel

Häromkvällen såg jag den sista engelska filmen om Kurt Wallander, som också var den första för mig. Engelska filmer är så gott som alltid bättre än svenska, mer välgjorda och har bättre skådespelare. Men de har ju så många att ta av. När jag var ung, var Max von Sydow med i varenda film. Nu är det väl Persbrandt; jag vet inte. Jag undviker i alla fall honom.

Den här filmen hette "The troubled man", och troublet var, åtminstone ett av dem, att Wallander hade fått en Alzheimerdiagnos, som han naturligtvis inte ville berätta om, och skulle enligt förannonseringen, gå in i dimman. Den svenska varianten har jag alltså inte sett, så jag kan inte jämföra just dessa  filmer.

 

Själva plotten tyckte jag nog var lite tunn och ointressant. Det var spioner och ubåtar och någon som varit dum och försvann men passade på att mörda sin fru under tiden. Det intressanta för mig blev i stället hur själva dimman skulle skildras.

Sir Kenneth Branagh är ju den som har fått gestalta den engelske Wallander. Jag kan tänka mig att det är svårt att skildra hjärnans förfall på film, för det går ju kanske inte så fort alla gånger. Jag tyckte nog att han lyckades ganska bra, men jag har ju inte sett honom som frisk Wallander. Han tittade med tomma ögon, han somnade, han fick raseriutbrott, han kände knappt igen sin dotter. Dessemellan var han normal.

 

Jag har fått mig berättat, att det är så det kan vara. Stunder av klarhet, stunder som blir mer och mer sällsynta.

 

Jag tänker mycket på Alzheimer. Naturligtvis i första hand om jag själv kommer att få det. Men jag är också oerhört uppmärksam på tecken i min omgivning, på mina vänner och bekanta. Är det bara charmig glömska när folk inte minns saker man berättat minst tre gånger? Är det bara charmigt när man glömmer vad någonting heter och till exempel säger tallrik i stället för tordyvel? Är det bara normal glömska när man inte kan sortera och inte komma ihåg i vilken låda som potatispressen ska ligga? Går det att förklara, när någon närstående plötsligt blir konstig och handlar på ett oförklarligt sätt och sedan inte förstår varför man undrar?  Som säger förolämpande saker utan minsta blygsel? När man inte förstår hur man åker spårvagn? Och hur mycket kan skyllas på dålig hörsel?

 

Och hur blir det om båda två i ett äktenskap drabbas samtidigt? Vem tar hand om vem?

 

Jag vet inte jag. Jag är ingen expert. Det finns naturligtvis andra orsaker till annorlunda beteende.

Men på sista tiden har herr Alzheimer kommit närmare på olika håll. Jag våndas. Tänk om. Den som delar sitt liv med en som är på väg in i dimman, har det mycket svårt. Det är värre än döden, sägs det. I en tidning läste jag att det första tecknet på Alzheimer är att man inte kan få in täcket i påslakanet längre. Det har jag i och för sig alltid haft svårt för. Svårast för den drabbade måste väl vara när/om man inser att man är drabbad, innan ridån går ner för gott? Men ofta saknas sjukdomsinsikt.

 

Troligen är jag äldre än ni som eventuellt läser det här. Om ingen läser, är jag det definitivt. Men jag undrar, om det är någon mer som tänker på detta spöke, som jag gör? Passar ni på er själva, lägger ni märke till kollegers konstigheter? Eller är det bara jag som har snöat in på detta?

 Kanske inte. Men jag har sedan länge haft ett stort intresse för hjärnan och vad som händer där och  vad som kanske inte händer där. Att vi kan bilda nya synapser långt upp i åldrarna är ju numera känt. Att man ska göra saker tvärtom vet vi också; borsta tänderna med vänster t.ex. Att man ska gå på styrketräning också. Men räcker det för att hålla herr Alzheimer borta?

 

 Häromdagen läste jag om en man med långt gången Alzheimer, som började äta kokosnötolja. Han blev i det närmaste återställd.

Naturligtvis är det dumt att oroa sig. Det kan ju bli något helt annat som gör slut på ens liv hastigt och olustigt. Men man vill ju inte att ens vänner eller föräldrar ska bli dementa. Man vill ju ha dem som vanligt. Jag minns när min egen mor började bli dement. Jag blev arg. (Långvarig dialys hade den effekten, på den tiden i alla fall). Det var ju dumt av mig, men min mamma skulle vara som vanligt och inte säga så dumma saker, som hon gjorde, tyckte jag.

 

Konstigt nog kunde hon ändå lösa Svenska Dagbladets korsord.

 

Förresten ska det heta dement och inte senil. Senildement kan man säga; då är det åldersrelaterad demens. Senila blir vi alla om vi har tur. Det betyder bara gammal i sin ursprungliga betydelse.

 

 Nu tar jag en tesked kokosolja.