FruDecibel

Ofta när jag är ute och går, särskilt på Linnégatan i Göteborg, möter jag personer som ser precis ut som om de är på vippen att heja på mig med ett försiktigt leende. Och jag känner inte precis igen dem, men kanske ...

 

De ser ut ungefär som jag skulle sett ut om jag hade mött Henning Mankell. Men så hejdar de sig. Och jag undrar: Var det någon som kände mig fast jag har ändrat utseende så kapitalt så att de inte trodde det var jag? Eller trodde de att jag var någon annan? Meryl Streep kanske. Vi är lite lika. Mest hon.

 

Eller ser jag så trevlig och glad ut att folk nästan inte kan låta bli att heja på mig? (Jag ironerar, om nu någon inte känner mig så bra.)

Eller är det så att jag känner alla dessa människor efter 40 år i samma kvarter men att vissa ansikten raderas efter hand allteftersom Alzheimer tågar in?

Man ska inte skoja om Alzheimer, men vad är det som säger, att det inte börjar lite fläckvis med ansikten?

 

 

Ibland är det ingen tvekan om att vi känner igen varandra.

-Hej hej!

 

Men vem var det?

Jag har ju genomlevt flera dagisperioder, skolperioder, grannar och affärer som har kommit och gått, så många så att jag kan inte räkna dem alla. (Ja, grammatiskt fel, men det är ur pslamboken.)  Det finns gott om ansikten att glömma, men jag brukar komma ihåg, och därför är det så frustrerande att inte kunna placera ett bekant ansikte.

Men det är klart, har jag traskat på Linnégatan i 40 år, så måste ju några ha sett mig. Kanske för 20 år sedan.

Ändå möter en nya människor så fort en sticker ut nosen. Det är väl konstigt?

Tänk om en vågade gå fram och säga: Var har jag träffat dig?

 

Meryl Streep skulle bli svarslös.