FruDecibel

Livet gränsar i söder till en översvämmad sjö, i norr till en åker, i väster till grannen, som har fått ont i knäna och i öster till ett skogsparti, som innehåller fästingar och uppifrån begränsas det av regn och runtersikring av blåst.

 Äsch, det var bara ett sätt att tala om, att jag är en immobil. La donna immobile.

När jag har tröttnat på korsord, sudoku och Lexulous, börjar jag sakta närma mig mina kursböcker. Jag har tagit mig igenom en utan att begripa särskilt mycket. Eller jo, jag fattade, men jag hade väntat mig att författaren skulle ta ära och redlighet av de bildade männen och deras Beethoven, för det hade en herr professor utlovat. Men det var bara en massa upprapade fakta. Nåja, vi får se hur det går ihop med de andra böckerna. Detta är en kurs, som jag måste göra för att få skriva min magisteruppsats.
Nu har jag emellertid börjat tvivla på att det ska bli någon. Någon kanske minns, att det var ett himla rabalder om min förra uppsats. Eftersom examinatorn aldrig orkade läsa igenom den såpass att han kunde svara på mina frågor (nä, såååå bra kan jag den inte) om vad han menade, (jag fick vänta 1½ år på svaret, och när det kom lyckades han återigen undvika att ge mig svar på det jag frågade om) så har jag sedan dess försökt att undvika honom. Det har gått ganska bra. Det finns andra som är trevliga på institutionen.
Eftersom min uppsats kommer att handla om absolut gehör igen, så ville jag denna gången ha den handledare, som själv har absolut gehör. Det finns bara en på institutionen. Jag har en poäng med det, som ni kanske kan ana. Då går det till så här, att man får framställa önskemål om handledare till studierektorn, som har det övergripande ansvaret. Studierektorn är lika med min f.d. examinator. Jag fick besked av magisterkursprofessorn, att jag skulle få besked av studierektorn inom en vecka. Detta är nu över en månad sedan, och jag har alltså ännu en gång blivit ignorerad av den här personen. Jag tror inte att det är en tillfällighet.  Jag vet att det är överlagt. Jag är gammal och jag är kvinna, och en sådan behöver man inte bry sig så mycket om. En sådan kan gott vänta 1½ år.

Jag har alltså inte fått besked om ifall handledaren vill ha mig eller inte.

 Frågan är nu: hur mycket skall jag låta mig hunsas? Ska jag köra mitt race för att jag vill eller ska jag vända på klacken, snörpa på munnen och tåga ut ur akademikernas värld?

Jag vet faktiskt inte. Risken är väl att jag blir immobile i hjärnan också i så fall. Fast det kanske inte blir så stor skillnad.
Lite sur kan man väl få vara i alla fall.