Skönheten och odjuret, eller?
Den nya Macen som man inte får lägga ostbågepåsar på har en webkamera i locket. Korten kan man vränga till som man vill. Sonen ville så här:
Sedan skickades kortet genast till Åsnan på Msn, som förvånat frågar sin bror:
Varför ser mamma ut som en pung?
Sonen svarar:
Men Åsa, du vet ju att mamma blir ledsen när du säger så.
Roliga är de i alla fall.
Sedan skickades kortet genast till Åsnan på Msn, som förvånat frågar sin bror:
Varför ser mamma ut som en pung?
Sonen svarar:
Men Åsa, du vet ju att mamma blir ledsen när du säger så.
Roliga är de i alla fall.
Det tomma boet
Så heter en bok av en journalist, vars svägerska jag känner. Det var bl.a. därför jag läste den, men också för att det är precis vad som ska hända mig och händige herrn till helgen. Det lilla minsta barnet flyttar hemifrån. Han är visserligen 22 år och 192 cm lång, så det är på tiden. Han har växt ur sitt barnrum för länge sedan, eller....? Varför har han annars ockuperat kökssoffan och köksbordet?
Sanningen är att skrivbordet i hans rum inte syns längre för att det används som lagerplats. När Åsnan försvann ut i världen, var den lille inte ens tonåring och vi hade många duster kvar att utkämpa. Nu har i alla fall jag kämpat färdigt. Jag har satt mina gränser, uppmuntrat och förmanat, stöttat och vädjat utan så värst mycket framgång. Den lille har emellertid inte slutat att uppfostra mig. Det mesta jag gör är fel. Jag kan inte säga ajpod och jag kan inte köra bil, jag kan inte laga mat och en gång hade jag makat på den halvtomma ostbågepåsen så den hamnade på den nya fina Macdatorn, som vistas på vårt matbord för att kunna duka till middag. Så gör man inte.
Jag är pervers när jag ger den lille en vänskaplig klapp på rumpan och det är väl snudd på att jag blir anmäld. Jag tycker det är roligt att småprata om dagens händelser när någon äntligen kommer hem, men hur småpratar man med en som slänger sig ned vid datorn, och inte tar av sig lurarna när han kommer hem? Ibland glömmer jag mig och säger något och då kan det hända att han med ett plågat uttryck långsamt tar av sig lurarna och säger (med eftertryck):VA? Annars är det oftast jag som säger va, för det är svårt att höra en som mumlar rakt ner i tangentbordet. Och då är jag dum, som inte hör någonting. Ibland är jag på lite gott humör och sjunger lite på någon stump som fastnat, men då kan jag få höra: Måste du sjunga? Det stör.
Förr i världen bävade jag för post-barntiden. Men det har gått över. Medan barnen är små och man trampar på legobitar och marmelad på golvet, står man ut med det. Det uppvägs av kramar och allmän gullighet, och man har en överdos av föräldrahormon, som räcker ett bra tag. Men när legobyggaren omärkligt men direkt transformeras till en yngling som lever ungkarlsliv i sitt och sina föräldrars hem och ser sina dagars upphov som ett störande inslag, så blir man liksom mätt efter ett antal år. Det finns inget hormon som gör att man tycker det är kul med osköljd disk här och där, strålande lampor natten lång, alla datorer på, skorna i soffan, korrespondensen på matbordet och kepsen på tulpanerna etc.etc. Jag vet att det är svårt att byta roll, när man alltid har varit barn i förhållande till sina föräldrar. Det är väl för mycket begärt att man ska kunna uppföra sig som vuxen då....? Eller?
Jag vet också att det förmodligen kommer att bli bättre när vi inte behöver slita på varandra dagligen. Och jag vet att detta resonemang är helt ofattbart för ungdomar som just har fått eller just ska få barn. Alldeles säkert kommer det inte att bli så för er, för ni får säkert barn som accepterar de gränser ni sätter, som alltid äter er goda mat och inte tröttnar på er. Själv ser jag fram emot att återfå en vuxen son, som kan låta bli att uppfostra mig när han hälsar på och äter min goda mat utan att äcklas. Kanske bäst att låta händige herrn laga den förresten.
Men semlor är jag bra på. Jag får leva på det.
Sanningen är att skrivbordet i hans rum inte syns längre för att det används som lagerplats. När Åsnan försvann ut i världen, var den lille inte ens tonåring och vi hade många duster kvar att utkämpa. Nu har i alla fall jag kämpat färdigt. Jag har satt mina gränser, uppmuntrat och förmanat, stöttat och vädjat utan så värst mycket framgång. Den lille har emellertid inte slutat att uppfostra mig. Det mesta jag gör är fel. Jag kan inte säga ajpod och jag kan inte köra bil, jag kan inte laga mat och en gång hade jag makat på den halvtomma ostbågepåsen så den hamnade på den nya fina Macdatorn, som vistas på vårt matbord för att kunna duka till middag. Så gör man inte.
Jag är pervers när jag ger den lille en vänskaplig klapp på rumpan och det är väl snudd på att jag blir anmäld. Jag tycker det är roligt att småprata om dagens händelser när någon äntligen kommer hem, men hur småpratar man med en som slänger sig ned vid datorn, och inte tar av sig lurarna när han kommer hem? Ibland glömmer jag mig och säger något och då kan det hända att han med ett plågat uttryck långsamt tar av sig lurarna och säger (med eftertryck):VA? Annars är det oftast jag som säger va, för det är svårt att höra en som mumlar rakt ner i tangentbordet. Och då är jag dum, som inte hör någonting. Ibland är jag på lite gott humör och sjunger lite på någon stump som fastnat, men då kan jag få höra: Måste du sjunga? Det stör.
Förr i världen bävade jag för post-barntiden. Men det har gått över. Medan barnen är små och man trampar på legobitar och marmelad på golvet, står man ut med det. Det uppvägs av kramar och allmän gullighet, och man har en överdos av föräldrahormon, som räcker ett bra tag. Men när legobyggaren omärkligt men direkt transformeras till en yngling som lever ungkarlsliv i sitt och sina föräldrars hem och ser sina dagars upphov som ett störande inslag, så blir man liksom mätt efter ett antal år. Det finns inget hormon som gör att man tycker det är kul med osköljd disk här och där, strålande lampor natten lång, alla datorer på, skorna i soffan, korrespondensen på matbordet och kepsen på tulpanerna etc.etc. Jag vet att det är svårt att byta roll, när man alltid har varit barn i förhållande till sina föräldrar. Det är väl för mycket begärt att man ska kunna uppföra sig som vuxen då....? Eller?
Jag vet också att det förmodligen kommer att bli bättre när vi inte behöver slita på varandra dagligen. Och jag vet att detta resonemang är helt ofattbart för ungdomar som just har fått eller just ska få barn. Alldeles säkert kommer det inte att bli så för er, för ni får säkert barn som accepterar de gränser ni sätter, som alltid äter er goda mat och inte tröttnar på er. Själv ser jag fram emot att återfå en vuxen son, som kan låta bli att uppfostra mig när han hälsar på och äter min goda mat utan att äcklas. Kanske bäst att låta händige herrn laga den förresten.
Men semlor är jag bra på. Jag får leva på det.
En pannkaka runtom med pinne i
Jag vill inte nedsudla min blogg med denna bild, men om det är någon som absolut vill titta, så är länken denna.
http://tv4.se/letsdance/442913.html
Att överhuvudtaget vilja fotograferas i en dylik pose är för mig helt ofattbart, jag som ändå är en tapper 40-talist som har kastat BH och badat naken och gått i träskor och trasiga byxor dessemellan. (Jag har tagit upp BH:n igen.)
Men det är inte "artistens" (ja, ni vet vad jag tycker om henne) pinsamma blottarlusta jag funderar mest över. Utan jag funderar över hur karlar ser ut egentligen. Ni som har någon därhemma, ser de ut så där ,om ni sätter dem ner i samma ställning? Som min roliga släkting uttryckte det, "en pannkaka runtom med en pinne i"? Tyvärr vill nog inte mina egna herrar ställa upp för min anatomiundersökning, men om någon annan lyckas, tar jag gärna del av resultatet.
Jag tror att dansandet kom av sig. Undra på det.
http://tv4.se/letsdance/442913.html
Att överhuvudtaget vilja fotograferas i en dylik pose är för mig helt ofattbart, jag som ändå är en tapper 40-talist som har kastat BH och badat naken och gått i träskor och trasiga byxor dessemellan. (Jag har tagit upp BH:n igen.)
Men det är inte "artistens" (ja, ni vet vad jag tycker om henne) pinsamma blottarlusta jag funderar mest över. Utan jag funderar över hur karlar ser ut egentligen. Ni som har någon därhemma, ser de ut så där ,om ni sätter dem ner i samma ställning? Som min roliga släkting uttryckte det, "en pannkaka runtom med en pinne i"? Tyvärr vill nog inte mina egna herrar ställa upp för min anatomiundersökning, men om någon annan lyckas, tar jag gärna del av resultatet.
Jag tror att dansandet kom av sig. Undra på det.
Kräkbjörken
Hallå alla växtexperter, i synnerhet italienska sådana. Vad kallas denna växt, som kräks utför balustraderna i Rom på vart och vartannat hus? Åsnan och jag snodde en bit 1994 och vi har lyckats hålla liv i den i 14 år. Vomerandet är inte så våldsamt i Sverige, men vi kallar den ändå för kräkbjörk, eftersom bladen påminner om björken. I Luleå är det vomerandet mycket diskret, men den varken ger eller kastar upp. Kanske heter den något på riktigt?
Terrorattack på Fysiken
Under fredagsförmiddagen störtade ett antal beväpnade terrorister in i Fysikens entré på Ekelundsgatan i Göteborg. De kunde utan svårighet sprida sig upp på alla våningar, där de tog gisslan. Barmorskor, patienter, motionärer och cafépersonal, alla blev de terroristernas offer. Endast receptionisten i entrén märkte ingenting och kunde därför helt lugnt dricka sitt kaffe med muffin, som hon brukar.
Detta är ett fullt möjligt scenario, men det har dessbättre inte hänt. Jag ville bara tala om, att den där kvinnan i receptionen under 4 månader inte har tittat upp en enda gång, när jag passerar och ska gå upp till Fysiken. Inte för att jag skulle vara så mycket att titta efter, men jag skulle ju kunna vara terrorist.
Henne skulle man ju kunna säga upp med orden "vi har inget behov av dig," som en korkad personalsekreterare sa till mig.
Jag har gjort det lite till en sport att leta efter jobb som ser helt hopplöst tråkiga ut, för att det ska kännas lite bättre att inte ha något alls. Undrar hur kul det är att gå i Sixtinska kapellet och säga Schhhhhh åt turisterna och klappa i händerna när amerianerna bräker på för högt? Men där är det i alla fall vackert.
Och hur jag skulle behöva bete mig för att väcka uppmärksamhet i Fysikens entré, om jag nu skulle vilja det? Räcker det att se ut så här?
Och så dansar jag omkring med min cello? Det var vad jag gjorde när detta kort togs, för första och enda gången. Man kan inte tro att det då råkade vara min sista "normala" arbetsdag i det här livet.
På Facebook fick jag veta att jag är 5 % normal.
Kan någon underträffa mitt rekord?
Detta är ett fullt möjligt scenario, men det har dessbättre inte hänt. Jag ville bara tala om, att den där kvinnan i receptionen under 4 månader inte har tittat upp en enda gång, när jag passerar och ska gå upp till Fysiken. Inte för att jag skulle vara så mycket att titta efter, men jag skulle ju kunna vara terrorist.
Henne skulle man ju kunna säga upp med orden "vi har inget behov av dig," som en korkad personalsekreterare sa till mig.
Jag har gjort det lite till en sport att leta efter jobb som ser helt hopplöst tråkiga ut, för att det ska kännas lite bättre att inte ha något alls. Undrar hur kul det är att gå i Sixtinska kapellet och säga Schhhhhh åt turisterna och klappa i händerna när amerianerna bräker på för högt? Men där är det i alla fall vackert.
Och hur jag skulle behöva bete mig för att väcka uppmärksamhet i Fysikens entré, om jag nu skulle vilja det? Räcker det att se ut så här?
Och så dansar jag omkring med min cello? Det var vad jag gjorde när detta kort togs, för första och enda gången. Man kan inte tro att det då råkade vara min sista "normala" arbetsdag i det här livet.
På Facebook fick jag veta att jag är 5 % normal.
Kan någon underträffa mitt rekord?
När jag var liten
När jag var liten och bodde i Svenljunga, hade jag inga far- eller morföräldrar. Alla andra tycktes ha det och alla bodde tillsammans i någons hus och hade det mysigt och trevligt, förutom när någon sköt sig förstås. Men jag hade tant Karin och farbror Iwan. De bodde grannar med oss och hade inga egna barn, varför jag blev en välkommen gäst. Man fick alltid något när man kom dit, ett päron doppat i den stora grytan med kokande vatten som alltid stod på vedspisen eller en karamell. Det var farbror Iwan, som bjöd på karameller. Då gick vi tyst på tå fram till skåpsdörren och knackade på. Jag tror karamellerna svarade. Tant Karin dammade jämt eller torkade golvet stående med raka ben. Jag förstår nu att hon hade ont i knät och förmodligen inte skulle komma upp om hon la sig på knä, men det var ingen som brydde sig om. Ingen torkade golvet åt henne heller. Farbror Iwan var givetvis en mycket hushållshandikappad man. Han satt bredvid skafferiet och brukade skälla på tant Karin när hon kom hem från en olovandes utflykt till byn. "Här sitter jag och svälter ihjäl!" sa han. Det tyckte vi nog var lite väl magstarkt redan då.
Han tyckte att kyrkans Lutherhjälpssparbössor var onödiga. "Låt dem dö bara", sa han, och då menade han negerbarnen. Tant Karin var söndagsskollärarinna och tyckte nog inte så. Hon skrämde vettet ur mig en gång när hon berättade om domedagen i söndagsskolan. Hon glömde att säga, att det inte skulle hända just denna domssöndagen, och jag sprang hem i panik och undrade varför mamma inte hade sagt något.
Farbror Iwan lärde mig läsa på ett brunt kuvert. "Ess-kå-o säger sko, ge säger skog, ve-å-ärr säger vår, -de säger vård säger skogsvård, osv. Till slut blev det "Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län." Ungar var inte dumma förr i tiden, som kunde knäcka läskoden via denna komplicerade läsinlärningsmetod. Farbor Iwan var född 1895, tant Karin var äldre.
Vi hade en rolig lek, farbror Iwan och jag. Alltid när jag kom, tog vi i hand och presenterade oss för varandra. Redan på den tiden kunde man nämligen läsa i tidningen om nya efternamn. Mångård, sa jag allvarlig. Springfelt, sa han lika allvarligt. Pälsén, sa han. Murtidning, sa jag. Skogsstjärna, sa han. Lingonblom, sa jag. Vi höll på tills vi inte kunde hålla oss för skratt längre. Aldrig trodde vi att nästan allt vi hittade på skulle bli verklighet 50 år senare.
Om 50 år får man kanske heta Brunstgnägg också. De som gnäggar mycket får se.
Han tyckte att kyrkans Lutherhjälpssparbössor var onödiga. "Låt dem dö bara", sa han, och då menade han negerbarnen. Tant Karin var söndagsskollärarinna och tyckte nog inte så. Hon skrämde vettet ur mig en gång när hon berättade om domedagen i söndagsskolan. Hon glömde att säga, att det inte skulle hända just denna domssöndagen, och jag sprang hem i panik och undrade varför mamma inte hade sagt något.
Farbror Iwan lärde mig läsa på ett brunt kuvert. "Ess-kå-o säger sko, ge säger skog, ve-å-ärr säger vår, -de säger vård säger skogsvård, osv. Till slut blev det "Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län." Ungar var inte dumma förr i tiden, som kunde knäcka läskoden via denna komplicerade läsinlärningsmetod. Farbor Iwan var född 1895, tant Karin var äldre.
Vi hade en rolig lek, farbror Iwan och jag. Alltid när jag kom, tog vi i hand och presenterade oss för varandra. Redan på den tiden kunde man nämligen läsa i tidningen om nya efternamn. Mångård, sa jag allvarlig. Springfelt, sa han lika allvarligt. Pälsén, sa han. Murtidning, sa jag. Skogsstjärna, sa han. Lingonblom, sa jag. Vi höll på tills vi inte kunde hålla oss för skratt längre. Aldrig trodde vi att nästan allt vi hittade på skulle bli verklighet 50 år senare.
Om 50 år får man kanske heta Brunstgnägg också. De som gnäggar mycket får se.
Mary Christmas
En jul till. Årets bästa faktiskt. På julafton blev vi en kärnfamilj igen, och det är faktiskt roligt, trots att kärnfamiljen är på väg ut och jag förstår att även andra sorts familjer kan ha lika roligt. Sonen, som äntligen har fått lägenhet, fick en massa praktiska julklappar som plåster och disksvampar. Men barn har ingen humor numera. Han tyckte inte alls det var roligt. Att han dessutom fick pengar till kommande inköp av dator och TV, det räknades liksom inte, för det var inga paket. Dottern fick en ny TV, fast tomten skickade den direkt till Luleå.. Tomten hade hört att hon hade typ ett afghanskt måndagsexemplar till TV. Jag brukar alltid säga att det var då inget fel på den TV:n när vi hade den 1985. Nåja, hoppas att den kan fungera inte bara på måndagar....
Det bästa med julen tycker jag är att jag slipper titta på väggarna därhemma. Här i Dalarna har vi mycket finare väggar, gråmålad panel och röda fönster. Ibland är det fint utanför fönstrena också. Händige herrn fixar maten (jag måste ha det bättre än 98 % av mänskligheten), det är grymt mycket bra på TV och VI:s korsord gäckar oss en hel vecka. Barnen är sams eftersom de numera träffas så sällan. Jag har sagt till dem att om de blir osams när vi är borta, så kommer jag att spöka för dem. Det får inte ske. Jag ligger i soffan om morgnarna och läser eller löser och vet att snart vaknar familjen. Jag är inte ensam. Samtidigt tittar jag på mina fönster och tänker att jag tillhör nog de 95 procenten av mänskligheten som har fina fönster. (Sveriges fulaste fönster finns som bekant bara ett par kilometer från mitt.)
På nyårsdagen läser jag "Mig äger ingen" och tittar på nyårskonserten. Tittar är nog det jag gör. Jag tycker det är vackert, men tänker givetvis på det Habsburgska väldet och lyx och överflöd. Sant är också att det inte är musiken, som har lockat dit publiken. Som för Allsång på Skansen är det längtan efter att synas i TV, som är den starkaste drivkraften. Ekonomiskt oberoende är så självklart så det behöver man inte prata om ens. Det är dyrt att gå på konsert i Wien. Två kvinnor finns detta år i gubborkestern. De är inte samma som förra året. Vart tar de vägen? Blir de utmobbade? Jag tror det. Ovanligt nog får man se en fotbollsbalett, där killarna äntligen slipper ifrån trikåerna och/eller frackbyxorna. Jag är ju väldigt förtjust i att titta på ben, särskilt pojkben, som jag tycker är vackra. Det har jag tyckt sedan jag var 6 år, så i så fall var jag väl pervers redan då.
Här kommer ett kort på mitt fönster som jag ligger och tittar på när jag har det bättre än två, ja varför inte tre biljoner människor.
Och i Kina är det råttans år. I Sverige är det noll-åttans år. Jaja, ett skämt som var gammalt redan på nyårsafton. Hur mycket är en biljon förresten?
Det bästa med julen tycker jag är att jag slipper titta på väggarna därhemma. Här i Dalarna har vi mycket finare väggar, gråmålad panel och röda fönster. Ibland är det fint utanför fönstrena också. Händige herrn fixar maten (jag måste ha det bättre än 98 % av mänskligheten), det är grymt mycket bra på TV och VI:s korsord gäckar oss en hel vecka. Barnen är sams eftersom de numera träffas så sällan. Jag har sagt till dem att om de blir osams när vi är borta, så kommer jag att spöka för dem. Det får inte ske. Jag ligger i soffan om morgnarna och läser eller löser och vet att snart vaknar familjen. Jag är inte ensam. Samtidigt tittar jag på mina fönster och tänker att jag tillhör nog de 95 procenten av mänskligheten som har fina fönster. (Sveriges fulaste fönster finns som bekant bara ett par kilometer från mitt.)
På nyårsdagen läser jag "Mig äger ingen" och tittar på nyårskonserten. Tittar är nog det jag gör. Jag tycker det är vackert, men tänker givetvis på det Habsburgska väldet och lyx och överflöd. Sant är också att det inte är musiken, som har lockat dit publiken. Som för Allsång på Skansen är det längtan efter att synas i TV, som är den starkaste drivkraften. Ekonomiskt oberoende är så självklart så det behöver man inte prata om ens. Det är dyrt att gå på konsert i Wien. Två kvinnor finns detta år i gubborkestern. De är inte samma som förra året. Vart tar de vägen? Blir de utmobbade? Jag tror det. Ovanligt nog får man se en fotbollsbalett, där killarna äntligen slipper ifrån trikåerna och/eller frackbyxorna. Jag är ju väldigt förtjust i att titta på ben, särskilt pojkben, som jag tycker är vackra. Det har jag tyckt sedan jag var 6 år, så i så fall var jag väl pervers redan då.
Här kommer ett kort på mitt fönster som jag ligger och tittar på när jag har det bättre än två, ja varför inte tre biljoner människor.
Och i Kina är det råttans år. I Sverige är det noll-åttans år. Jaja, ett skämt som var gammalt redan på nyårsafton. Hur mycket är en biljon förresten?
