Önsketänkande på Mors Dag.
I en blogg, som jag skummade nyss, ställdes frågan: Vilken egenskap eller talang skulle du vilja ha? Som vanligt hittar jag inte tillbaka till blogginlägget, men journalisten som hade skrivit den, var tydligen singel, för han önskade, att han hade en skrivförmåga som imponerade på tjejer. Hans föredettingar hade nämligen inte blivit så överväldigade av hans skriverier, antydde han.
Jag låter frågan gå vidare till mina läsare. I den mån ni inte redan anser er vara fullfjädrade på alla områden; vad skulle ni velat vara eller velat kunna?
För min del är svaret enkelt. Det hade räckt bra om jag hade varit vacker och hade haft en balettkropp, förutsatt att jag hade fått ha mina andra utförsgåvor kvar. Jag har levat så länge nu så att jag vet, att livet blir bra mycket enklare för den som är vacker. Den som fortfarande tror, att det är insidan som räknas, är antingen kvar i söndagsskolan eller naiv super.
Jag menar inte, att man blir lycklig i alla sina dagar om man ser bra ut, utan just det, att livet blir enklare. Man blir tillfrågad om saker, man väntas på, man vills has med i olika sammanhang, folk är mer benägna att hjälpa en vacker människa. Man får vara med och leka helt enkelt. Numera finns det vetenskapliga bevis för både att och varför det faktiskt är så.
Och visst, jag är inte bättre själv. Jag zoomar gärna bort en person med ett för min bildkomposition störande utseende.... även om hon/han är snäll innerst inne...
Någon gång i min barndom läste jag en bok, förmodligen av Enid Blyton, där huvudpersonen var en strålande vacker flicka, som var så sorgsen. Hon visste inte om folk tyckte om henne för att hon var så vacker eller för att "hon var hon". Jag tyckte det var en urfånig bok med ett urfånigt, konstruerat problem. Tänk att kunna leva och veta att man inte förfulade omgivningen genom sin närvaro.....vilken lycka!
Min mamma gjorde sitt bästa för att försäkra mig om att hon tyckte om mig som jag var. Jag trodde henne nätt och jämnt. Och jag tror nog att hon hade uppskattat om jag hade varit vackrare, åtminstone som tonåring. Jag borde i alla fall haft lite böj på håret, vilket man kunde få genom en stödpermanent på Bergs salong.
En gång hörde jag en tonårsflicka säga till sin pappa marinbiologen och mamma lågstadieläraren, att "det borde vara förbjudet att skaffa barn, om man ser ut som ni."
Där var hon väl nästan inne på Hitlerteorier, men hon var naturligtvis inte nöjd med sitt eget utseende. Hade det varit min unge, hade jag skickat henne till Magdalena Ribbing för ett långvarigt etikettsbad. Det finns gränser för vad man får säga till människor, även om de är föräldrar.
När jag själv skulle få mitt första barn, var jag jättenervös för att jag skulle få en ful unge, för jag trodde inte jag skulle vara kapabel att tycka om en sådan. Naturligtvis skulle jag försöka så gott jag kunde och aldrig låtsas om att barnet inte motsvarade mina förhoppningar, men om jag var tvungen att fejka, skulle jag ju vara en dålig mor.
Tyvärr fick jag aldrig veta hur jag skulle reagerat, för det råkade bli jag som fick världens vackraste barn. Sorry alla andra mödrar, som tror samma sak, men det var faktiskt jag.
Här är ett av de tusentals bevisen, som ligger huller om buller i inte bara en låda.
När han hade vecklat ut sig och fått några hår på nacken, såg han ut så här:
Nu står 192 cm snygging i mitt kök och ska laga Fesenjan åt mor. Jag har ingen aning om vad det är, men jag kommer förmodligen att himla med ögonen och säga att det var jättegott. Och snyggingen kommer att säga "det säger du bara för att du är mamma."
På Mors Dag är det tillåtet att vara lite nostalgisk, gråtmild och fånig, även om det är bara är ett kommersiellt jippo, eller hur?
Jag låter frågan gå vidare till mina läsare. I den mån ni inte redan anser er vara fullfjädrade på alla områden; vad skulle ni velat vara eller velat kunna?
För min del är svaret enkelt. Det hade räckt bra om jag hade varit vacker och hade haft en balettkropp, förutsatt att jag hade fått ha mina andra utförsgåvor kvar. Jag har levat så länge nu så att jag vet, att livet blir bra mycket enklare för den som är vacker. Den som fortfarande tror, att det är insidan som räknas, är antingen kvar i söndagsskolan eller naiv super.
Jag menar inte, att man blir lycklig i alla sina dagar om man ser bra ut, utan just det, att livet blir enklare. Man blir tillfrågad om saker, man väntas på, man vills has med i olika sammanhang, folk är mer benägna att hjälpa en vacker människa. Man får vara med och leka helt enkelt. Numera finns det vetenskapliga bevis för både att och varför det faktiskt är så.
Och visst, jag är inte bättre själv. Jag zoomar gärna bort en person med ett för min bildkomposition störande utseende.... även om hon/han är snäll innerst inne...
Någon gång i min barndom läste jag en bok, förmodligen av Enid Blyton, där huvudpersonen var en strålande vacker flicka, som var så sorgsen. Hon visste inte om folk tyckte om henne för att hon var så vacker eller för att "hon var hon". Jag tyckte det var en urfånig bok med ett urfånigt, konstruerat problem. Tänk att kunna leva och veta att man inte förfulade omgivningen genom sin närvaro.....vilken lycka!
Min mamma gjorde sitt bästa för att försäkra mig om att hon tyckte om mig som jag var. Jag trodde henne nätt och jämnt. Och jag tror nog att hon hade uppskattat om jag hade varit vackrare, åtminstone som tonåring. Jag borde i alla fall haft lite böj på håret, vilket man kunde få genom en stödpermanent på Bergs salong.
En gång hörde jag en tonårsflicka säga till sin pappa marinbiologen och mamma lågstadieläraren, att "det borde vara förbjudet att skaffa barn, om man ser ut som ni."
Där var hon väl nästan inne på Hitlerteorier, men hon var naturligtvis inte nöjd med sitt eget utseende. Hade det varit min unge, hade jag skickat henne till Magdalena Ribbing för ett långvarigt etikettsbad. Det finns gränser för vad man får säga till människor, även om de är föräldrar.
När jag själv skulle få mitt första barn, var jag jättenervös för att jag skulle få en ful unge, för jag trodde inte jag skulle vara kapabel att tycka om en sådan. Naturligtvis skulle jag försöka så gott jag kunde och aldrig låtsas om att barnet inte motsvarade mina förhoppningar, men om jag var tvungen att fejka, skulle jag ju vara en dålig mor.
Tyvärr fick jag aldrig veta hur jag skulle reagerat, för det råkade bli jag som fick världens vackraste barn. Sorry alla andra mödrar, som tror samma sak, men det var faktiskt jag.
Här är ett av de tusentals bevisen, som ligger huller om buller i inte bara en låda.
När han hade vecklat ut sig och fått några hår på nacken, såg han ut så här:
Själv tycker jag att det inte är så illa hopkommet av mig, med lite hjälp av fadern naturligtvis.
På Mors Dag är det tillåtet att vara lite nostalgisk, gråtmild och fånig, även om det är bara är ett kommersiellt jippo, eller hur?
Muntruppnan
Sedan 4 år utslag på höger bröst som brukar ramla bort.
Inlägges för observation tillsammans med tolk .
Patienten besväras av stickningar och domningar i händer, bilat. Stickningarna förekommer nattetid, då hon kör bil liggande eller med hängande händer.
Detta är exempel på journalgrodor. Jag skrattar alltid högt åt sådana. Det finns flera här.
Ridå
Så stod det alltid i Kalle Anka förr i världen, när Kalle återigen hade misslyckats och resten av berättelsen inte lämpade sig för återgivade.
Nu är teaterprojektet i mitt liv slut och ridån har gått ner för gott. Någon ridå fanns ju inte förstås, allt utspelades på en arena mellan två publikhav.
Men t.o.m. efterfesten är slut och alla tycker att det känns konstigt att bara släppa ett sånt här stort projekt. Det kommer aldrig mer att sättas upp i den här formen. Skådespelarna går vidare i sina liv med nya repetitioner och vi statister går vidare i våra gråa, trista liv. Nåja, färgen var kanske var en överdrift, men just den här sammanställningen av människor kommer aldrig mer att träffas allihop på samma gång och leta efter borttappade strumpor eller byxor i logen eller få en näve gulglitter i håret av Apollon. Aldrig mer ska han (Apollon) vråla "jag överger er aldrig", och förresten menade han väl bara folket i Argos, inte oss statister.... Aldrig mer ska snön rasa ner över Aigisthos blodiga bringa och aldrig mer ska vi statister kravla under plast i norénmasker eller spankulera i gråa yllekostymer med pannkaka framför ansiket. Aldrig mer ska jag försöka döma Orestes och Elektra till döden och alltid misslyckas. Aldrig mer kommer jag att ha något roligt att blogga om, och det var just det jag skulle komma fram till.
Hädanefter kommer allt att bli pannkaka.
Jag gör desperata försök att bli vän med några av skådespelarna på Facebook, för jag känner mig verkligen som en gammal trogen vän, glömmandes att jag bara är ett av 36 statistansikten, som de naturligtvis inte har någon anledning att minnas.
På så sätt försöker jag att hålla kvar något av Orestienstämningen.
På festen drack jag hela 4 glas vin i stället för de brukliga 2, dels för att det var roligt, del för att jag skulle tycka det var helt naturligt att gå fram och krama om en av mina favoriter. Som den stordrinkare jag är, tog det sin lilla tid, och när jag var redo, hade han gått hem. Jaja, sånt är livet.
Nu återstår bara en tur i "Rullevi" eller "Parodi(ser)hjulet", som en del gnällspikar vill kalla det. Sedan vet jag inget.
Nu är teaterprojektet i mitt liv slut och ridån har gått ner för gott. Någon ridå fanns ju inte förstås, allt utspelades på en arena mellan två publikhav.
Men t.o.m. efterfesten är slut och alla tycker att det känns konstigt att bara släppa ett sånt här stort projekt. Det kommer aldrig mer att sättas upp i den här formen. Skådespelarna går vidare i sina liv med nya repetitioner och vi statister går vidare i våra gråa, trista liv. Nåja, färgen var kanske var en överdrift, men just den här sammanställningen av människor kommer aldrig mer att träffas allihop på samma gång och leta efter borttappade strumpor eller byxor i logen eller få en näve gulglitter i håret av Apollon. Aldrig mer ska han (Apollon) vråla "jag överger er aldrig", och förresten menade han väl bara folket i Argos, inte oss statister.... Aldrig mer ska snön rasa ner över Aigisthos blodiga bringa och aldrig mer ska vi statister kravla under plast i norénmasker eller spankulera i gråa yllekostymer med pannkaka framför ansiket. Aldrig mer ska jag försöka döma Orestes och Elektra till döden och alltid misslyckas. Aldrig mer kommer jag att ha något roligt att blogga om, och det var just det jag skulle komma fram till.
Hädanefter kommer allt att bli pannkaka.
Jag gör desperata försök att bli vän med några av skådespelarna på Facebook, för jag känner mig verkligen som en gammal trogen vän, glömmandes att jag bara är ett av 36 statistansikten, som de naturligtvis inte har någon anledning att minnas.
På så sätt försöker jag att hålla kvar något av Orestienstämningen.
På festen drack jag hela 4 glas vin i stället för de brukliga 2, dels för att det var roligt, del för att jag skulle tycka det var helt naturligt att gå fram och krama om en av mina favoriter. Som den stordrinkare jag är, tog det sin lilla tid, och när jag var redo, hade han gått hem. Jaja, sånt är livet.
Nu återstår bara en tur i "Rullevi" eller "Parodi(ser)hjulet", som en del gnällspikar vill kalla det. Sedan vet jag inget.
Plast på scen!
Så ropas det i högtalarna på Folkteatern en stund innan tredje akten skall börja. Det går liksom inte att undvika. Varken förr eller senare kommer uttrycket att vara så överensstämmande med verkligheten som i Orestien, och då måste man ju passa på. (Jag har alltså inte stavat fel för den som såg fram emot att ge mig ett tjuvnyp.)
Här ser man hela scenen, som är 30 meter lång. Apollon står i mitten och dividerar, och den nyss mördade Klytaimnestra står längre bort till vänster och väntar på att det ska bli läggdags under plasten. Några hämndgudinnor sitter också och väntar på signalen. När ordern kommer, letar alla upp sitt hål i plasten och kryper ner. Sedan får de ligga där blickstilla medan publiken kommer in. Vakter står och passar, så att ingen trampar på en redan halvdöd hämndgudinna.
Någon är här på väg ner i underjorden.
Lars-Åsa skrämmer fotografen.
Godnatt på en stund. Det har hänt att någon somnar under plasten.
Vem tittutar här? Ser man inte kamratens kropp, är det omöjligt. Alla ser ut som Lars Norén.
Någon är här på väg ner i underjorden.
Lars-Åsa skrämmer fotografen.
Godnatt på en stund. Det har hänt att någon somnar under plasten.
Vem tittutar här? Ser man inte kamratens kropp, är det omöjligt. Alla ser ut som Lars Norén.
Lars-Torill och Lars-Tove, får man be om ett leende?
En stund in i tredje akten, ska plasten ut. Då står det folk bakom scenen och drar för fulla muggar. I början hade jag den uppgiften, men lyckades byta bort den eftersom plastdragning inte är min starkaste gren. Plasten gick fortare än mina armar.
När plasten är ute, blir det aktivitet på de korsordslösande, pannkaksförsedda domarna i fikarummet. "Plasten har gått" ropas det, och alla som har fött barn viker sig av skratt. Det gör förresten alla de andra också. Vi är numera lätt uppskruvade, när vi går ner till sminket och får pannkakorna nedfällda. Professionella statister som vi är, slutar vi genast att flamsa när vi går in. Vi måste hålla på varandras axlar för att komma rätt, för vi ser som bekant ingenting. På Orestiens hemsida har jag förresten bloggat lite mer om hur det är att vara statist.
Domare i väntan på vad då? Att plasten ska gå.
Den här teaterperioden i mitt liv går mot sitt slut. En ros till alla vänner, som har kommit och tittat; det är så roligt när man har någon bekant i publiken. På samlingen, som föregår alla föreställningar, rapporteras vad publikbekanta har tyckt och sagt till allmän förnöjelse. Kanske hade jag väntat mig att fler av mina vänner skulle komma, men det är väl bara det gamla vanliga, att man tror att andra ska tycka att det man själv gör är så fasligt intressant. Det är det uppenbarligen inte. Nåja, skyll er själva, ni som inte ens ville ha gratisbiljetter....ni har missat teaterhistoria. Men vi var med!
Apollon förgyller livet! Inte bara det, också skrevet. Sitt eget.
(Han pudrar sig alltså med guldglitter i kulisserna. Lite överallt.)
Samtidsarkeologisk utgrävning
Eller vad ska man annars kalla dagens sysselsättning? Jag har tagit upp ett schakt i ett skåp, schaktat bort ca 150 plastkassar från backarna, dragit ut papperskassar en masse, förpassat alla och ordnat en liten handväskutställning på översta hyllan. Jag har nämligen så svårt att skiljas från just handväskor. Jag har kvar min mors sista, den som hon hade med sig in till lasarettet på den sista resan. Att öppna den är lite som att träffa henne. Också den väskan från Camden Market som fick åka hem via Mexiko vill jag se ibland och några till.
Det värsta är ju att man inte riktigt vet vad som är fynd och vad som kan slängas utan att Knut Knutsson & co skulle få hjärtstillestånd. Risken är förmodligen obefintlig just i det här skåpet, det är jag ganska säker på, men Knut Knutsson sitter alltid på min axel numera. Jobbig är han.
Jag hittade ett antal galgar. Ingenting för en äkta galgsamlare, men tidsmarkörer i alla fall.
Små barngalgar, virade med silketråd, en röd, en grön en orange. 40-tal eller tidigt 50-tal.
Två små dockklädsgalgar; på den ena har jag skrivit "galghumor" för väldigt många år sedan. 50-tal.
Tre uppblåsbara galgar i olika färger. 60-tal?
Dessutom en förpackning sydda viledonpapiljotter för 24.75 och några saker i metall som jag inte vet vad de heter. Vågklämmor? Vad heter de? Min mamma använde sådana i sitt pyttelilla hår.
Det värsta är ju att man inte riktigt vet vad som är fynd och vad som kan slängas utan att Knut Knutsson & co skulle få hjärtstillestånd. Risken är förmodligen obefintlig just i det här skåpet, det är jag ganska säker på, men Knut Knutsson sitter alltid på min axel numera. Jobbig är han.
Jag hittade ett antal galgar. Ingenting för en äkta galgsamlare, men tidsmarkörer i alla fall.
Små barngalgar, virade med silketråd, en röd, en grön en orange. 40-tal eller tidigt 50-tal.
Två små dockklädsgalgar; på den ena har jag skrivit "galghumor" för väldigt många år sedan. 50-tal.
Tre uppblåsbara galgar i olika färger. 60-tal?
Dessutom en förpackning sydda viledonpapiljotter för 24.75 och några saker i metall som jag inte vet vad de heter. Vågklämmor? Vad heter de? Min mamma använde sådana i sitt pyttelilla hår.
Jaja, det var inte så intressant, jag vet. Men jag var tvungen att vila mig, för arkeologiska utgrävningar tar på krafterna, och jag vill ju inte ha ryggskott ikväll, när jag återigen ska försöka döma Orestes och Elektra till döden. Varje gång jag har gjort det, blir det tummen upp från en av de manliga hämndgudinnorna när jag passerar, men jag är inte riktigt säker på vem det är på grund av deras gudomliga utseende. Endast fem föreställningar (med oss) kvar, och det är ju oss ni vill se, eller hur?
Vi har funderat på hur vi kan skoja till det sista gången. Kan man göra hoppsasteg efter att man har dömt ungdomarna till döden? Kan de sörjande kvinnorna sjunga "The hills are alive" i stället för sitt hummande? Gå dit får ni se vad det blir.
Men verkligheten pockar på. Jag har inte tagit ställning till vad man gör med en st. gammal karatedräkt, en grön stjärtlapp i plast, ett mjukt cellofodral där handtaget inte sitter fast, en rund spegel i kopparram utan spegel och en liten kanin i blommig kropp.
Vi har funderat på hur vi kan skoja till det sista gången. Kan man göra hoppsasteg efter att man har dömt ungdomarna till döden? Kan de sörjande kvinnorna sjunga "The hills are alive" i stället för sitt hummande? Gå dit får ni se vad det blir.
Men verkligheten pockar på. Jag har inte tagit ställning till vad man gör med en st. gammal karatedräkt, en grön stjärtlapp i plast, ett mjukt cellofodral där handtaget inte sitter fast, en rund spegel i kopparram utan spegel och en liten kanin i blommig kropp.
"Livet er ikke det værste man har
og om lidt er kaffen klar”
