FruDecibel

I en blogg, som jag skummade nyss, ställdes frågan: Vilken egenskap eller talang skulle du vilja ha? Som vanligt hittar jag inte tillbaka till blogginlägget, men journalisten som hade skrivit den, var tydligen singel, för han önskade, att han hade en skrivförmåga som imponerade på tjejer. Hans föredettingar hade nämligen inte blivit så överväldigade av hans skriverier, antydde han.
Jag låter frågan gå vidare till mina läsare. I den mån ni inte redan anser er vara fullfjädrade på alla områden; vad skulle ni velat vara eller velat kunna?

För min del är svaret enkelt. Det hade räckt bra om jag hade varit vacker och hade haft en balettkropp, förutsatt att jag hade fått ha mina andra utförsgåvor kvar. Jag har levat så länge nu så att jag vet, att livet blir bra mycket enklare för den som är vacker. Den som fortfarande tror, att det är insidan som räknas, är antingen kvar i söndagsskolan eller naiv super.
Jag menar inte, att man blir lycklig i alla sina dagar om man ser bra ut, utan just det, att livet blir enklare. Man blir tillfrågad om saker, man väntas på, man vills has med i olika sammanhang, folk är mer benägna att hjälpa en vacker människa. Man får vara med och leka helt enkelt. Numera finns det vetenskapliga bevis för både att och varför det faktiskt är så.
Och visst, jag är inte bättre själv. Jag zoomar gärna bort en person med ett för min bildkomposition störande utseende.... även om hon/han är snäll innerst inne...

Någon gång i min barndom läste jag en bok, förmodligen av Enid Blyton, där huvudpersonen var en strålande vacker flicka, som var så sorgsen. Hon visste inte om folk tyckte om henne för att hon var så vacker eller för att "hon var hon". Jag tyckte det var en urfånig bok med ett urfånigt, konstruerat problem. Tänk att kunna leva och veta att man inte förfulade omgivningen genom sin närvaro.....vilken lycka!

Min mamma gjorde sitt bästa för att försäkra mig om att hon tyckte om mig som jag var. Jag trodde henne nätt och jämnt. Och jag tror nog att hon hade uppskattat om jag hade varit vackrare, åtminstone som tonåring. Jag borde i alla fall haft lite böj på håret, vilket man kunde få genom en stödpermanent på Bergs salong.

En gång hörde jag en tonårsflicka säga till sin pappa marinbiologen och mamma lågstadieläraren, att "det borde vara förbjudet att skaffa barn, om man ser ut som ni."
Där var hon väl nästan inne på Hitlerteorier, men hon var naturligtvis inte nöjd med sitt eget utseende. Hade det varit min unge, hade jag skickat henne till Magdalena Ribbing för ett långvarigt etikettsbad. Det finns gränser för vad man får säga till människor, även om de är föräldrar.

När jag själv skulle få mitt första barn, var jag jättenervös för att jag skulle få en ful unge, för jag trodde inte jag skulle vara kapabel att tycka om en sådan. Naturligtvis skulle jag försöka så gott jag kunde och aldrig låtsas om att barnet inte motsvarade mina förhoppningar, men om jag var tvungen att fejka, skulle jag ju vara en dålig mor.
Tyvärr fick jag aldrig veta hur jag skulle reagerat, för det råkade bli jag som fick världens vackraste barn. Sorry alla andra mödrar, som tror samma sak, men det var faktiskt jag.
Här är ett av de tusentals bevisen, som ligger huller om buller i inte bara en låda.

Bilden är tagen den 26 maj 1985 och det var Mors Dag. Den andre snyggingen har just anlänt.
När han hade vecklat ut sig och fått några hår på nacken, såg han ut så här:

Nu står 192 cm snygging i mitt kök och ska laga Fesenjan åt mor. Jag har ingen aning om vad det är, men jag kommer förmodligen att himla med ögonen och säga att det var jättegott. Och snyggingen kommer att säga "det säger du bara för att du är mamma."
På Mors Dag är det tillåtet att vara lite nostalgisk, gråtmild och fånig, även om det är bara är ett kommersiellt jippo, eller hur?