Magiskt sjungande
5 åttondelar av sopranstämman var mer eller mindre sjuka, så vi var alltså bara tre. Det blev en stämma till oss var, eftersom sopranstämman ofta är tredelad. I vanliga fall tycker jag det är underbart att sjunga utan ryggsäcken som en större stämma kan innebära , men nu var det lite otäckt på grund av utantillandet. (Mitt favorittillfälle var en gång när vi skulle sjunga Bachs "Singet dem Herrn", en dubbelkörig motett och vi bara var två sopraner. En i varje kör! Å, det var härligt.)
Det gick emellertid bra ikväll och vi fick extra applåder för att vi var så tappra och för att det lät snyggt. Det kändes skönt. Jag brukar inte få beröm så ofta att jag tycker det är tjatigt. Senast var det den 31 juli 2004.
Kanske det står någon recension i Säffles Allehanda eller vad den kan heta. Tyvärr fick publikexperten förhinder, så det finns ingen som kan bekräfta mina uppgifter. Ni får tro mig på mitt ord. Det var fint! Faktiskt lite magiskt.
Den här kören har den egenheten att den gärna står utspridd runt hela kyrkan under delar av konserten. Det innebär att man kommer väldigt nära publiken och meningen är att den ska känna sig omslingrad av musiken. Damen som råkade sitta framför oss tre sopraner satte händerna för öronen när vi satte igång. Ändå kulade vi inte. Sedan flyttade hon sig längst bak, men blev genast förföljd av en flygelhornsspelande dirigent. Jag förstår henne. Sopraner i högform kan få den starkaste att fly, för att inte tala om vad ett flygelhorn kan låta.
Troligen ska den här konserten göras fler gånger, så ni som inte råkade befinna er i Säffle igår, har fortfarande chans.
På hemvägen i bussen tittade vi på ett tv-program i som spelades in 1972 med kören och Lars Gullin . Av den kören är det bara jag som fortfarande är kvar. Andra gick vidare till Operan och Metropolitan. Men jag står kvar, år ut och år in.
Det är själva sjungandet som håller mig levande.
Åh, så roligt det låter! Är fortfarande lite sur för att jag inte kunde komma, och har tyvärr också fortfarande ont i magen. :(
Säffle Tidningen, heter den förresten, med särskrivning och allt. De har den goda smaken att börjat sätta till bindestreck emellanåt nu i alla fall.
Kan du inte förklara det där med stora mollterser? Jag har i min enfald trott att en mollters = en liten ters och en durters = en stor ters och kan inte - hur jag än försöker - föreställa mig hur en stor ters skulle kunna vara en mollters!
Översättarhelena: Ja, så är vi vana att tänka, vi som är fast i den västerländska skaltraditionen. Men i vår folkmusik och många andra länders musik använder man andra sorters skalor, som för en ovan (västerländsk) lyssnare låter "falskt". Om du tänker dig att du sjunger en liten ters lite högre än normalt, men inte så högt att det blir en stor ters, utan mitt emellan. Det är alltså inte mycket att vifta på, det handlar om kvartstoner eller åttondelstoner.Lyssna på Eva Rune t.ex, så hör man nog att hon inte intonerar som en romanssångerska. Eller en kör. (Eller jo, körer kan nog göra så också, men då är det ofta oavsiktligt.) Om du blåser i en spilåpipa kan du höra en annan sorts skala.Jazzmusiker laborerar också mycket med toner mittemellan, "blue notes".
Vad fint att allt gick bra! (Men det hade jag förstås utgått från... :-)
underbart underhållande och lärorikt. tack tack snälla du för att du låter mig få en känsla av att fortfarande få vara med i kören och känna de underbara roliga, dråpliga, oförglömliga upplevelserna av konsert med Gunnar och GKK, trots det stora avståndet. du är en fantastisk skribent!!
Åååå, rodnar och tackar....
Aha! Tack, jag fattar, åtminstone i teorin ...
