FruDecibel

Egentligen har jag ju lite hum om språket eftersom jag har gått , inte hum, men språkliga grenen på allmänna linjen för hundra år sedan tillsammans med latinarna. Jag har fått en översättning av den förträffliga Ullah, så jag vet precis vad det betyder men ändå kan jag inte lära mig 4 rader utantill.
Raderna som jag inte kan är dessa:

Se på denna!
Och det med anledning av diskussionen på Facebook om att laptop inte längre får kallas laptop. Nu måste den kallas note book. Lap betyder ju, som alla utom jag visste, knä. Man har upptäckt att värmen kan bli farligt för mannens ädlare delar, som ju som bekant hänger i den regionen. Och för att mannen inte ska tro att det är ok att ha en laptop i knät, så byter den nu namn. Mannen är ju, som vi alla vet, normen.

"Aftonbladet får ett braskande löp: Laptop ger slappsnopp!" (Tack Jonas!)

Lyckligtvis sitter kvinnans ädlare delar högst upp, så det är ingen fara för oss. Det går ju inte att ha en knädator på huvudet.
Hur som helst, texten till denna bild på hjärnan, som givetvis är en kvinno- lyder sålunda:

"Har du någonsin tänkt över hur en kvinnas hjärna fungerar?
Det är enkelt att förstå om du kollar in den här bilden: (Tack Blåtand)
Varje liten blå kula är en tanke på något som skall göras, eller ett beslut som skall tas eller ett problem som skall lösas. Mannen har det mycket lättare, han har bara 2 kulor ...... och de sitter inte ens i hans huvud."

För en tid sedan fick jag ett pris av Mrs.Universum, som gjorde mig omåttligt stolt. Hon tyckte att jag hade en uppkäftig blogg, men den lilla bilden man fick lov att publicera innehöll ordet "gullig", vilken kanske ingen torde kunna beskylla mig för att vara. Nu har den förträffliga Bäverfia tillverkat en passande bild, som hämed publiceras. Tackar allra mjukast för omtanken! Jag ska försöka att inte menlösa till mig.

hette en bok som bestod av svenskars dagböcker den 14 maj 1991. Det skulle inte förvåna mig om det kommer en med svenskarnas bloggar den 24 februari 2009. Vilken bloggare med självaktning kan låta bli ett sådant pangämne som den kronprinsessliga förlovningen? En del vill t.o.m. gå med i "Republikanska föreningen". Det kan bli en tegelstenutgåva av format.

Själv är jag uppfödd på Svensk Damtidning, Idun, Vecko-Journalen och diverse böcker om kungligheter, (finns numera på ett utedass i Dalarna) och min kunskap om monarkin är därför avsevärd. Fråga mig t.ex. när Gustav V föddes, så vet jag det. Jag tyckte dessutom att de hade så söta ben. Inte Gustav V, men hagabarnens ben var jag förtjust i.

Jag avstår ( med ålderns rätt?) från tyckanden om monarki eller republik, det får andra sköta om nu. Jag nöjer mig med den mänskliga aspekten och konstaterar att jag inte är oberörd av mänsklig lycka, antingen det är en film eller IRL. 

Eller som Silvia så vist uttryckte det: "När man är kär, spelar det ingen roll om han är kung eller direktör...."
Nej, det kan ju faktiskt kvitta med det urvalet....

Jag undrar om detta blir en sån där sak som svenskarna kommer att minnas. Som Palmemordet, typ "jag öppnade en burk sardiner när jag hörde om Palmemordet:" Själv satt jag på ett konditori i Partille och åt världens godaste semla medan förlovningen avslöjades i Stockholm.
Naturligtvis skickade jag in ett dagboksblad till den där boken, 14 maj 1991. Men det måste ha kommit bort på posten för det kom inte med....Den dagen hade Ursut gripits och jag hade upptäckt en knöl i bröstet och trodde att jag skulle dö. Det var förstås inte så kul att ta med. Men jag dog inte, inte då i alla fall. Får väl se om jag bryr mig om det någon gång.

Och vi västgötar har fått en hertig. Undrar vad vi kan ha honom till? Han skulle kunna  ge oss gratis gymkort resten av våra liv. Vilken hälsosatsning!

I alla fall hade de hissat flaggstängerna i Ockelbo idag enligt kommunalrådet. Det skulle varit kul att se.

Det är också lite kul att Jean-Baptiste var extremt republikansk. Ni i Republikanska föreningen kan ha honom som ikon.

På Facebook är det riktigt livat ibland. Det finns en grupp som man kan ansluta sig till, som heter "Flash Mob Gbg".

"Kort: Flash Mob går ut på att en grupp människor till synes oplanerat utför ngt. ofta absurt på en offentlig plats och sedan skingras som om ingenting hänt. "

Meningen är att det ska vara en åldersblandad grupp, och det var därför jag gick med, för jag är ju synnerligen blandad, när jag blandar mig med ungdomarna.
Idag var det dags för en aktion, snöbollskrig på Vasaplatsen i Göteborg. Igår kväll var det nämligen snöstorm i Göteborg, och förhoppningsvis skulle snön ligga kvar idag. Typiskt nog råkade våren komma idag, så det var plaskeplask överallt, men det gick bra att göra snöbollar.
Man hängde  vid spårvagnshållplatsen, som om man var en helt vanlig resenär. På ett givet klockslag kastade några snö på varandra. Sedan var snöbollskriget igång.Vi fick inte kasta på vanliga resenärer.Tyvärr var vi inte så många, så effekten blev inte så stor.Jag har nog inte varit med om snöbollskrig på bra många år. Det var riktigt kul, men efter en kvart hade jag spaghettiben efter allt knäande ner till snön.


 Av någon konstig anledning tycker jag sådant här är roligt. Visst skulle det vara roligare om man kände någon, men bara jag kunde träffa någon med en snöboll, så skulle nog kontakt uppstå.

Nästa aktion blir den 7 mars, men då blir det inte snöbollskrig.  Är det någon som vill vara med, så går det bra. Det går också att starta grupper i Luleå och Grums eller i Stockholm. Eller varför inte i Berlin?

En utmaning? Hm. I aftonbladets krypto är A alltid den vanligaste bokstaven. Så någon vidare utmaning är det ju inte. Men alla tycks tycka om att göra såna här om sig själva. Så lycka till Yngve och Östen och Zacharias! Hittad hos Åsnan och Ullah

Regler: Kopiera detta och radera mina svar. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord eller ljug. Om den du kopierar detta ifrån heter något som börjar på samma bokstav som ditt namn, får du inte kopiera svaret utan lista ut ett eget. Lycka till!

1. Vad heter du? Anne Marie. Slopade bindestrecket för jag tyckte det gjorde det töntiga namnet ännu töntigare.

2. Ett ord på fyra bokstäver: Adjö

3. Flicknamn: Aniara (även namn på en operarymdfarkost)

4. Pojknamn: Aramis

5. Yrke: Antikvarie

6. Färg: Antikvit

7. Klädesplagg: Aftonklänning

8. Mat: Avocadosallad

9. Sak i badrummet: Ankpropp

10. Plats/stad: Aldringsås (OK, en intern benämning, men ni förstår.)

11. En orsak till att vara sen: Andfåddhet

12. Något man inte skriker: Alaknöjs! (Invektiv från Finland)

13. Film: Att angöra en brygga

14. Något man dricker: Allegro (Sedan får man antagligen spela lento, men det är en annan sak)

15. Band: Abba. (Tur. Jag känner inte till så många band.)

16. Djur: Angorakatt

17. Gatunamn: Allmänna vägen

18. Bil: Austin (i en hundkoja går det in 5 celli om någon undrar)

19. Sång: Ack, som ett fjun så lätt

20. Aktivitet med mer än en deltagare: Aktivitets-och jobbgarantimöte

Och  vad kan man utläsa av detta?
 Platt intet.

Astrid? Jag har skrivit en dikt som slutar ”Får man heta Achmed”? Fast det är näst sista raden. Dikten heter ”Får man leva i Norden?” och fanns i en bok som heter ”Jag var en dålig hund”.

Heder åt författaren, Thomas Tidholm. Om det sedan är min äldre släkting som hörde dåligt eller jag som hörde fel i telefonen, det låter jag vara osagt. (Se föregående blogg, om ni känner er som frågetecken.)


Jag ska också passa på att avslöja vinnaren i vem-spelar-vad-tävlingen. Trenne gissningar inflöto. Cruella och Långa Skuggan gissade rätt och Lena G. fel. Hennes felaktiga men fantastiskt trevliga motivering till varför hon gissade som hon gjorde, renderar henne dock priset. Hon trodde att det var Fru Decibel som spelade överstämman därför att:..." i kraft av ålder, men mest pga infernalisk musikalisk skicklighet."  Sånt går hem. En näsflöjt kommer med posten.

Nu har vi bloggträffas, Ullah och Fru Decibel! Vi hann att avhandla en hel del, men några ämnen finns ev. kvar att gå igenom. Vi var tämligen diskreta och fäktade inte så mycket med armarna, och nykerheten var total. Ev. utökar vi styrkan nästa gång. Men när det sedan drar ihop sig till någon större bloggträff i Göteborg, då blandar vi oss i, var så säkra!
Här är servettbeviset:



Sedan gick jag in på Stadsbiblioteket och frågade efter en dikt av Thomas Tidholm, som slutar "Får man heta Astrid?" Bibliotekarierna log besvärat och googlade förtvivlat, men det hade ju jag också gjort. De hittade ingenting heller. Är det någon ur den bildade läsekretsen, som vet?

Jag har fått ett opassande pris av Mrs. Universum!!!!  Det var roligt och jag rodnar klädsamt. Opassande var det för att det är en utmärkelse som egentligen heter "Du har en gullig blogg", och Mrs. U.  tyckte att "uppkäftig" skulle varit mer relevant. Egentligen skulle jag publicera det lilla gullemärket här, men jag väntar tills någon tillverkar ett med "uppkäftig". Eller också gör jag ett själv...
Spanarna i P1 uttalade sig om bloggar i det senaste programmet (13/2). De hade tydligen läst väldigt många och menade att de flesta bara skriver typ "Obama är bra men själv är jag lite lös i magen".  Hm, jag har tydligen missat något....

Mrs. Universum skriver också att gargoyoler väl är vattenkastare av sten, och det lär det nog vara. De fula gubbarna på Linnégatan kastar kanske inte så mycket vatten, så de kanske heter något helt annat? Är det någon som vet? Jag har frågat mina arkitektbekanta, men de visste ingenting.

För att förvissa mig om att jag inte hade förmedlat en faktoid, tog jag kameran och gick ut på Linnégatan. Gargoylen i förra bloggen var alltså bara ett exempel. Här är de berömda gubbarna på det nya huset (det finns 2 st) som skulle skrämma Oscar II:

Kom och hälsa på mig någon gång. Vänta inte tusen år.  Jag bor i stenhuset till höger, fast om hörnet. Jag är den som har bott längst i huset nu. Det är dock inte jag som går på gatan.
Tänk om man kunde ta reda på vilka som har bott i  huset före oss. Det kunde bli en bok à la Maeve Binchy.

Längst bort ser man huset där Oscar II höll till med sina mätresser. Bordellen Eternellen kanske.  Det finns fortfarande kvar; hur det är med verksamheten där törs jag inte uttala mig om. Den tyckte man i alla fall inte om i det stränga Göteborg, så mittemot byggdes ett hus med gargoyles för att skrämma Oscar. Det huset är emellertid borta, men gargoylerna sattes tillbaka på det nya för säkerhets skull.

En bedårande ung dam på 22 luskade ut att jag ska bli pensionär inom kort och frågade empatiskt:
-Hur känns det?
Jag övervägde ett kort ögonblick om jag skulle berätta för henne hur det känns, men dels trodde jag kanske inte att hennes artiga fråga krävde ett sanningsenligt svar, dels vet jag inte riktigt själv hur det känns, dels (kan man ha tre dels?) finns det ingen direkt anledning att måla fan på väggen för 22-åringar. Det kan ju bli mycket värre tills de ska gå i pension.

Jag håller på med de sista brottningsmatcherna med Arbetsförnedringen och Förnedringskassan och det sätter sina spår. De senaste  åren har ju inte heller varit helt händelselösa i fråga om sånt. Om rätt ska vara rätt måste jag ändå säga att  AF har varit snäll och trevlig de två sista gångerna. Jag behövde inte fara runt i Frölunda och besöka gamlingar för att få min Jobb- och aktivitetsgaranti. Kanske Volvos förtjänst. Jag gissar att det är mycket på AF nu.

Men Förnedringskassan har räknat ut min pension och med förstoringsglas kan man skönja några små siffror. Alltså, det är rent löjligt vad  en vanlig, lagom glad pensionär anses kunna leva på. Ännu löjligare är det att en pensionär betalar högre skatt på sin lilla pension än Maud Olofsson på sina tre feta löner. (Jo, hon har tre heltidsjobb. )
Förnedringskassan gör emellertid ingen besviken. Har man onda aningar, så infrias de med råge. Jag tog mina ytterst konstiga pensionspapper och gick iväg till någon slags Försäkringskasseakutmottagning, där små flickor och pojkar sitter på rad för att svara på frågor. En håglös flicka tog emot mig i entrén.
-Kan jag hjälpa er med något?
Jag framförde mitt ärende och då stirrade hon på mig och sa:
-Vad menar ni?
-JAG MENAR PRECIS DET JAG SÄGER, sa jag med stora bokstäver.
Jag fick sitta ner och vänta tills det var min tur. Jag tilldelades ytterligare en ung flicka. Återigen framförde jag mitt ärende och visade mina papper.
-Nej, sånt vet jag inget om, sa flickan.
-Det tänkte jag, sa jag innan jag hann att tänka mig för.
Hon ringde dock upp någon som skulle veta mer. Denna någon framförde en fråga till mig  via flickan:
-Varför tycker du att pensionen är låg?

Ja, varför i all sin dar tycker man det? Kanske är 12 000 brutto en fet och väl tilltagen summa. Och det finns ju de som får ännu mindre, jag vet.  Man borde väl veta hut och vara nöjd med sin lott  och förstå, att Maud Olofsson är värd tre löner och mindre skatt.
Jag fick dock löfte om att bli kontaktad för ett samtal med pensionsgruppen. Man tackar; hög tid. Tänk om det beror på att jag har skrivit fel? Varför kallar de inte in oss i god tid?
Redan på spårvagnen hem, strax efter Grönsakstorget där vagnen kränger och skramlar som mest,  ringer det i byxan.
-Ja, vad var det nu för frågor du hade?

Suck. Spårvagnen är verkligen det bästa stället att diskutera sina ekonomiska  pensionsbekymmer på. Mycket förvånad insåg hon att jag ville träffa någon. Nu väntar jag på det och på att få förklarat varför inte alla mina år räknas och varför det blir så lite pension. Det kanske finns en förklaring, men den är säkert dum.

Säkert hade man kunnat var lite mer om sig och kring sig. Men nu var man inte det. Till alla som fortfarande jobbar vill jag säga: Dä sa va gôtt å leva även när man har slutat jobba. Gör något åt det om ni kan. Till er som inte får jobb: Åk  och tälta i Maud Olofssons trädgård. Gratis bad i tunna.

Jag önskar alltså att jag hade vetat hur allting skulle bli när jag var ung. Varför är man inte klokast i början av livet? Alla skulle tjäna på det. Jag tror att jag ska se "Benjamin Buttons otroliga liv", så kanske jag får något tips om hur det går till.

Cruella har utmanat mig och några till att publicera  bild nr. 6 i mapp nr. 6. Den som hittade på det här från början gjorde det misstaget, att den trodde, att bara för att den själv hade alla bilder i olika mappar, så har alla människor det. Jag är alltså undantaget.
Jag har alla bilder i en enda röra och jag får söka på *.jpg för att hitta dem alla. Det blir ca 9000. Hur skulle jag nu lösa problemet?
(Ja, jag saknar organisatorisk förmåga. Man kan nog säkert se på en hjärnskanning att det är ovanligt lite aktivitet i organisationsområdet, så jag undanber mig alla goda råd. Kom hit och organisera i stället.)

Ta vad du vill, sa Cruella, och då uppstod nästa problem. Skulle jag ta bild nr. 6 eller 66 eller 666 eller 6666? Men jag kan icke räkna dem alla. Skulle jag själv bestämma något? Skulle jag ta något vackert eller något roligt eller något personligt eller något som gick att berätta en historia om....?

Till slut bestämde jag mig för detta kort, som jag tycker är bra som komposition.  Det är en offentlig person, som gärna syns, så jag tror bara han är glad åt att få synas på min blogg, och jag har tagit kortet själv. Och historierna har jag redan berättat, har jag en känsla av.

Apropå Lottens fantastiska idé om en bloggtågcharterresa till Italien, kom jag på att jag faktiskt har tågat till Rom en gång tillsammans med en viss Åsna. Det är redan ganska längesedan, 15 år.
På julaftonsnatten brukade Åsnan och jag sitta i samma fåtölj och titta på midnattsmässan från Rom i vår lilla timmerstuga i Dalarna. Inte direkt för den vackra körsången, för den var vedervärdig, och de vridna bajskorvarna framme vid koret var ju asfula, men det var lite roligt ändå. Kameran panorerade över alla utsmyckningar i Peterskyrkan och plötsligt sa Åsnan:
"Där var en staty som var lik dig!"  Det var ju fascinerande, att jag skulle kunna ha samma drag som ett konstverk av, vem vet, Michelangelo.
Jag hann inte se den och bilden kom inte tillbaka, varför någon av oss sa:
"Vi åker till Rom och letar upp den."

Sagt och gjort. Vi tågade och tågade och det var ganska tröttsamt om jag ska vara ärlig. Nattligt överraskande byte i München, men vi lyckades komma fram till slut. 
När jag är i Rom, brukar jag bo på Heliga Birgittas hotell,  dvs. i klostret vid Piazza Farnese. Det är lite spännande och högtidligt och nunnorna är vänliga. I och för sig har jag bara varit i Rom två gånger, men vi råkade få samma rum även den andra gången.

Här en bild på den indiska nunnan Lucilla, som blev nunna för hon tyckte att nunnorna i hennes by i Indien hade så fina kläder. Jag tror att hon fick ett bättre liv som nunna i Rom än som flicka i Indien.

Första målet var givetvis Peterskyrkan och statyn. Här är Åsnan på väg in och anar inte, att vi strax måste köpa en stor sjal, för de där benen får inte vanhedra helgedomen.

Med anledning av att Felix Mendelssohn fyller 200 år den 3 februari, vill Åsnan och jag sälla oss till gratulanterna med denna hyllning. Många har hört den, men det kan finnas en och annan, som ännu inte har stiftat bekantskap med  näsflöjtens oanade och överraskande användning. Länge kunde man lyssna till verket på SNORS hemsida, men denna verkar ha avsomnat numera. Den uppmärksamme lyssnaren kan höra skillnad  på de båda näsflöjtsvirtuosernas ton, som på något sätt tycks spegla personligheten. Och nu kommer tävlingen: Vem spelar över- och vem spelar understämman? Här kan man njuta av inspelningen, som gjordes i januari 2007 i New York. Pianisten är riktig och heter Norman. Det var den första tagningen när vi kunde hålla oss för skratt. Den slutgiltiga tagningen är ännu inte gjord...

Inte ett dugg intelligentare har jag blivit ikväll efter tre timmars cellosågande, men jag har flugit lite auf dem Flügel des Musiks (kan man säga så?)(Jag säger så i alla fall). En sån här kväll är man glad det att går att spela i STOR orkester med ett proffs vid pinnen, trots att man inte heter Göteborgs Symfoniorkester. Nej, vi heter Finns Fans eller Cappella Summarum. (Cappella med två p. Med ett betyder det liten get.) Nästan alla har vi spelat med Finn Rosengren (dirigent på operan) någon gång i livet, därav namnet.

Stor orkester betyder alltså full symfoniorkester, stråk, trä- och bleckblås och slagverk. Vi spelar Dvořáks cellokonsert, och då är det en solist (Lars-Erik Persson från Operan) som spelar en solostämma, ifall någon undrar. Vi andra är "tutti". Det går nog knappast att beskriva hur det känns att sitta mitt i orkestern i 100 decibel/sekundmetern  och faktiskt få lov att vara en del av alltihopa. Det blir sagolikt vackert...

Det var kanske en något överdriven beskrivning. Det är ganska vackert nästan hela tiden, och det blir vackrare och vackrare ju mer vi övar men rätt som det är spricker fasaden och det är nästan alltid blåsarna som står för det komiska, i synnerhet tuban. Varför är tuba ett sådant komiskt instrument?  Att spela en kort ton på tuban är tydligen mycket svårt. Och undra på det. Tuban är ju så stor, så att tillfället är förbi långt innan tonen har hunnit ut. Då blir det en bleckprutt, alltså en akustisk jätteblaffa. Det är humor. Det blir inte alls lika roligt när stråkarna spelar fel eller falskt. Det låter bara grumligt och visset. Men ingenting är å andra sidan så vackert som renspelande bleckblåsare.

Häromdagen lånade jag  en bok som heter "Nordiska ungdomsorkestern 50 år". Den orkestern uppstår varje sommar och består av begåvade unga blivande musiker. Jag lånade den för att se om jag var med på bild. Det var jag inte. Däremot stod det ett stycke om när ett par tonåringar i orkestern försökte lura Karl-Birger Blomdahl någon gång på 60-talet. Blomdahl var en riktigt stor och SERIÖS modern tonsättare; har skrivit Aniara t.ex. Ungdomarna skrev ihop ett modernt stycke i ett kollegieblock på lunchrasten när de satt i Lundagård. Sedan framförde de det för Blomdahl utan att tala om vem som hade komponerat det och ville ha hans utlåtande. De ville också diskutera om man verkligen behöver utbildning för att skriva modern musik. I boken står det att Blomdahl blev arg och lämnade Lund omedelbart, när han upptäckte att han var förd bakom ljuset. Detta minns emellertid inte tonåringen, som nu är 63-årig dirigent på Operan  Göteborg.  Blomdahl blev inte alls arg och lämnade inte alls Lund i vredesmod. Däremot hade den f.d. tonåringen stycket kvar och visade mig det ikväll; några blyertsstreck i ett kollegieblock. Enligt honom hade Blomdahl varit mycket diplomatisk när han uttalade sig. Detta var i en tid när det i konserterna kunde ingå motorsåg och avsågade flygelben, 4'33 minuters tystnad etc. etc.

Det är sannerligen kul med musik. Här får ni en bild på en tubaist, så får ni se hur roligt det är. Konserten äger f.ö. rum i Johannebergskyrkan i Göteborg söndagen den 22 mars. Gratis inträde men inte avträde. Kom gärna!