FruDecibel

Inte ett dugg intelligentare har jag blivit ikväll efter tre timmars cellosågande, men jag har flugit lite auf dem Flügel des Musiks (kan man säga så?)(Jag säger så i alla fall). En sån här kväll är man glad det att går att spela i STOR orkester med ett proffs vid pinnen, trots att man inte heter Göteborgs Symfoniorkester. Nej, vi heter Finns Fans eller Cappella Summarum. (Cappella med två p. Med ett betyder det liten get.) Nästan alla har vi spelat med Finn Rosengren (dirigent på operan) någon gång i livet, därav namnet.

Stor orkester betyder alltså full symfoniorkester, stråk, trä- och bleckblås och slagverk. Vi spelar Dvořáks cellokonsert, och då är det en solist (Lars-Erik Persson från Operan) som spelar en solostämma, ifall någon undrar. Vi andra är "tutti". Det går nog knappast att beskriva hur det känns att sitta mitt i orkestern i 100 decibel/sekundmetern  och faktiskt få lov att vara en del av alltihopa. Det blir sagolikt vackert...

Det var kanske en något överdriven beskrivning. Det är ganska vackert nästan hela tiden, och det blir vackrare och vackrare ju mer vi övar men rätt som det är spricker fasaden och det är nästan alltid blåsarna som står för det komiska, i synnerhet tuban. Varför är tuba ett sådant komiskt instrument?  Att spela en kort ton på tuban är tydligen mycket svårt. Och undra på det. Tuban är ju så stor, så att tillfället är förbi långt innan tonen har hunnit ut. Då blir det en bleckprutt, alltså en akustisk jätteblaffa. Det är humor. Det blir inte alls lika roligt när stråkarna spelar fel eller falskt. Det låter bara grumligt och visset. Men ingenting är å andra sidan så vackert som renspelande bleckblåsare.

Häromdagen lånade jag  en bok som heter "Nordiska ungdomsorkestern 50 år". Den orkestern uppstår varje sommar och består av begåvade unga blivande musiker. Jag lånade den för att se om jag var med på bild. Det var jag inte. Däremot stod det ett stycke om när ett par tonåringar i orkestern försökte lura Karl-Birger Blomdahl någon gång på 60-talet. Blomdahl var en riktigt stor och SERIÖS modern tonsättare; har skrivit Aniara t.ex. Ungdomarna skrev ihop ett modernt stycke i ett kollegieblock på lunchrasten när de satt i Lundagård. Sedan framförde de det för Blomdahl utan att tala om vem som hade komponerat det och ville ha hans utlåtande. De ville också diskutera om man verkligen behöver utbildning för att skriva modern musik. I boken står det att Blomdahl blev arg och lämnade Lund omedelbart, när han upptäckte att han var förd bakom ljuset. Detta minns emellertid inte tonåringen, som nu är 63-årig dirigent på Operan  Göteborg.  Blomdahl blev inte alls arg och lämnade inte alls Lund i vredesmod. Däremot hade den f.d. tonåringen stycket kvar och visade mig det ikväll; några blyertsstreck i ett kollegieblock. Enligt honom hade Blomdahl varit mycket diplomatisk när han uttalade sig. Detta var i en tid när det i konserterna kunde ingå motorsåg och avsågade flygelben, 4'33 minuters tystnad etc. etc.

Det är sannerligen kul med musik. Här får ni en bild på en tubaist, så får ni se hur roligt det är. Konserten äger f.ö. rum i Johannebergskyrkan i Göteborg söndagen den 22 mars. Gratis inträde men inte avträde. Kom gärna!