Inför studentjubileet

Som framgått på ett annat ställe har jag varit på bio och sett "Återträffen", Anna Odells film om klasskamraterna. Med mig hade jag Händige Herrn, vilket kan tyckas vara alldeles naturligt, men om man vet att det var första gången på 16 år, så förstår man att det var kors i taket. Senast var det den första Harry Potterfilmen som vi blev meddragna på av en numera tragiskt avsomnad kamrat. Jag går på bio en del, men Händige Herrn brukar vänta tills filmerna kommer på TV ...
 
 
 
 
Ni som har sett filmen reagerade antagligen precis som jag. Ni minns antagligen er egen skoltid, när ni blev mobbade, eller, ve och fasa, var det jag som mobbade kanske? I folkskolan, som det hette på forntiden, var jag mobbad ibland, men inte alls i närheten av Anna Odells upplevelser. De flesta får väl höra att de har tjocka lår, att de har en barnslig mössa, inte ,får  vara med och leka och att deras pappa är dum, åtminstone om han råkar vara skolstyrelsens ordförande. Jag tror att jag uppfattades som om jag trodde att jag var något, för jag var duktig i skolan. Det föranledde nog många att tro, att jag var mallig för det. Sanningen var dock, att jag hellre hade velat komma först på 60 meter (istället för sist, 12,2 sek.) än ha alla rätt på provräkningarna. Jag hade lyckligtvis dock flera årgångar Kalle Anka hemma i ett skåp, vilket lockade kamrater, och Kalle var kanske mitt sätt att få vara med.  Men minnena bleknar och dessutom omformas de. Jag vet inte längre. Jag har en stark känsla av att jag försvarade en flicka, som verkligen var mobbad. Men jag vet inte. Det kanske är helt fel. Jag undrar vad hon minns, om hon tänker tillbaka på skolåren. Jag skulle kunna fråga, men det skulle kanske verka lite konstigt efter mer än 50 år. Ni som har Facebook har antagligen sett mitt skolkort, som jag har som omslagsbild. Där kan ni gissa dels vem som är jag förstås, dels vem det var som var mobbad och som jag tror att jag försvarade. Ibland åtminstone. Eller?
 
I vår firar min avgångsklass från gymnasiet 50-årsjubileum. Hur kan det vara möjligt? Jag har sett min fars bilder från hans 30-årsjubileum, och det var gubbar, verkliga gubbar... Vi, i synnerhet jag, är ju inga gubbar. Visst det är en annan tid, men tidens tand gnager väl lika envetet. Han fick aldrig fira något mer jubileum, men om jag lever och inget annat roligare inträffar, ska jag försöka åka på mitt.
 
Jag tänker lite på Anna Odell nu. Tänk om jag skulle ställa mig upp och säga vad jag inte kunde formulera på den tiden. Det är helt otänkbart. De flesta skulle undra vem jag var, om jag verkligen gick på Borås Högre Allmänna Läroverk? De kan säkert inte minnas mig. För så var det. På studentexamen presenterades alla elever (168 st) en och en på trappan under jubel och hejarop och fick ett aliasnamn. (Det tog tre dagar att ta studenten på den tiden). Min bästa vän kallades för "Sidovagnen" för hon hade förlovat sig med en som hade motorcykel med sidovagn eller något liknande som hon åkte med i. Jag presenterades som "Tystnaden". Ja, just det, Ingmar Bergmans film hade haft premiär. Jag blev inte så glad, men det var sant. Jag sa aldrig något frivilligt. Hade inga synpunkter som absolut måste ut offentligt. Än idag är jag likadan. Det värsta jag vet är när alla har pratat jättelänge om någonting och så vänder man sig till mig i all välvilja och säger "nu AM vill vi höra din åsikt!" Fastnaglad i ett hörn, måste avkrävas ett yttrande, nej då vill jag gömma mig; jag kommer inte på en enda vettig tanke.
Anna Odell pratade i filmen med några av sina klasskamrater, som hon aldrig hade pratat med under nio år. Jag funderar på om det finns någon i gymnasieklassen, som jag aldrig pratade med. Ja, den där politikern, som blev politiker kanske.Han pratade själv hela tiden då, men nu har jag närmat mig honom på Facebook, och säkert har jag förvånat honom genom att finnas.
Ändå framstår ungdomsårens mobbning och osynlighet som små problem om man har genomlevt vuxenlivets. Vuxenmobbning är mycket värre, för då går det inte att säga att "Jag vill också vara med och leka, jag vill också ha ett högt lönepåslag eller varför säger du aldrig mitt namn på konserterna eller varför sa ingen någonting till mig när jag slutade efter 27 år i kommunen etc.etc. Då är man gnällig och "överkänslig", i synnerhet om man är kvinna.  Jag hoppas att det inte ska bli värre för Anna Odell när hon blir stor. Men en ruskigt bra film gjorde hon, tycker jag.
 
Här skulle man kunna sätta in mitt studentkort. men det är så fruktansvärt fult, så jag gör inte det.
Vi förbigår det med tystnad.

Kommentarer
Postat av: karin d

Såg oxå filmen häromveckan. Mycket att tänka på...

Jag fick däremot inte med mej maken. Han är inte mycket för feelbadfilmer..

2014-02-19 @ 21:10:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0