Kära bloggläsare!
Ni undrar väl vart jag har tagit vägen? Jag undrar detsamma om er, kan jag tala om. Men saken är den att det inte händer så särskilt mycket att blogga om i mitt liv, och jag vill ju inte trötta ut er med allmänt gnäll. Därför kommer det nu lite allmänt gnäll, för det kan ni ju inte vara ett dugg trötta på.
Först undrar jag: för vem är världen till egentligen? Äsch, jag kan svara själv. Den är till för folk 18-50 år. Det senaste beviset härpå är att man måste ha mobiltelefon för att kunna gå på toaletten på de flesta stationer i Sverige. JERNHUSEN tycker att de har förenklat för kunderna. Att hålla på med mynt blir så besvärligt för JERNHUSEN. I stället ska man stå och läsa ett litet anslag om att man måste skicka ett sms till ett nummer och sedan få en kod tillbaka som man ska trycka in på en knappsats på dörren. Detta måste vara uttänkt av personer, jag gissar män, som ser bra, som har en smartphone och som aldrig har rest med kissnödiga ungar och som är vana att tänka att det de tycker är bra är det bästa och som ännu inte har varit gamla med dålig syn och blåsa. Dem behöver man ju inte räkna med, de gamla. För att ni inte ska tro att jag talar i egen sak, så vill jag meddela att jag kan många konster med min smartfåne. (Men jag vet många (yngre förmågor) som blir panikslagna när det kommer ett sms och de har ingen aning om hur man ska göra.) Liksom att Försäkringskassan inte ersätter tandimplantat efter tand nr 4, för äldre personer anses inte behöva några kindtänder.
Jag manar till uppror! Låt oss skita i Jernhusen! Eller på dem. Och på Försäkringskassan! Och på några andra när vi ändå är i farten.
Och så vill jag klaga på mina vantar. Väldigt ofta när jag ska gå ut och står färdigklädd och bara ska ta på mig vantarna, så ska de trilskas. De är inte där de ska vara. Jag får klä av mig alltihopa igen och börja leta. Jag är då alltid orolig att jag skall ha tappat dem eller glömt dem på något ställe. De fanns alltså ingenstans. Det är ju stressigt i kassan när man ska upp och ner med kortet, upp och ned med lilla kortbehållaren, ned med varorna i kasse eller upp med lånekortet, in med böckerna under ljusstrålen och hela tiden ska man hålla reda på de där två vantarna. Oftast går det bra, men nu hade det hänt något. Nåja, eftersom jag av en händelse skulle ut idag till samma ställen som igår, när vantarna troligen lämnade mig (LIDL, Hemköp och Kurs-och tidningsbiblioteket) så var det ju inte så besvärligt att samtidigt fråga efter ett par vantar. De är dessutom märkta med mitt nam och telefonnummer och ett får för att de ska kunna hitta hem igen. Efter att ha fått negativa besked på alla ställena, kom hjärnan på, att jag kanske hade lagt dem i tvätten, för de måste vara ganska bemängda med spårvagnsbakterier. Hur länge lever bakterier i vantar förresten? Jag skyndade hem på lätta fötter, glad över att jag hade varit så förståndig. Låt vara att jag i så fall hade glömt bort det.
Vantarna var inte där. Jag förstod nu att fru Alzheimer verkligen hade flyttat in. Hon har varit på besök många gånger, men nu verkade det ju ha blivit mer stadigvarande. Återstod spårvagnen, men att kolla med hittegodsavdelningen, nej då får man nog ha tappat sin dator eller ett guldörhänge eller något, annars är det för krångligt.
Missmodigt vände jag mig sakta om (om jag vänder mig snabbt får jag kristallsjuka; är det någon som känner till det?) och då såg jag vantarna. Gungstolsbjörnen hade puttat ner dem mellan sin stol och skåpet med fina saker! Så taskigt av honom!
Nu är jag en snäll natur, så jag skällde inte alls på honom, som antagligen mr. Bean skulle ha gjort.
Ni ser? Jag gjorde inte det. Misstänkte honom inte ens.
