FruDecibel

-Men Herregud, är du fortfarande med, säger gamla körmedlemmar när de kommer fram till mig efter Göteborgs Kammarkörs konserter.

-Ja, hur skulle det annars gå, säger jag, förment underförstått att kören inte skulle klara sig utan mig. Vad jag egentligen menar är: hur skulle det gå för mig om jag inte var med?

Visst har jag väl undanröjt ett och annat haveri i något stycke med svåra toner, men då har ju haveriet aldrig inträffat och är följaktligen inget att tala om.

Att ha varit med i 45 år i samma kör verkar kanske lite inskränkt, och det är kanske det som föresvävar frågeställarna, när de förvånas över  att jag fortfarande står där. Men kören är ju inte samma kör hela tiden. Den förändras  ständigt  och jag känner mig ofta som den nya sopranen, om än lite mer er-  och medfaren. Man har växt ihop med begreppet Göteborgs Kammarkör; det har blivit till en av mina identiteter, och det är svårt för att inte säga omöjligt att nu tänka sig alternativet.

En gång i början på 70-talet minns jag att en av altarna meddelade, att hon skulle sluta i kören.

-Man blir ju mätt, sa hon. Jag fattade inte då hur man kan bli mätt på att sjunga och jag har fortfarande inte fattat det. Även om hovmästaren är densamme, bjuder han ju på olika rätter hela tiden: svenska, engelska, tyska, franska, makedonska, kubanska, palestinska etc. En del smakar bättre än andra. Ja, vissa rätter är faktiskt så goda så att de måste återkomma  med jämna mellanrum för det musikaliska välbefinnandets skull. En del är rent av livsnödvändiga.

  Fortfarande kan jag under konserter drabbas av en plötslig eufori (trots att ryggen värker och fötterna domnat redan i tredje stycket), när jag kommer att tänka på att ”här står jag mitt i alltihop och är en förhållning som snart ska lägga sig tillrätta som kvinten i ett g-durackord”. Så lägger jag mig där och världen är fullkomlig, en stund.

År läggs nästan omärkligt till år, och många i 2013 års kör var inte ens påtänkta när jag började. Jag är dock inte ensam övervintrare, och just åldersspridningen känns väldigt trevlig för alla när vi jobbar ihop.

Nej, riktigt mätt är jag väl inte än. Nog skall det gå att klämma ner några fler godbitar innan jag blir utdukad.

Ibland har jag undrat vad som skulle hända om man ramlar ner och dör under en konsert. Sparkar de undan en och sjunger vidare, eller blir det ett avbrott? Det är retligt att man i så fall inte får veta.

 

Livet det går vidare …tam ta di dam

(Slut på texten)

---

 

Livet det går vidare ...(tamta di dam) fastän alla dör, fastän alla dör nån gång är en sång av Stefan Forssén, som vi har sjungit många gånger. Väldigt många gånger. Min text och bilden (av en viss Åsna) skickades in  till redaktören.

På senaste styrelsemötet berättade redaktören att han hade ändrat på min titel. Va? sa jag förvånat. Vadå?

Jo, han tyckte att rubriken skulle vara "Var med år 88 ren". Varför då? sa jag.

Kanske finns det någon mer som ställer sig samma fråga. Kanske finns det någon enstaka person, som inte automatiskt associerar till Sven Dufva och Fänriks Ståls sägner (ironi). Kanske tycker redaktören att jag är lika svagt begåvad som Sven Dufva, men i så fall är det ju inte snällt att basunera ut det.

Jag känner mig som om jag mycket lätt skulle kunna bli en vit kränkt kvinna nu. Därför förklarade jag att jag inte tyckte det var någon bra ändring och att jag inte ville ha den rubriken. Sedan har jag envist hävdat, att man väl inte går in och ändrar i en text utan författarens medgivande? Om redaktören tycker att han är roligare än författaren, har han rätt att ändra på eget bevåg då?

Man borde inte ens behöva förklara, att titeln och bilden hänger ihop, och att det var själva kvintessensen i det hela. Det fina i kråksången alltså.

Jag skulle gärna vilja ha lite medhåll, tack.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kära bloggläsare!

Ni undrar väl vart jag har tagit vägen? Jag undrar detsamma om er, kan jag tala om. Men saken är den att det inte händer så särskilt mycket att blogga om i mitt liv, och jag vill ju inte trötta ut er med allmänt gnäll. Därför kommer det nu lite allmänt gnäll, för det kan ni ju inte vara ett dugg trötta på.

Först undrar jag: för vem är världen till egentligen? Äsch, jag kan svara själv. Den är till för folk 18-50 år. Det senaste beviset härpå är att man måste ha mobiltelefon för att kunna gå på toaletten på de flesta stationer i Sverige. JERNHUSEN tycker att de har förenklat för kunderna. Att hålla på med mynt blir så besvärligt för JERNHUSEN. I stället ska man stå och läsa ett litet anslag om att man måste skicka ett sms till ett nummer och sedan få en kod tillbaka som man ska trycka in på en knappsats på dörren. Detta måste vara uttänkt av personer, jag gissar män, som ser bra, som har en smartphone och som aldrig har rest med kissnödiga ungar och som är vana att tänka att det de tycker är bra är det bästa och som ännu inte har varit gamla med dålig syn och blåsa. Dem behöver man ju inte räkna med, de gamla. För att ni inte ska tro att jag talar i egen sak, så vill jag meddela att jag kan många konster med min smartfåne. (Men jag vet många (yngre förmågor) som blir panikslagna när det kommer ett sms och de har ingen aning om hur man ska göra.) Liksom att Försäkringskassan inte ersätter tandimplantat efter tand nr 4, för äldre personer anses inte behöva några kindtänder.

Jag manar till uppror! Låt oss skita i Jernhusen! Eller på dem. Och på Försäkringskassan! Och på några andra när vi ändå är i farten.

 

Och så vill jag klaga på mina vantar. Väldigt ofta när jag ska gå ut och står färdigklädd och bara ska ta på mig vantarna, så ska de trilskas. De är inte där de ska vara. Jag får klä av mig alltihopa igen och börja leta. Jag är då alltid orolig att jag skall ha tappat dem eller glömt dem på något ställe. De fanns alltså ingenstans. Det är ju stressigt i kassan när man ska upp och ner med kortet, upp och ned med lilla kortbehållaren, ned med varorna i kasse eller upp med lånekortet, in med böckerna under ljusstrålen och hela tiden ska man hålla reda på de där två vantarna. Oftast går det bra, men nu hade det hänt något. Nåja, eftersom jag av en händelse skulle ut idag till samma ställen som igår, när vantarna troligen lämnade mig (LIDL, Hemköp och Kurs-och tidningsbiblioteket) så var det ju inte så besvärligt att samtidigt fråga efter ett par vantar. De är dessutom märkta med mitt nam och telefonnummer och ett får för att de ska kunna hitta hem igen. Efter att ha fått negativa besked på alla ställena, kom hjärnan på, att jag kanske hade lagt dem i tvätten, för de måste vara ganska bemängda med spårvagnsbakterier. Hur länge lever bakterier i vantar förresten? Jag skyndade hem på lätta fötter, glad över att jag hade varit så förståndig. Låt vara att jag i så fall hade glömt bort det.

 

Vantarna var inte där. Jag förstod nu att fru Alzheimer verkligen hade flyttat in. Hon har varit på besök många gånger, men nu verkade det ju ha blivit mer stadigvarande. Återstod spårvagnen, men att kolla med hittegodsavdelningen, nej då får man nog ha tappat sin dator eller ett guldörhänge eller något, annars är det för krångligt.

 

Missmodigt vände jag mig sakta om (om jag vänder mig snabbt får jag kristallsjuka; är det någon som känner till det?) och då såg jag vantarna. Gungstolsbjörnen hade puttat ner dem mellan sin stol och skåpet med fina saker! Så taskigt av honom!

Nu är jag en snäll natur, så jag skällde inte alls på honom, som antagligen mr. Bean skulle ha gjort.

 

 

 

Ni ser? Jag gjorde inte det. Misstänkte honom inte ens.