Finalen i dur

 Som några av er redan vet, avbröt jag sommarens vegeterande i södra Dalarna och for till Köpenhamn och Lund för att vara kulturell. I ett halvår hade jag planerat att lyssna på Andreas Scholl, min idoll, den 25 augusti. Han kommer ju aldrig till Sverige, så detta var det närmaste. Jodå, han har varit i Göteborg en gång. Och vem satt då rakt nedanför honom på första bänk, ifall han skulle ramla ner? Rätt gissat. Han skulle ju då ramla rakt i min musikaliska famn.
Det första jag gjorde var ju att kolla om mina sydliga vänner skulle vara hemma så jag kunde kinesa där. Jodå, Köpenhamn skulle vara hemma, likaså Lund. Men när konsertdatum närmade sig, visade det sig att Köpenhamn var i England och Lund svarade inte på mejl alls. Då var goda råd dyra, närmare bestämt 999 kr, som ett hotellrum i Lund skulle kosta. Då uppträdde en räddande ängel, min lundensiske adoptivson, fast egentligen är det ju han som har adopterat mig, eftersom han saknar en mor. Han lånade generöst ut sin säng och sov själv någon annanstans.Jag drog en lättnadens suck.
Dagen därpå åkte jag över bron med tåget och kom tidigt på eftermiddagen till Köpenhamn. Egentligen har jag inte sett så mycket mer än Ströget och Lyngby, så jag tog det lilla turisttåget som tuffar (brummar) omkring i innerstaden för att få se lite mer. Ja, lite mer fick man se, men mycket var det inte. Men jag slapp i alla fall gå själv. Jag knäppte lite bilder, för det är ju alltid spännande.
 
 
 
De danska folkmusikerna syns överallt i världen. Här på Rådhusplatsen.
 
 
 
Tivoligardet, m.ä.
 
 
 
H.C. Anderssen var omgiven av japaner, japaner, men de nådde inte ända upp.
 
 
På Tivoli har jag inte varit sedan Alice Babs blev mormor. På min allra första turné med Göteborgs Kammarkör hann vi med att lyssna på SweDanes mellan två flygplan. Svend Asmussen annonserade tilldragelsen från scenen, och det måste varit 1970.
 
 
Här ser ni mig på Tivoli.
 
 
 
Detta är Hans Christian Lumbye med elever. Undrar om de är drogade?
 
 
 
 
Jag hittade inte min favoritattraktion, den som jag åkte 1951. Säkert var den ersatt med "Den flygande kofferten" eller någon skräckresa.
 
 
 
 
Tivoligardet gick runt runt och spelade så det skvätte om det.
 
 
 
 
Och så var det då äntligen dags för Andreas Scholl. Att förmedla en musikalisk upplevelse i ord är dömt att misslyckas; därför tänker jag inte ens försöka. Men hans stämma förpassar mig  så nära himlen man kan komma utan att vara död. Efteråt fick jag naturligtvis hans autograf och pratade lite med honom.  Mycket lite, men i alla fall mer än när jag en gång pratade med Michael York (Cabaret). Då sa jag som den minnesgode erinrar sig:
-Yes.
 Efter konserten var jag hög, svävade omkring på små rosa moln och fotograferade allt tjusigt.
 
 
 
 
 
Andreas Scholl efter konserten
 
.
 
Koncertsalen på Tivoli
 
 
 
 
Muhammeds palats?
 
 
 
 
Ingången, eller som i mitt fall, utgången.
 
 
Tillbaka till Lund, och nu hade Lund kommit hem, så nu fick jag kinesa där och dricka kaffe på deras 15-meters- balkong. Men vad jag egentligen skulle göra i Lund var ju att släktforska på Landsarkivet. Allting finns nämligen inte på nätet. Jag ville hitta vad som hände min mormors morfars far, när han omkom vådeliga på en seglats mellan Schlesvig och Carlshamn den 10 oktober 1828.
Men det var som förgjort. Jag vet allt om honom nu, tre fruar, skilsmässa när första frun plötligt hade en son när han kom hem efter fem år, flytt till Karlshamn, nya fruar, Coopvaërdekapten på skepp, en son (annars hade jag inte suttit här och skrivit). Men vad hände? Drunknade han, fick han bommen i huvudet eller förliste hela skeppet? Jag tycker det är intressant, men han gäckar mig.
Mina glasögon arkiverade jag där, men assistenten verkade uppriktigt glad att få skicka dem till mig. Har man inte roligt på landsarkiv? Jag gjorde nog en god gärning som glömde dem där.
 
 
Good morning, Lund!
 
Släktforskningen har annars gått bra i sommar. Jag kan nu belägga 18 släktled, inte rakt nedstigande utan lite kråkspark  här och där, ända ner till Gustav Vasa. Tala om historiens vingslag. Jag är väl inte så stolt att vara släkt med honom, om jag nu är det, men lite gemensamt har vi allt; frisyren, intresse för pengar och bekymmer med tänderna.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0