FruDecibel

Idag, dvs. det är redan igår, är det eller var det stora depparedagen. Jag visste inte det, så när jag vaknade i morse, hoppade hjärtat till lite av pur glädje, för det hade ju inte läst Aftonblaskan. Det hoppade till för att jag kom ihåg att jag har en son, som f.t. åter bor i jungfrukammaren. Jag tänkte på att snart (vid 10 tiden) kommer han att veckla ut sin långa lekamen och komma ut i köket och konversera. Det är roligt. Visserligen inskränker sig konversationen till "suck" och "stön" och andra humörbeskrivande ord.  Visserligen har hans tonårsvanor övergått i ungkarlsfasoner, men jag överser med det. Visserligen lägger han beslag på min dator, men jag har ju en till om jag skulle vilja göra något viktigt. Livet är för kort för att tjata om tallrikar som inte går till diskbänken själv, mjölk som står framme, kläder som inte har hittar till tvättkorgen. Jag plockar och diskar, väl medveten om att allt kanske är mitt fel. Jag har misslyckats med att inpränta vikten av att hålla efter sig själv. Jag är inte så himla bra på det heller, om sanningen ska fram.

Det där med uppfostran är en myt. Om inte barnet accepterar att bli uppfostrad, utan gör som det vill ändå, så har vi ju inget att sätta emot, sedan vi slutade att slåss. Det enda våld jag har tagit till är att jag fick lägga mig med benen över tvååringen för att han inte skulle slå ihjäl sig. Jag orkade inte hålla honom.
Det är längesedan och 192 cm gör man inte vad man vill med, snarare tvärtom.

Men jag skulle önska alla unga män att de tänkte på, att flickor sällan är intresserade av att röja efter killar. Jag tror inte det befrämjar någonting av det som unga pojkar tänker på. En f.d. ung man, numera 44 år, hade som sitt enda intresse att samla ölburkar. Vi ockade och ockade och sa att vem vill flytta ihop med en kille och dela sitt liv med tusentals ölburkar? Och vi fick rätt. Ingen varken pojke eller flicka har anmält sitt intresse.

Men det är trevligt med barn, och jag inser att detta är sista gången som han "bor" hemma, mellan X-jobb och det riktiga jobbet, som vi hoppas på nu.
Plötsligt kokar han kakao med Amaretto. Mmmmm, gott. Jag får diska. Plötsligt spelar han på käken. Jag kan absolut inte höra vilken bit det är, men det är roligt ändå.
Plötsligt kommer Åsnan och då är de två, som sitter här och babblar. Det är roligt.

Plötsligt är han inte med tåget och den gamla fasan griper mig igen. Det är min största noja, att barnen försvinner och ingen vet vad som har hänt. Jag drömmer det nästan nattligen. Förmodligen är det minnet av en död bror och alla artiklar veckotidningar som jag är uppväxt med, där barnen kom bort och mördades stup i kvarten. Och senare tid har ju inte heller saknat stoff.

Jag vill gärna sluta drömma sånt. Barnen lever och mår bra och har blivit stora och duktiga alldeles av sig själva, varför ska jag då hålla på med dessa hemska mardrömmar?

Men det finns mycket som är bra. T.ex. är det väldigt skönt att inte behöva skriva ett kåseri till en tidning och så har man en deadline. Innan den måste man komma på något roligt. Det kan ju inte vara så kul. Ofta är kåserierna och krönikorna man läser i en viss tidning här på västkusten inte särskilt roliga och man känner, hur skribenterna har krystat fram dem. Som när man skrev uppsats förr i världen. Och om jag skulle läsa det här i en tidning, skulle jag tycka att det var tramsigt och töntigt.

Egentligen hade jag tänkt fråga mina läsare om vad de tror är främsta orsaken till att folk inte svarar på mejl eller brev?
En del vimsar till det, men de brukar svara sedan. Men en del verkar helt sonika skita i det, och då undrar jag hur man tänker när man kommer fram till det. Tyvärr är det väl inga skitare som läser detta och skulle de göra det blir det ju inget svar. Men ni andra kanske kan komma på något? Jag menar, när man frågar om några konkreta saker eller berättar något, som är intressant för båda. Jag förstår nämligen inte.