Full av beundran
Men idag såg jag en liten tant, som inte gjorde någonting rätt alls. Hon var kanske bortåt 80, men det är sannolikt inte orsaken. Hon kunde inte ens gå åt rätt håll, förstod inte om det var armarna eller benen som skulle röra sig. Jag undrar, om hon kunde ha en släng av Alzheimer. Är det någon som vet hur det påverkar koordinationen? Jag tyckte i alla fall hon var tuff, och jag undrar verkligen om hon tyckte det var roligt. Jag ska titta efter henne.
Och så var det det här med att vi ska jobba tills vi är 75. För och emot skallar i pressen. Vi måste förstå, att vi måste jobba längre. Men vi måste också förstå, att vi inte ska stå i vägen för de unga. Vi måste förstå, att vi heter Orvar allihopa. Vi måste förstå, att man inte behöver ta speciell hänsyn till äldre. Dem kan man spara in på.
Jag är för okunnig för att inse hela vidden av problemet. Men är det inte något fel på systemet, om man ska behöva jobba tills man är nästan död? Även om man går på Friskis hela livet och är mycket piggare som åldring nuförtiden, så är det inte så väldigt många goda år kvar efter 75, för det mesta. Borde man inte fundera på om man kan ändra på systemet i stället?
Själv undrar jag mycket över hur samhället skulle se ut, om det infördes medborgarlön. De som vill jobba gör det och de som av någon anledning inte kan eller får jobba, får medborgarlön. Jag tror inte att vi skulle förvandlas till en hoper drönare. Visserligen skulle hela Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan bli överflödiga, men ... nej, det måste vi ju förstå, att vi inte kan göra alla dem som jobbar där arbetslösa.
Jag vet, att detta är en väldigt politiskt inkorrekt åsikt, som inget parti med självaktning ens vågar andas om. Arbete är en rättighet, sägs det.( Arbeit macht frei?) Nej, jag vet, jag förstår inte detta. Jag är inte tillräckligt kunnig. Men jag är ödmjukast i världen. Säkert finns det någon som kan upplysa mig.
Men jag är faktiskt väldigt glad att jag inte behöver jobba tills jag är 75.
Fast om någon vill ge mig ett betalt statistjobb kan jag tänka mig att bli arbetsvillig igen ...
jag har också såna där tankar om medborgarlön. men jag yppar dem sällan.
jag kan dock glädja dig med att jag idag fikade med en annan av dina bloggläsare! det var kul! lite som en fanträff även om inte det var det huvudsakliga syftet. coolt eller hur!
Men så trevligt! Får man inte veta vem det är?
Medborgarlön är visst intressant att fundera över, men jag tror helt enkelt inte man vågar dra igång ett så stort experiment med okänd utgång. Jag vet att jag har sett försök till sansade beräkningar. Det skulle bli konsekvenser på många områden så vitt jag kan bedöma, inte minst när det gäller vilken välfärdsnivå pengarna ska räcka till om inte tillräckligt många väljer att jobba på ordentligt trots medborgarlönen. Tänk om resultatet blev ett verkligt klassamhälle där skatteintäkterna bara räckte till en viss basservice och alla som jobbade och/eller ansåg sig ha råd ändå täckte upp med privata försäkringar?
Jag spånar mest, just för att det är intressant att tänka på.
Cruella, ovan.
En fantastisk tanke! Medborgarlön skulle exempelvis för min del innebära att jag kan lägga energi på att göra de saker jag är bra på under de dagar jag är bra, istället för att bråka med statliga instanser, jaga läkarintyg och försöka passa in i alla olika program och ramar som finns. Blotta tanken ger mig ett lugn i kroppen! Fru Decibel som president, röstar jag! :)
Men Bäver, jag har ju tänkt att skola om mig till neurokirurg! Det finns så många knäppskallar man skulle kunna göra något åt!
Jag undrar om det verkligen skulle funka med den där så kallade lönen. Det låter som en utopi i mina öron.
Jaja, Fru Decibel, du får väl operera på mig istället då.