FruDecibel

är ganska kul medan den varar. Den, föreställningen, alltså. Men ack så färsk den är och så svårt det är att berätta om hur fantastiskt roligt det var att vara med på Humorfestivalen i Lund. Jag säger bara: åk dit själva och var med om ni vill ha roligt! Det är mina favoriter, hipphipparna Johan Wester och Anders Jansson (Anagram), som arrangerar.

Det jag helst hade velat höra var utsålt. Det var Izahk Schenstroms musikhistoriska föreställning med Malmösymfonikerna. I stället fick jag ta Sven Melander och två till. Och ja, Sven Melander har jag skrattat mycket åt på 80-talet. Men, käre Sven, jag tror jag har växt ifrån dig.
Däremot, missa inte 123Schtunk om ni har tillfälle att se dem. Jag säger inte mer. Är ni blyga ska ni inte sitta längst fram. Det är fruktansvärt duktiga och ROLIGA. Jag har sett samma föreställning, Hamlet, två gånger men det blir aldrig samma Hamlet.

F. ö. kan jag berätta att jag äntligen fick träffa min "adoptivson" i Lund. Dvs. det är han som vid ett tillfälle adopterade mig, men sedan har det blivit lite si och så med vårdnaden. Det har blivit mest över Internet. Men nu fick vi tillfälle att vårda varandra i "Ebbas skafferi", som var ett tidigt öppnat café. Vi vårdade varandra i tre timmar och sedan hittade vi en skatt i centrala Lund. Det var mycket trevligt.

Lund är så fint. Jag är avundsjuk på alla som bor där, som har bott där, som har varit studenter där och varför får man inte leva flera liv, så man kan hinna med sådant man skulle velat?

Jag har faktiskt tillbringat ett antal veckor i Lund i min relativa ungdom. Det var när jag spelade med i Nordiska Ungdomsorkestern 1972. Jag insåg att jag inte varit i Stadshallen i Lund sedan dess, och det blev lite av en chock, att det nästan är 40 år sedan och att alla ungdomarna som spelade med snart är pensionerade allihop.

Här en bild från torget utanför Stadshallen. Den gula stolen symboliserar humorfestivalen, tror jag. En gul stol är en kul stol; så är det nog.


Här ungefär tänkte några roliga Lundapolitiker att motorvägen skulle ha gått. Nu blev det inte så; kanske Domkyrkan blev för svår att flytta. Jätten Finn har ju försökt i många hundra år och misslyckats. Han är förresten en schatte till jätte. En pyttegubbe i kryptan.  Han är verkligen jätteliten. Undra på att det inte går.


Flaggstången, som skymtar bakom, symboliserar ett annat slags humor för mig. Det var i den som mitt ena cykelhjul hissades upp en sommarnatt 1972. Men då hade jag inte en sådan välutvecklad humor som nu.

Jag har räknat ut, att om allt skrattande på humorfestivalen förlänger livet två år och om man åker på humorfestivalen varje år, så kommer man i praktiken aldrig att dö!

Vi ses  i Lund nästa år!