Carl Wilhelms livslögn
Inför årets bokmässa kände jag en viss vanmakt. Jag tittade i den efterlängtade seminariekatalogen och skulle bestämma mig. Plötsligt ville jag ingenting. Plötsligt kände jag bara hur jobbigt allting skulle bli och vad nu då, studentpriset hade också gått upp.
Men vad 17 eller vad man kan dra till med. Jag förträngde latmasken och åkte iväg och inköpte mitt årliga studentkort: 750 kr för alla fyra dagarna, allting. Det är visserligen lite dyrare än om man är med i författarförbundet, men för att få vara med där måste man ha skrivit tre böcker. Eftersom jag inte har gjort det, så får jag bli vid den evige studentens läst. Man har det ju otroligt väl förspänt om man är student och dessutom bor i Göteborg och får åka gratis spårvagn!
I Stockholm brukar gatorna vända på sig å det försmädligaste sätt sett enligt mitt synsätt, och likadant är det på Bokmässan. När jag med bestämda steg styr mot A-delen för att leta efter min släkting som ska stå där med Herman Vogelin-böcker, så upptäcker jag till min förvåning att A har bytt namn till E. När jag så småningom har roterat gps:en i huvudet, så hittar jag i alla fall inte släktingen. Jag försökte t.o.m. att koppla på min gps på telefonen och även RunKeeper för att kunna se hur jag hade gått, men mottagningen var noll därinne.
Till hotellets allra högsta topp hittade jag emellertid och dit åkte jag för att säga hej till blogg-Lotten, som skulle sitta där och smaska räkmacka. Jag stegade in och upptäckte ett vitlockigt huvud vid ett bord. Där satt hon. Det var fullsatt, men det gjorde ingenting eftersom jag ändå bara hade tänkt heja. Jag klev fram och ställde mig i nämnda Lotts synfält och inväntade ett ögonkast mellan prat- och skrattkrevaderna. Så gör jag nämligen. Jag kan aldrig avbryta, jag måste alltid vänta på en paus för att få något sagt eller göra mig sedd.
Det kom ingen paus. Då började jag dessutom bli tveksam till att det var min Lott, eftersom hon pratade med en göteborgsk person som jag VET inte kan skilja på de och dem. Vad gjorde hon i bloggänget? Jag blev ännu mer tveksam till att det var rätt Lott och då började det dessutom kännas lite konstigt att stå där mitt i maten utan att kunna påkalla någon uppmärksamhet. I synnerhet om det skulle visa sig vara en nitLott ... jag drog.
Höjdpunkten på Bokmässan för mig brukar vara direktsändningen av Spanarna. För att få sitta under programmet måste man genomlida programmet före också. Det brukar gå bra, men i år blev jag tveksam när jag såg, att Magnus Uggla skulle direktsända i TVÅ timmar före Spanarna. Men jag har sjungit i hans show på Rondo för 5 år sedan, så jag tänkte att det borde jag väl klara.
Jag tycker om att få mina fördomar punkterade. Han var väldigt bra som pratare och han hade gäster som piffade upp, milt sagt. Hans bisittare var den vackra modellen Emma Wiklund, och sedan kom t.ex. Nina Hagen in med buller och bång. Hon är ju svårhanterbar eftersom hon tar kommandot själv, men hon var en uppenbarelse. Om hennes seminarium och konsert kan ni säkert läsa på andra ställen. Jag bara funderade på ....hur ser 56-åriga Nina Hagen ut på morgonen?
Allra roligast blev det när Magnus Uggla hade en läkare som gäst. En läkare får tydligen aldrig halka ur sin roll; han eller hon får aldrig skoja tillbaka med "patienten", alltid vara korrekt korrekt och svara som det står i boken. Då blir det oavsiktligt roligt, särskilt när Ugglan sitter mittemot. Endera fredagen ska Ugglan vara gäst hos Skavlan och då blir det nog mera bacill- och persbrandtskräckprat.
(Hur kan man förresten komma på att gå på Bokmässan en lördag med tvillingvagn?)
Förra året bestämde jag mig för att antasta någon i Riksarkivets monter med mina släktfrågor. Jag har aldrig kommit riktigt igång med någon forskning, men har funderat mycket på min mors morfar, Carl Wilhelm, som sades vara från Tyskland. Hur det är med kyrkböckerna i Tyskland vet jag inte, men om det överhuvudtaget finns sådana, så är de väl sönderbombade flera gånger om, har jag tänkt.
Från ett annat håll hade jag fått en uppgift att han skulle vara från Norrköping. Men Norrköping ligger ju inte i Tyskland, så jag tänkte att det måste ha skrivits fel någonstans.
Med värmlandsmonterkaffet nyss nersköljt gav jag mig på en arkivdam. Hon letade och slet i minst en timme. Och minsann, hittade hon inte lille Carl Wilhelm, född den 2 september 1852 som oäkta son till pigan Sara Sofia Andersdotter!!!
Där slutade emellertid den trevliga damens ork och hon sålde en "Svar"-skiva till mig. Jag ska nu ta reda på hur lille Carl Wilhelm fick sitt efternamn (Schmidt). Kanske det var den okände fadern, som var tysk? För Carl Wilhelm kunde ju inte gärna heta Andersdotter.
Men min mor trodde alltid att hennes morfar var från Tyskland och att han var en importerad yrkesman, läderarbetare, till Valdemarsvik. Det var väl bra att hon fick tro det. Han var död innan hon föddes, så hon kunde aldrig höra att det var norrköpingska han pratade, utan minsta tyska brytningen.
På seminariet med Bodil Jönsson och neurokirurgen Rolf Ekman (handlade om att bli gammal) upptäckte jag att jag bidragit till seminariet. En gång för några år sedan skickade jag bilden på Cecilia Torudds moderna ålderstrappa till Rolf Ekman när vi läste om äldre hjärnors utvecklingspotential. Han blev mycket förtjust och tackade väldigt mycket. Den dök plötsligt upp på storbild under seminariet.
DET måste absolut vara min förtjänst.
Det får väl bli några bokmässor till innan motorcykeln tar över.
Men vad 17 eller vad man kan dra till med. Jag förträngde latmasken och åkte iväg och inköpte mitt årliga studentkort: 750 kr för alla fyra dagarna, allting. Det är visserligen lite dyrare än om man är med i författarförbundet, men för att få vara med där måste man ha skrivit tre böcker. Eftersom jag inte har gjort det, så får jag bli vid den evige studentens läst. Man har det ju otroligt väl förspänt om man är student och dessutom bor i Göteborg och får åka gratis spårvagn!
I Stockholm brukar gatorna vända på sig å det försmädligaste sätt sett enligt mitt synsätt, och likadant är det på Bokmässan. När jag med bestämda steg styr mot A-delen för att leta efter min släkting som ska stå där med Herman Vogelin-böcker, så upptäcker jag till min förvåning att A har bytt namn till E. När jag så småningom har roterat gps:en i huvudet, så hittar jag i alla fall inte släktingen. Jag försökte t.o.m. att koppla på min gps på telefonen och även RunKeeper för att kunna se hur jag hade gått, men mottagningen var noll därinne.
Till hotellets allra högsta topp hittade jag emellertid och dit åkte jag för att säga hej till blogg-Lotten, som skulle sitta där och smaska räkmacka. Jag stegade in och upptäckte ett vitlockigt huvud vid ett bord. Där satt hon. Det var fullsatt, men det gjorde ingenting eftersom jag ändå bara hade tänkt heja. Jag klev fram och ställde mig i nämnda Lotts synfält och inväntade ett ögonkast mellan prat- och skrattkrevaderna. Så gör jag nämligen. Jag kan aldrig avbryta, jag måste alltid vänta på en paus för att få något sagt eller göra mig sedd.
Det kom ingen paus. Då började jag dessutom bli tveksam till att det var min Lott, eftersom hon pratade med en göteborgsk person som jag VET inte kan skilja på de och dem. Vad gjorde hon i bloggänget? Jag blev ännu mer tveksam till att det var rätt Lott och då började det dessutom kännas lite konstigt att stå där mitt i maten utan att kunna påkalla någon uppmärksamhet. I synnerhet om det skulle visa sig vara en nitLott ... jag drog.
Höjdpunkten på Bokmässan för mig brukar vara direktsändningen av Spanarna. För att få sitta under programmet måste man genomlida programmet före också. Det brukar gå bra, men i år blev jag tveksam när jag såg, att Magnus Uggla skulle direktsända i TVÅ timmar före Spanarna. Men jag har sjungit i hans show på Rondo för 5 år sedan, så jag tänkte att det borde jag väl klara.
Jag tycker om att få mina fördomar punkterade. Han var väldigt bra som pratare och han hade gäster som piffade upp, milt sagt. Hans bisittare var den vackra modellen Emma Wiklund, och sedan kom t.ex. Nina Hagen in med buller och bång. Hon är ju svårhanterbar eftersom hon tar kommandot själv, men hon var en uppenbarelse. Om hennes seminarium och konsert kan ni säkert läsa på andra ställen. Jag bara funderade på ....hur ser 56-åriga Nina Hagen ut på morgonen?
Allra roligast blev det när Magnus Uggla hade en läkare som gäst. En läkare får tydligen aldrig halka ur sin roll; han eller hon får aldrig skoja tillbaka med "patienten", alltid vara korrekt korrekt och svara som det står i boken. Då blir det oavsiktligt roligt, särskilt när Ugglan sitter mittemot. Endera fredagen ska Ugglan vara gäst hos Skavlan och då blir det nog mera bacill- och persbrandtskräckprat.
(Hur kan man förresten komma på att gå på Bokmässan en lördag med tvillingvagn?)
Förra året bestämde jag mig för att antasta någon i Riksarkivets monter med mina släktfrågor. Jag har aldrig kommit riktigt igång med någon forskning, men har funderat mycket på min mors morfar, Carl Wilhelm, som sades vara från Tyskland. Hur det är med kyrkböckerna i Tyskland vet jag inte, men om det överhuvudtaget finns sådana, så är de väl sönderbombade flera gånger om, har jag tänkt.
Från ett annat håll hade jag fått en uppgift att han skulle vara från Norrköping. Men Norrköping ligger ju inte i Tyskland, så jag tänkte att det måste ha skrivits fel någonstans.
Med värmlandsmonterkaffet nyss nersköljt gav jag mig på en arkivdam. Hon letade och slet i minst en timme. Och minsann, hittade hon inte lille Carl Wilhelm, född den 2 september 1852 som oäkta son till pigan Sara Sofia Andersdotter!!!
Där slutade emellertid den trevliga damens ork och hon sålde en "Svar"-skiva till mig. Jag ska nu ta reda på hur lille Carl Wilhelm fick sitt efternamn (Schmidt). Kanske det var den okände fadern, som var tysk? För Carl Wilhelm kunde ju inte gärna heta Andersdotter.
Men min mor trodde alltid att hennes morfar var från Tyskland och att han var en importerad yrkesman, läderarbetare, till Valdemarsvik. Det var väl bra att hon fick tro det. Han var död innan hon föddes, så hon kunde aldrig höra att det var norrköpingska han pratade, utan minsta tyska brytningen.
På seminariet med Bodil Jönsson och neurokirurgen Rolf Ekman (handlade om att bli gammal) upptäckte jag att jag bidragit till seminariet. En gång för några år sedan skickade jag bilden på Cecilia Torudds moderna ålderstrappa till Rolf Ekman när vi läste om äldre hjärnors utvecklingspotential. Han blev mycket förtjust och tackade väldigt mycket. Den dök plötsligt upp på storbild under seminariet.
DET måste absolut vara min förtjänst.
Det får väl bli några bokmässor till innan motorcykeln tar över.
Maestro
Om ni tänker se programmet Maestro på SvtPlay, ska ni inte läsa här. För nu tänker jag tala om vad jag tycker.
Jag tycker det var ett av de roligaste programmen på länge. Sex noviser fick lära sig att dirigera av professionella lärare och fick dirigera Sveriges Radios symfoniorkester och kör. Liksom i Idol, blev det utröstning, och det var symfonikerna och kören som fick trycka på knappar och tala om vem de vill ha kvar.
De sex var Viveka Lärn, Jörgen Kruth, Claes Elfsberg, Ola Rapace, Petra Mede och Marit Bergman.
Ola Rapace var säker på att han skulle vinna och hade världens drygaste attityd. "De andra har inte samma potential som jag".
Han vann inte. Om någon såg det sista programmet, kan någon i så fall tala om för mig om han behagade skämta, som en mig närstående person trodde, eller är han så dryg?
Petra Mede vann inte heller, men hon var den jag var mest imponerad av. Lärde sig alla stycken utantill med alla insatser och hade en mycket fin och uttrycksfull slagteknik. Den som ändå hade sett ut så på dirigeringen på Musikhögskolan. Jag fick förresten Ba i dirigering, samma som professor Gunnar Eriksson.
Dessutom gick hon vackrast av alla. Undra på det, hon är ju dansare. Där ser man vådan av att växa upp i ett samhälle i södra Västergötlands skogsbygd. Ingen balettskola fanns det där. Alltså går man som en lufs. Lite baletträning skulle vara obligatoriskt för alla. Mer balett åt folket!
Hur som helst, det fanns en som inte uppskattade programmet. Hovsångerskan Siv Wennberg skämde ut sig i Tv genom att skälla på stackars Claes Elfsberg för att han deltog i detta spektakel. Man tror inte sina öron, att det finns sådana "tanter". Titta här, om ni orkar:
Jag tycker det var ett av de roligaste programmen på länge. Sex noviser fick lära sig att dirigera av professionella lärare och fick dirigera Sveriges Radios symfoniorkester och kör. Liksom i Idol, blev det utröstning, och det var symfonikerna och kören som fick trycka på knappar och tala om vem de vill ha kvar.
De sex var Viveka Lärn, Jörgen Kruth, Claes Elfsberg, Ola Rapace, Petra Mede och Marit Bergman.
Ola Rapace var säker på att han skulle vinna och hade världens drygaste attityd. "De andra har inte samma potential som jag".
Han vann inte. Om någon såg det sista programmet, kan någon i så fall tala om för mig om han behagade skämta, som en mig närstående person trodde, eller är han så dryg?
Petra Mede vann inte heller, men hon var den jag var mest imponerad av. Lärde sig alla stycken utantill med alla insatser och hade en mycket fin och uttrycksfull slagteknik. Den som ändå hade sett ut så på dirigeringen på Musikhögskolan. Jag fick förresten Ba i dirigering, samma som professor Gunnar Eriksson.
Dessutom gick hon vackrast av alla. Undra på det, hon är ju dansare. Där ser man vådan av att växa upp i ett samhälle i södra Västergötlands skogsbygd. Ingen balettskola fanns det där. Alltså går man som en lufs. Lite baletträning skulle vara obligatoriskt för alla. Mer balett åt folket!
Hur som helst, det fanns en som inte uppskattade programmet. Hovsångerskan Siv Wennberg skämde ut sig i Tv genom att skälla på stackars Claes Elfsberg för att han deltog i detta spektakel. Man tror inte sina öron, att det finns sådana "tanter". Titta här, om ni orkar:
Trots Siv Wennberg kommer den som vann att få dirigera sitt stycke på jubileumskonserten i Berwaldhallen lördagen den 1 oktober Det blev som sagt inte Petra Mede, men jag rör mig numera som hon på tisdagarna på dansen på Friskis och Svettis. Ingen av de andra deltagarna har kommenterat att jag ser ut som Petra Mede lustigt nog. Men de kanske inte såg programmet.
Fast jag såg aldrig några svettdroppar i hennes hår förstås. Men det droppar både här och där på oss tanter på Friskis. Och hör och häpna, två karlar deltar i dansen. Män har ju alltid svårare för koordination, åtminstone av det slaget som ska utföras på Friskis. Därför beundrar jag dem oerhört, att de kommer gång på gång utan få ihop vänster ben med motstående arm och klappa och snurra samtidigt.
Allra som charmigast är de när Lill-Babs sjunger "En tuff brud i lyxförpackning" och vi ska sätta handen kokett bakom örat samtidigt som vi vänder riktning på en fot i farten. Så gulligt.
Här en verkligt tuff brud i snygg förpackning!
Älvsborgsbron ska brinna
var mottot för installationen på kvällen den 10 september! Så här snyggt blev det!
Som ni ser står jag femten från höger. Det var rätt häftigt att stå där uppe i mörkret mitt i natten. Bron släcktes ned och trafiken stängdes av. På en given signal slet vi bort ett snöre i facklan och höll ut den från oss. När de hade slocknat, tändes tio andra större blinkande facklor och så skrek konstnären "Where are ya?" och då skrek vi samma sak mot Göteborg i 90 sekunder växelvis. Sen var det slut och så småningom släpptes förundrade (och förbannade) bilister fram igen. Men när de läste tidningen dagen därpå måste de ha fått fullkomligt klart för sig att det var på grund av terroristangreppet.
Vi hade kunnat få gå på festen på Röda sten för halva priset, men vi var inte så intresserade av fest, bara konst, så gick vi hem.
Hade vi gått dit, hade vi fått vara med om en installation till ...eller kanske var det en utstallation. Polisen kallade den "utrymning av konsthallen" och yrade om terrorister och att bron skulle sprängas (Älvsborgsbron ska brinna) och att Lars Wilks, som visserligen inte var där skulle mördas, kort sagt.
Än har vi inte fått några ordentliga upplysningar om tillslaget, men nog osar det Kling och Klang om det hela.
Vi hade kunnat få gå på festen på Röda sten för halva priset, men vi var inte så intresserade av fest, bara konst, så gick vi hem.
Hade vi gått dit, hade vi fått vara med om en installation till ...eller kanske var det en utstallation. Polisen kallade den "utrymning av konsthallen" och yrade om terrorister och att bron skulle sprängas (Älvsborgsbron ska brinna) och att Lars Wilks, som visserligen inte var där skulle mördas, kort sagt.
Än har vi inte fått några ordentliga upplysningar om tillslaget, men nog osar det Kling och Klang om det hela.
Humor
är ganska kul medan den varar. Den, föreställningen, alltså. Men ack så färsk den är och så svårt det är att berätta om hur fantastiskt roligt det var att vara med på Humorfestivalen i Lund. Jag säger bara: åk dit själva och var med om ni vill ha roligt! Det är mina favoriter, hipphipparna Johan Wester och Anders Jansson (Anagram), som arrangerar.
Det jag helst hade velat höra var utsålt. Det var Izahk Schenstroms musikhistoriska föreställning med Malmösymfonikerna. I stället fick jag ta Sven Melander och två till. Och ja, Sven Melander har jag skrattat mycket åt på 80-talet. Men, käre Sven, jag tror jag har växt ifrån dig.
Däremot, missa inte 123Schtunk om ni har tillfälle att se dem. Jag säger inte mer. Är ni blyga ska ni inte sitta längst fram. Det är fruktansvärt duktiga och ROLIGA. Jag har sett samma föreställning, Hamlet, två gånger men det blir aldrig samma Hamlet.
F. ö. kan jag berätta att jag äntligen fick träffa min "adoptivson" i Lund. Dvs. det är han som vid ett tillfälle adopterade mig, men sedan har det blivit lite si och så med vårdnaden. Det har blivit mest över Internet. Men nu fick vi tillfälle att vårda varandra i "Ebbas skafferi", som var ett tidigt öppnat café. Vi vårdade varandra i tre timmar och sedan hittade vi en skatt i centrala Lund. Det var mycket trevligt.
Lund är så fint. Jag är avundsjuk på alla som bor där, som har bott där, som har varit studenter där och varför får man inte leva flera liv, så man kan hinna med sådant man skulle velat?
Jag har faktiskt tillbringat ett antal veckor i Lund i min relativa ungdom. Det var när jag spelade med i Nordiska Ungdomsorkestern 1972. Jag insåg att jag inte varit i Stadshallen i Lund sedan dess, och det blev lite av en chock, att det nästan är 40 år sedan och att alla ungdomarna som spelade med snart är pensionerade allihop.
Här en bild från torget utanför Stadshallen. Den gula stolen symboliserar humorfestivalen, tror jag. En gul stol är en kul stol; så är det nog.
Här ungefär tänkte några roliga Lundapolitiker att motorvägen skulle ha gått. Nu blev det inte så; kanske Domkyrkan blev för svår att flytta. Jätten Finn har ju försökt i många hundra år och misslyckats. Han är förresten en schatte till jätte. En pyttegubbe i kryptan. Han är verkligen jätteliten. Undra på att det inte går.
Flaggstången, som skymtar bakom, symboliserar ett annat slags humor för mig. Det var i den som mitt ena cykelhjul hissades upp en sommarnatt 1972. Men då hade jag inte en sådan välutvecklad humor som nu.
Jag har räknat ut, att om allt skrattande på humorfestivalen förlänger livet två år och om man åker på humorfestivalen varje år, så kommer man i praktiken aldrig att dö!
Vi ses i Lund nästa år!
Det jag helst hade velat höra var utsålt. Det var Izahk Schenstroms musikhistoriska föreställning med Malmösymfonikerna. I stället fick jag ta Sven Melander och två till. Och ja, Sven Melander har jag skrattat mycket åt på 80-talet. Men, käre Sven, jag tror jag har växt ifrån dig.
Däremot, missa inte 123Schtunk om ni har tillfälle att se dem. Jag säger inte mer. Är ni blyga ska ni inte sitta längst fram. Det är fruktansvärt duktiga och ROLIGA. Jag har sett samma föreställning, Hamlet, två gånger men det blir aldrig samma Hamlet.
F. ö. kan jag berätta att jag äntligen fick träffa min "adoptivson" i Lund. Dvs. det är han som vid ett tillfälle adopterade mig, men sedan har det blivit lite si och så med vårdnaden. Det har blivit mest över Internet. Men nu fick vi tillfälle att vårda varandra i "Ebbas skafferi", som var ett tidigt öppnat café. Vi vårdade varandra i tre timmar och sedan hittade vi en skatt i centrala Lund. Det var mycket trevligt.
Lund är så fint. Jag är avundsjuk på alla som bor där, som har bott där, som har varit studenter där och varför får man inte leva flera liv, så man kan hinna med sådant man skulle velat?
Jag har faktiskt tillbringat ett antal veckor i Lund i min relativa ungdom. Det var när jag spelade med i Nordiska Ungdomsorkestern 1972. Jag insåg att jag inte varit i Stadshallen i Lund sedan dess, och det blev lite av en chock, att det nästan är 40 år sedan och att alla ungdomarna som spelade med snart är pensionerade allihop.
Här en bild från torget utanför Stadshallen. Den gula stolen symboliserar humorfestivalen, tror jag. En gul stol är en kul stol; så är det nog.
Här ungefär tänkte några roliga Lundapolitiker att motorvägen skulle ha gått. Nu blev det inte så; kanske Domkyrkan blev för svår att flytta. Jätten Finn har ju försökt i många hundra år och misslyckats. Han är förresten en schatte till jätte. En pyttegubbe i kryptan. Han är verkligen jätteliten. Undra på att det inte går.
Flaggstången, som skymtar bakom, symboliserar ett annat slags humor för mig. Det var i den som mitt ena cykelhjul hissades upp en sommarnatt 1972. Men då hade jag inte en sådan välutvecklad humor som nu.
Jag har räknat ut, att om allt skrattande på humorfestivalen förlänger livet två år och om man åker på humorfestivalen varje år, så kommer man i praktiken aldrig att dö!
Vi ses i Lund nästa år!
