FruDecibel

Rubriken står för mig för något annat än det alla tror. Visst, när man hör första lärkan eller första blåsippan tittar fram under vissna löv. Jaja.

Men när man blir riktigt besviken eller ledsen, så blir man det, och stämningsläget sjunker till botten. När det väl har kommit dit, så känner man igen sig. Här har jag ju varit så många gånger förut; hej på er. Det känns välbekant och hemtrevligt. Jo, så här är livet, hur kunde jag för ett ögonblick glömma det och tro att det skulle vara min tur nu? NU? Fem i tolv, när det mesta redan har hänt?
Nu skäms man för att man ens tillät sig hoppas på något annat. Det var ju så uppenbart att denna chans att statera på operan skulle gå min Spitznase vorbei. Hur kunde jag hålla på att hovera mig i tre timmar som om jag skulle vara lika bra som någon annan? Jag visste det, jag visste det. Hybris är bara förnamnet.

Jag fick ju inte ens bli Lucia för 100 år sedan...

Tack så djävla mycket, som en teatergubbe på Facebook brukar säga.

Nog ordat om det. Det är väl bara att bryta ihop och gå vidare.
Men någon opera tänker jag INTE gå på, det lovar jag. Jag vill verkligen inte titta på några nakna karlar. Förresten var Sven Wollter naken redan på 70-talet på Stadsteatern och det var han (nästan) nu också i Påklädaren.
Som om det skulle vara något.

Jag har i alla fall idag fått 1650 kr från Folkteatern för 19 repetitioner och 20 föreställningar! Det ni!