När seklet var halvgammalt ...

... då var det jag som var ung. Nu är seklet ganska ungt och jag är ...nåja. Jag kom att tänka på detta överraskande faktum och på hur det var då, i början på 60-talet ungefär. Ibland letar jag nämligen lite på måfå på Facebook eller Birthday efter namn som jag minns från den tiden; ibland kommer det mail från "Stayfriends" om att någon från skoltiden har dykt upp där. StayFriends tycker jag inte om, för där måste man betala för att kunna kommunicera. Idag kom det en uppmaning därifrån att jag skulle gratulera "Gunnar". Det skulle aldrig falla mig in. En gång på gymnasiet skulle jag vara glad och käck och sa till honom att han hade en fin slips där han stod och höll upp dörren när läraren skulle komma (ja, han var ordningsman). Då skrek han: -Tafsa inte på mig! och jag skämdes som en hund i flera år och sa aldrig något mer till honom och glömmer det aldrig, såvida jag inte blir riktigt dement. Därför får han klara sig utan mina gratulationer, vilket dessvärre säkert går bra.

Redan på den tiden fanns det språkresor. Tre veckor i England kostade ungefär 1400 kr, lite dyrare om det var på något fashionabelt ställe. Vi hade råd att skicka mig till Cliftonville i England.



Både mina föräldrar och jag trodde att det var fokus på just språket. Jag insåg ganska snabbt, att alla inte hade samma fokus.
Visst visste väl jag redan då, att det inte var så, att det inte spelade någon roll hur man såg ut, bara man var snäll. Ändå hoppades man ju. Men, insåg jag snart, tuperat sprayat hår, höga klackar och görsvart eyeliner, det var det som smällde högst. Och naturligtvis skulle man blåsa ut röken elegant och se uttråkad ut och dricka rejält.

På en språkkurs dåförtiden delades man in efter språkkunskaper och ålder. Det sa de i alla fall. Jag är inte helt säker på att det bara var det, eller egentligen är jag helt säker på att det fanns andra, osynliga indelningsfaktorer. Jag minns två killar, som skulle bli läkare. De fick gå i den bästa gruppen. Vad vet jag, de var kanske jättesmarta. De hade i alla fall fina göteborgsnamn. I Göteborg ska man heta Ekman eller Broström etc. fast de hette inte just så.
En annan kille var inte speciellt snygg, men han gick på Lundsberg, så han kunde göra som han ville, trodde han. Han blev populär, men blev nästan hemskickad.

En tjej var mer än lovligt ovacker och helt fel klädd, ja hon såg faktiskt ut att vara lite resursmässigt underprivilegierad, och jag tänkte på mitt altruistiska sätt, att hon kanske kunde behöva en kompis. Döm om min förvåning när de där två jättesnygga blivande läkarkillarna, som inte hette Ekman eller Broström, pratade mycket med henne och SÅG henne redan från början, verkligen. Min världsbild rubbades. När jag tittade i deltagarlistan, återställdes den dock. Hon hade ett adligt namn.

Lärarna bestod dels av språklärare från Sverige, dels av engelska Oxford- och Cambridgestudenter. En skulle bli skådespelare, en körde motorcykel (jag tror att jag åkte med en gång och nästan ramlade av) och den tredje fick mitt hjärta att banka alldeles väldigt. Hans hjärta bankade dock åt ett helt annat håll, åt en alldaglig tjej (enligt min ringa mening alltså) som hette Guje. Så det var bara att bita ihop. Eftersom jag inte drack någonting på den tiden, kunde jag inte heller dränka mina sorger.

Såvitt jag minns, gick jag  på disco för första gången i mitt liv i Cliftonville. Den låten som spelades den sommaren var "I've told every little star" med Linda Scott. Å, vad jag gillade den! (Jag var förresten på disco för andra gången i mitt liv igår. Ett gay-disco. Jag har ingen aning om vad de spelade men starkt var det.)

Här är fotot på alla deltagare i kursen i Cliftonville. Jag är helylletjejen med konstig frisyr trea från höger i andra raden bakifrån. De andra får ni själva gissa på.



När jag nu efter 40 år googlar och letar på Facebook ser jag att den snygge som inte hette Ekman är död (ja, han blev läkare); en annan som kunde varit av intresse blev matematikprofessor och tycks också ha dött; den engelske studenten som fick mitt hjärta att banka alldeles förgäves har jag hittat på Facebook. Han ser ut att vara välbehållen, om än i 73-årsåldern. Jag funderar på om jag skall skicka ett meddelande. Förmodligen är det Olle Adolphsons "Sign. Karlsson-Evig vår" och "Helga Andersson" som inspirerar mig, fast jag är ju inte någon Karlsson med karlssonska behov. En bra låt, lyssna på den.

Det blir väl lätt så att man bläddrar i det förflutna eftersom det är svårt att bläddra i framtiden. Jag tycker faktiskt att det är intressant att känna till folks öden. Är jag otillbörligt nyfiken?

Det var väl rätt bra att det inte gick som man ville alla gånger. Tänk bara vad man hade missat då. Nej, det törs jag inte tänka på.
Med all säkerhet hade jag t.ex. inte kommit på gay-disco.

Gårdagens bröllopspar i marsipan.



Kommentarer
Postat av: Ö-helena

Jag för min del var i Cannes på språkresa, men jag var nog redan i förväg tämligen medveten om att det inte var fokus på språket. Däremot har jag tyvärr (?) glömt bort namnet på den snygge schweizaren (lärare på språkkursen, med motorcykel förstås) som jag var kär i och faktiskt brevväxlade med ett tag efteråt.

2011-04-12 @ 08:18:58
URL: http://oversattarbloggen.blogspot.com
Postat av: cruella

Jag var i Hastings och även om inte undervisningen satte några spår i minnet så funkade den engelskspråkiga miljön så till vida att jag aldrig därefter varit för blyg för att öppna munnen och babbla på (nähä!?)



Jag var och är så kräsen när det gäller det motsatta könet, så kär blev jag inte. Däremot vill jag minnas lite obligatoriskt hångel med en italiensk språkstudent. Allt överskuggande är dock minnet av The Specials och så den förnicklade steak- & kidneypajen som det pensionerade toryvärdparet bjöd på.

2011-04-12 @ 11:07:41
URL: http://minkammare.blogspot.com/
Postat av: Fru Decibel

Vissa saker är tydligen eviga, trots att ni inte ens var födda när jag var på språkkurs!

2011-04-12 @ 22:35:41
Postat av: Gugge

Jag letar också efter gamla godingar, kollar adressböcker och namn. Vill du veta mer om folk som har dött äger jag SVERIGES DÖDBOK 1901-2009!

2011-04-13 @ 21:34:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0