Finalement, madame Decibel en France!
Visserligen kunde man också få vinet på posten, men hur kul är det jämfört med att åka till Frankrike och hämta det?
Lyckligtvis hittade vi ett nytt glatt vänlag, som mer än gärna gjorde oss sällskap.
Vår vingård låg på ett så litet ställe så det nästan inte syns på kartan; St. Vallerin i närheten av en liten stad, Buxy, som ligger mitt i skarven på kartan, så den är också svår att se. Michel-Andreotti var namnet på själva vingården. Jag valde det utan att veta någonting; möjligen tänkte jag på Aldo Moro av någon anledning. Andreotti låter ju lite italienskt trots allt. Nu när vi har varit där inser vi, att det där med hyrd vinrad egentligen var alldeles onödigt. Det är en utmärkt affärsidé för dem som har hittat på det i Sverige, men det går lika bra att dundra ner och knacka på och höra om man kan få komma in och prova och köpa. Men utan den hade vi dock inte vetat om att det låg inom möjligheternas ram överhuvudtaget.
Nuförtiden har varenda unge rest överallt för att inte tala om alla vuxna. Själv har jag inte rest så mycket, bara en del med Kammarkören, och Händige Herrn och jag har inte gjort någon resa sedan 1977, när vi tågluffade i Skottland. Vi hann inte ens med någon bröllopsresa, för då skulle man släpa på en ofödd Åsna också, så det blev inte av.
Men alla ni som far till Frankrike stup i kvarten, ni vet ju hur fantastiskt det är, så det behöver jag inte orda om. Försommaren var full kan man lugnt säga. Gull- och blåregnet regnade ymnigt och rapsfälten bågnade och vinfälten klättrade nästan upp till himlen och allting var så där osannolikt vackert.
Frankrike är annars fullt av små lustiga madamer, som har hotell.
-Jaså, vill ni ha rum? OK, men jag ska bara iväg en stund först.
Efter en timmas väntan tillsammans med två andra rumsaspiranter gav vi upp den damen. Rundvandring följde i den lilla staden, som hette Wissembourg. Ytterligare ett stängt hotell upptäcktes, men en fransk dam råkade komma förbi. Det visade sig vara hotellmadamen, som hade glömt något som hon skulle hämta.
-Klart ni ska få rum. Kliv in och känn er som hemma. Här är nycklarna och där är vin och vatten. Vi ses i morgon till frukost.
Alla hotell har sina lustigheter och nu började jag på rent Lottenskt manér att fotografera sådana. Här en toalett för små behov.
Vem vet, inte jag, att det här är spolknappen.
Och det här är toaletten som på ett märkligt sätt suser og bruser, för att tala danska. Det är egentligen en liten film, men en sådan klarar jag inte av att lägga in. Men när man spolar, ormar sig toalettringen runt, runt ett par varv och blir samtidigt rengjord. Glömde att kolla vad som händer om man sitter kvar. Jag var så fascinerad av ormandet. Ibland finns de också med en display på behållaren, där det kan stå "Setzen Sie sich bitte" och "Trocken Sie sich, bitte". Beklagar att det inte blev så roligt här, men kom och hälsa på mig inom tusen år, så ska ni få se filmen.
Fler besynnerliga saker: På det här lilla hotellet ingick en gårdskarl, som kl 7 på morgonen visslade på en bit som var ett körstycke av dansken Per Nörgård, "Jeg har en fornimmelse av". Det tyckte jag var märkligt.
Hotellet Sesam, som öppnades för oss. Det hette faktiskt "Zum Schneckehiesel" trots att det (sedan 1919) ligger i Frankrike.
Eftersom det var påsktider, var hela Frankrike, eller åtminstone hotellen och restaurangerna insvepta i rosa, gul och grön tyll. Kan den bildade läsarkåren upplysa mig om vad tyllen symboliserar?
Påskhararna och äggen trängdes i trädgårdarna och diverse konstnärliga installationer fick man också njuta av.
Påskpynt
Det allra lustigaste boendet hittade vi i Buxy, ganska nära resans mål. På stapplande frangelska hörde vi oss för om något ställe att bo på. När vi hade travat dit var ägarinnan redan i full färd med att göra i ordning rummen. Télégraphe jungle. Det visade sig vara en second hand-antikaffär med millioner prylar inklusive katt. Bilderna får tala:
Katten råkade jag vid ett tillfälle kalla för "le gateau", varvid den franska damen genast rättade mig och sa "le chat". Senare slog jag upp vad gateau betyder på franska, och nu talar vi inte mer om det. Men på spanska heter det i alla fall "el gato." Jag kan ju inte hjälpa att jag är så internationell.
Målet för resan, besöket på vingården klarades av på mindre än en timme. Vi fick i alla fall träffa Arlette, studera vintankar, tunnor, druvplockningsmaskiner och så provsmaka vinerna. Jag skiljde mig från gänget genom att inte tycka att det röda var så där förfärligt gott. (Jag har redan ändrat mig.) Det vita hade jag däremot inga som helst problem med. Huvudsaken var ju ändå att Händige Herrn var förtjust och det var han. Både i vinet och druvplockningstraktorn.
Arlette Andreotti i vinvisartagen.
Mysiga matsalen?
På långfredagen vaknade vi i Moseldalen och fann, att alla affärer var stängda, för så hade regeringen bestämt, enligt en man som tittade ut. Synd, för en del av gänget hade tänkt att köpa Moselvin.
-Vin? Inga problem. Det får man sälja. Men inga stolar och kuddar etc.
Han hämtade nyckeln och låste upp affären.
Sålunda blev jag för första gången i mitt liv, lite sur le pickalûrve (auf dem Pickalurf?) redan tidigt på långfredagsmorgon.
Till sist ett konstverk i Mulhouse, Åsnehus. Man eller åtminstone han tar sig för pannan. Pannan han sitter på är från Asea i Västerås. Här kan man tala om muskler av stål. Jag tyckte han var en riktig snyggo.
Snipp snapp snût, så var Frankrikeresan slût.
Lite Archimboldo över skrotmannen där på slutet, va?
Jag tror fransmännen däckar tidigt på söndagar efter de vinbemängda tretimmarsluncherna (om vilka man kan läsa om hos Monet, du vet Sydfransk by).
Så häligt det låter. Toaletter utomlands är spännande. En gång i Belgien råkade kyrkklockan slå precis när min reskompis spolade! Hon blev jätteförvånad och försökte sen upprepa proceduren men.....
Låter som om det blev en lyckad resa!