FruDecibel

Det man inte har i huvudet får man ha i benen, är en plattityd, som jag har hört ett antal gånger. Möjligen har jag sagt den själv också, det är inte omöjligt. Munnen går.
Jag tänkte berätta hur jag motionerar nu när jag har ryggskott. Egentligen utför jag denna motion jämt, men det har inte framstått så tydligt för mig förut.
Det här med tomtar, som gömmer saker känner vi ju alla till. Mina tomtar har specialiserat sig på ett par saker nu. De har gett upp att gömma mina nycklar, för dem har jag låst fast i väskan. De har slutat gömma.... nej, jag kommer inte på något mer.

Men jag har en älskad halsduk från Peru i regnbågens färger, som symboliserar indianstammarna i landet.  Det är alltså inte en böghalsduk, även om den gärna fick vara det, för den delen. Den halsduken är min tredje sådan för jag köper nya. Två stycken har tomtarna haft bort hittills, fast jag kom på dem  när vi renoverade hallen. Då hade de gömt en i en vrå där, så nu har jag faktiskt två. Men ack, huru länge?

Jag hänger upp den i hallen på det nya klädspektaklet när jag kommer hem och sedan drar tomtarna i väg med den och gömmer den på pianopallen, i TV-fåtöljen, i min säng eller i kökssoffan eller i en väska. Jag går och går och går och letar och letar och letar. Säkert går jag en kilometer varje dag och letar. Det känns i alla fall så, eftersom det är lite jobbigt att  gå just nu. Jag har namnat den ifall tomtarna skulle få för sig att dra iväg med den till Artisten, till Pedagogen, till tandläkaren eller något annat skumt ställe. De här promenaderna är den ena motionen.

På grund av min relativt kraftiga svagsynthet, har jag ett antal glasögon. Jag har ett par köra bil-ögon, ett par not- och datorögon, och ett par pocketbok- och korsord  i sängen-ögon, och jag har faktiskt ett par till, som jag inte har sett på ett tag. Dem kan man ha för att läsa böcker med grova ord i.

Nej, jag har inte progressiva, därför att det kan vara svårt att få skärpa just på den notraden man ska spela utan att vinkla huvudet på något konstigt sätt, som kan medverka till ytterligare smärtsamma tillstånd i kroppen.

Det är ganska lätt att räkna ut vad som händer. Jag läser oftast liggandes i sängen. (Det är så bra, för ifall man somnar, så ligger man ju redan.) Så fort jag har lagt mig inser jag, att jag har fel glasögon på mig, och jag måste svinga mig upp och leta rätt på rätt. Oftast hittar jag dem efter en stunds vankande i mina gemak. Ibland ser jag halsduken också.
-Jaså, har de lagt dig där, säger jag.

Jag lägger mig igen. Bludderudderup, säger datorn, och någon är på MSN. (Jag är alltid uppkopplad). Jag måste svinga mig upp och gå till datorn och kolla. Visst ja, var la jag datorögonen nu då? Ut och leta, skriv några rader, leta igen. Jag hittar dem, kanske på köksbordet, kanske i notväskan, kanske framför tv:n. Samtalet ebbar ut, jag intar läsläge igen.
Innan man vet ordet av är det något på TV, som man kan tänka sig att se. Men då är tv-ögonen ett måste. Var är dom nu då? Jag svingar mig upp och försöker minnas när jag använde dem sist och var jag bytte till några andra och är det dem jag har på mig nu? Ja, så där håller det på kanske tio gånger om dagen eller mer, och jag svingar och svingar och går och går.

Det där eviga svingandet upp ur sängen är ett utmärkt sätt att få platt mage, i alla fall för mig. (Man kan i alla fall inbilla sig det.) Jag har ordentlig träningsvärk i magmusklerna nu och ryggmusklerna också, men det beror kanske snarare på kotknackaren. Men jag tycks alltså läsa väldigt mycket för tillfället.

Jodå, jag har prövat att lägga alla glasögon på samma ställe, men vad hjälper det, när tomtarna sätter iväg med dem. Nyss hittade jag mina datorglasögon på köksbordet, när jag skulle ta kort på halsduken. Men oj, den hittade jag ju på direkten!

Förresten, när jag repeterar eller har körkonsert, måste jag ha linser + läsglasögon för att kunna ha full uppsikt över såväl noter som vad dirigenten har för sig. Läsglasögonen har fått ett senilsnöre med pärlor, som borde kallas demenssnöre, på grund av att vi kommer att bli senila  allihop om vi har tur, men dementa blir vi om vi har otur eller inte har ätit vår brocoli. Jag beställde mitt snöre av grannfrun med svarta, gråa och röda pärlor. Det fungerar bra.

Förresten ska jag snart sjunga för Kronprinsessan. Inte för henne naturligtvis, hon är nog bara med som dekoration vid någon miljöprisutdelning. Inte bara jag naturligtvis, utan de i GKK som kan komma ifrån en vanlig onsdagskväll. Det kan visserligen inte jag, men jag tror att jag ska skolka från föreläsningen och vara med. Naturligtvis gör jag det bara för att glädja mina bloggläsare; vad trodde ni?  Fru Decibel på prinsessekväll...

Naturligtvis blir det väl som förra gången när vi skulle sjunga vid den nya nationalparken "Kosterhavet"s invigning. Då skulle Hurtig-Harald och Carl Gustf vara med, men pyttsan, de stannade inte för att lyssna på vår konsert.
-Orka, sa Carl-Gustf till Hurtig-Harald, och så hoppade de in i helikoptrarna och lyssnade på Per Gessle och Jan Teigen hela vägen tillbaka till sina hemslott.
Snipp snapp slut.