FruDecibel

Året är 1951 på hösten. Vi har nyss börjat skolan. Vi har fått en gammal men snäll fröken. Jag har fortfarande en bror, som går i 5:e klass. Biskop Giertz ska snart komma på besök och man får böta om man springer ner för en grässlänt. Ullareds grundare går i 7:e klass och har BC i matte. I skogen bakom ska jag tappa en kökskniv, som jag skulle ha till att skära grenar till en koja. En av gossarna skall jag sedermera försöka pussa men kommer att misslyckas med detta. En flicka fattas, för hon har scharlakansfeber. Om ett tag ska vi få stelkrampsspruta, men fröken ringer till mamma och säger att jag nog ska slippa, för jag är så känslig...Hrm. Jo, jag hade säkert gråtit; varför fick man inte det?

Fröken var mycket religiös, men jag minns inte att hon var det på något elakt vis. Jag hade absolut ingen aning om hennes ålder, hon kunde varit 90, men så här i efterhand vet jag att hon var 50 år vid detta fototillfälle.
.
Alla flickorna utom två (lyckostar) har långstrumpor (med tillhörande förfärliga livstycken och strumpeband) och kjol eller klänning. Nog verkar det som om vi har blivit lite uppklädda för dagen, med rosetter i håret och pullovrar och knäppkoftor. Själv hade jag en stickad ljusblå jumper med hål i och en röd sammetskjol, båda tillverkade av min mor. Något år senare sa jag till henne att jag tyckte att det blev liksom inte någon snits på det hon sydde. Då slutade hon. Men jag tror att hon tyckte det var ganska skönt. Hon kunde skylla på mig om granntanterna rynkade på näsan åt mina köpta Algotskläder. Förresten syddes Algotskläderna i stugorna. Den textila yrkesskickligheten var stor bland ortens kvinnor.
Min mor fick förresten instruktioner om vad hon borde ha på sig när hon kom till skolan, och hon lydde mitt råd. Hon hade en blå dräkt, som jag tyckte var acceptabel.

Vår klass fick gå i ett gammalt epidemisjukhus. Det behövdes inte längre 1951 och nu är det naturligtvis borta. Parallellklassen fick gå i Folkets hus. Gymnastiksalen fick vi inte gå till i första klass. Den var inrymd i brandstationen. och det var en bit dit. Men vi fick betyg, inte på höstterminen, men på våren. Högsta betyget fröken gav då var Ba. Hade vi fått Ba "var det styvt gjort", sa fröken. Jag hade flera Ba:n....

Ser ni mig? Vad kan man mera se på dessa 7-åringar? Vem blev bibliotekarie? Vem kallades "Flygande dasslocket"? Vem var klassens spelevink? Vem blev mobbad? Vem (1) läser min blogg?

Nu är alla pensionerade. En är död. Fröken dog för ett antal år sedan. Hon blev verkligen 90. Vi är tre som fortfarande har kontakt.

Om jag vore Maeve Binchy skulle jag kunna skriva en roman eller kanske flera stycken om allas liv. Men det låter sig nog inte göras. Redan på den tiden ansåg de flesta att jag trodde att jag var något, och sedan dess har jag gjort mitt bästa för att övertyga alla om att jag verkligen inte tror att jag är något. Det verkar som om jag till slut har lyckats med det på de flesta områden, och någon roman om klassen kommer det aldrig att bli.

Göran Tunström berättade bl.a. för mig att han inte kunde skriva någon fortsättning på "Prästungen", för att folket i byn hade blivit så argt på honom på grund av innehållet i boken. Förhoppningsvis blir ingen arg på detta inlägg. Om någon tycker illa vara att visa upp sin 7-åriga nuna så här på Internet, så ska jag givetvis sudda till den figuren eller rita stora horn och långa mustacher på den, som brukligt är på vissa håll.