FruDecibel

När jag var ett litet barn, läste jag romaner och noveller  i Allers. Mitt liv är verkligen präglat av Allers och Kalle Anka, i viss mån också av Svensk Damtidning, Idun och Veckojournalen. Som ni hör, så rådde det en viss kulturell nivå i mitt hem. Åtmionstone tyckte mina föräldrar det.

I Allers stod det t.ex. "Hennes späda axlar skakade av gråt". Det tyckte jag var så fint. Jag hade gärna velat vara en med späda axlar, som hade blivit sedd och omskriven när jag grät. Jag grät ganska mycket, men det var inget hjärteknipande med det, inte när en alldaglig unge med breda axlar var ledsen. Nej, ingen har någonsin skrivit ett ord om mig, och det är nog ganska bra, när jag tänker efter.

Hur som helst, plattityder som "solen sken från en klarblå himmel över vårt avlånga land" och "hennes späda axlar skakade av gråt" eller "hennes hår krusades lätt vid tinningarna" har somliga tillsammans med mig haft mycket roligt åt under åren. Vi har åstadkommit en hel del själva, oftast på rim.

För så skriver ju inga riktiga författare längre eller?
Häromdagen fick jag tag på en bok på biblioteket, som jag kom ihåg att jag hade läst om (i tidningen "VI i Stockholm"). Den fick strålande recensioner. Den klarar jag nog på 7 dagar, tänkte jag. Det gjorde jag också. När boken kom, visste ingen vem Lars Kepler var. Men ganska snart visade det sig att det var det äkta paret Ahndoril, som skrivit den tillsammans.
Jag tyckte boken var sytlig. Som om de suttit och försökt överträffa varandra med idéer om vad som skulle kunna vara med i boken, och så hade de kokat in detaljerna med lagom sammanhängande story emellan. Det som förvånade mig mest var ändå att boken vimlade av "späda axlar"- beskrivningar. Det är nattlinnen som stramar över bröst, det är lockigt hår som faller över fräkniga axlar, det är förstås könshår som tittar fram, kort sagt, det är tröttsamt och dåligt. Jag tillåter mig att ha en förutfattad mening om vem i paret, som är ansvarig för dessa triviala upplysningar.

Boken är förstås "Hypnotisören". Är det någon som orkar tycka något?

Själv är jag tveksam till hypnos. Det beror enbart på mina egna erfarenheter, inte alls på någon teoretisk kunskap.

På den tiden när det blev modernt med friskvård för personalen (givetvis inom de ekonomiska ramar som skolan kunde tänka sig) fick vi lärare erbjudande att vara med i en hypnosgrupp. Den gick till så, att vi, ett antal damer i sin bästa ålder fick gå iväg till ett rum, naturligtvis efter arbetstid eller under lunchen, och där fick vi träffa en psykolog, som bad oss ta varsin matta och lägga oss på golvet. Sedan började hon på känt manér att räkna baklänges för att vi skulle sjunka allt djupare ner i ett hypnosliknande tillstånd. Det var trappan ner och det var ut på en sommaräng och bla bla.
Min hjärna ville inte alls göra som hon sa. Jag kunde inte frammana de bilderna hon ville. Mina tankar fladdrade iväg. Hennes röst förändrades också när hon började bli hypnosframkallande. Den blev entonig och knarrande, och finns det någonting, som som är förfärligt för en människa som ägnar en stor del av livet åt sång och röstvård, så är det en knarrande röst! Jag ville rusa upp och göra röstövningar med henne, få henne att inse att hon höll på att förstöra sin röst!
Jag tror det var flera som lyckades undvika att bli hypnotiserade. Så småningom brukade det nämligen höras ett regelbundet snusande här och där. Någon snarkade ibland. Vi som var vaknas axlar, magar och bröst skakade av skratt.  Själv var jag mest rädd för att slappna av för mycket på ett visst ställe, så att akustiska fenomen skulle kunna uppstå.