FruDecibel

sa Martin Ljung i en sketch. Det är det enda jag kommer ihåg. Vad sa han sedan? Han uttalade Alperna med grav accent, inte som vi som brukar ha akut.
Hur som helst så har jag haft anledning att tänka på hans soldater de här senaste dagarna. Karl den XII:s också för den delen. Och alla i hela världen som har frusit och till och med dött i kylan. Känner inte ni också dödens järnhand gripa om strupen när ni kommer ut? Så lätt det skulle vara att råka låsa sig ute eller ramla i snön och ingen hör en. Brrrrrr.
Och det är inte ens december än. Jag är redan trött på kylan.
I fredags fick jag ta en kall kall promenad från Bögatan till Prins Eugens gata för att hämta vår bil, som stått där medan det allmänna garaget blev ommålat. Eftersom jag fick skrapa fram bilen också, hann jag bli ordentligt nedkyld. Cirkulationen upphörde efter hand både här och där. Det var då jag kände mig som en sentida karolin på väg hem från Norge eller en fransk soldat i lågskor i Ryssland eller i alperna.
Det låter inte så farligt, men faktum är att den promenaden knäckte mig. Har man en infektion i kroppen, så är det det bästa man kan göra, att bli riktigt nedkyld. Då kan den bryta ut med full kraft.
Det var bara det jag ville säga, så att ni ska förstå att det är synd om mig nu. Jag har blivit knivskuren i halsen inifrån av mig själv. Så har det känts. Nu ska jag igenom de andra faserna också innan det är klart. Summan av kardemumman är att jag inte kommer att kunna sjunga förrän fram i maj någon gång. Det är den stora olyckan för mig.