FruDecibel

Ni vet, när man får en låt på hjärnan....ibland vet man inte hur den kom in eller varför den kommer fram; oftast vet man inte hur man ska få bort den.
Så har jag det nu.
Ett f.d. pojkband, nu i 40-årsåldern, ska göra en skiva med egna låtar. Till en av låtarna, som handlar om hur förfärligt det är med allt digitalt, facebook och alla sladdar, ville de ha stråkkvartett. Pojkbandets svägerska, som spelar altfiol i samma ensemble som jag, kände bara en, som arrangerar, och det var jag. Sålunda kom det sig att jag helt gratis fick skriva ett arr till en pop/rocklåt utan att ha den minsta förankring i traditionen. Inte mer än Händige Herrn, som är desto mer förankrad.
Först fick jag en halvtaskig insjungning av låten med den enda upplysningen att "så skulle den inte låta". Men eftersom det var det enda jag hade, så fick jag ju börja med att skriva ner låten med noter. Där kan man märka att man har rätt god nytta av sitt absoluta gehör. Ändå är det jättesvårt, för rytmen ger sig inte självt (för mig) i den typen av musik. Det krävdes alltså ett antal (läs: otal) genomlyssningar.
Det tog lång tid. Sedan kom själva arrandet. Hur skulle jag göra? Skulle jag lyssna på några andra band som använder stråkar? Jag insåg, att det inte skulle göra någon nytta. Jag skulle inte kunna ta in deras sätt och göra något eget av det. Jag beslöt att bara ösa ur mig själv.... Det var lite pilligt. Harmoniskt är låten ganska enkel, dvs. det används inte så många ackord. Ändå ska det ju helt vara varierat komp till, så det är faktiskt svårare att göra något snyggt av det enkla. Och det spelar ingen roll vad det är för genre, det blir fult om alla stämmor går åt samma håll, kvintparalleller låter aldrig snyggt etc.etc.
Det blev ganska många genomlyssningar i notprogrammet Sibelius. Låten satte sig.
Sedan kom själva inspelningen i studio. Quartetto los Tantos ångade iväg till ett gammalt orivet hus i Göteborg, där det dolde sig en enorm studio. Vi visste att vi skulle få spela till ett stödkomp, visserligen med delvis andra ackord, men ojsan, det kanske går ändå.
Nog för att jag har spelat in ganska många skivor, men aldrig begåvats med lurar. Ingen annan hade heller varit med om det. Inte heller inspelningskillen hade någonsin haft 4 stråkmusiker där. Problem 1: 1 fiolen  har progressiva glasögon; lurarna klämmer till skalmarna, varpå fokus flyttar sig och notlinjerna går ihop och det blir svårt att läsa. Problem 2: om man spelar cello hamnar lurarna och snäckan (cellons avslutning uppåt) på kollisionskurs och det blir bonk och skrap. Diverse sinnrika hörlurspåsättningar uppfanns i en hast.
Därpå fick vi spela rakt igenom ett par gånger. Sedan fick vi spela in rakt igenom ytterligare ett par gånger. Sedan fick var och en spela sin stämma helt ensam, med det inspelade stödkompet. Det var som att spela naken på Gustav Adolfs torg. Man önskar att man hade solat mer, dvs. övat mer.
I mina öron lät väl sisådär, men vad kan man begära, när man engagerar ett gäng tantamatörer att spela gratis. Men det var ingen fara, sa pojkgubbarna. Med hjälp av det digitala kan man ändra på precis allting. Det finns alltid någon passage som var bättre än en annan, så då klipper man in det, klipper bort en del pitchmissar. Det är när vi spelar falskt, som vi säger i den klassiska världen.
Skivan kommer inte att finnas på marknaden. Min lön blir att få mitt namn på skivomslaget.
Därför har jag nu en låt på hjärnan. Jag försöker skölja bort den med Matteuspassionen (Herreweghes version med Andreas Scholl) och annat, men så fort det blir tyst, så dyker den upp.

Igår, när jag gick till teatern med Matteuspassionen  i lurarna fick jag en konstig association. När Jesus sjunger omges han alltid av en strålglans av stråkar i M-passionen. Han sjöng just på Linnégatan. Det var mycket folk ute och jag fick kryssa fram. Då kom jag att tänka på min gamla musiklärarinna i realskolan, Annie, som sa "grammafon" och gallsjöng "Med Jesus fram i de bästa åren", allt medan hon trampade frenetiskt på orgeln. "Med Jesus fram på Linnégatan", tänkte jag, och så tänkte jag på den strålglans, som Quartetto los Tantos omgav "My life in the acoustics" med.
Ett intressant fall på det hela taget.
Nu fick jag "Med Jesus fram" på hjärnan. Suck.