FruDecibel

På Skara museum öppnas den 5.e juni en utställning om 60-talet! Den är till största delen hopkommen av min eminenta släkting, inredningsarkitekten Eva Bergholtz. Vad hon inte vet om 60-talet är inte värt att veta.
Lustigt nog bodde jag i Skara ett par år under 60-talet, och därför har även jag har bidragit till denna utställning med min likaledes eminenta skildring av livet på Folkskoleseminariet.
Man skulle lätt kunna tro, att jag är ett par hundra år gammal när man läser detta, men jag kan trösta läsarna med, att vi tyckte nog också att vi blev förflyttade tillbaka till 1800-talet när vi började på Sveriges äldsta utbildningsanstalt för lärare. Och jo, det är 45 år sedan -men visst var det alldeles, alldeles nyss.

Hämta kaffekoppen; det tar en stund att läsa.

I huvudet på en skulta

Hågkomster från Folkskoleseminariet i Skara 1964-1966

 

Året var 1964. Jag hade tagit studenten och visste egentligen inte vad jag ville bli. Jag var rätt bra på att spela piano, men jag trodde inte att jag var tillräckligt bra för någonting, egentligen. Min bänkkamrat i gymnasiet var däremot mycket bestämd. Hon skulle bli småskollärare.

-Kan hon, så kan väl jag, tänkte jag då.

Vi sökte båda till Folkskoleseminariet i Skara, som namnet till trots utbildade småskollärare. Vi kom in. Min far blev mycket rörd, eftersom han hade gått på läroverket på 20-talet och hade härliga minnen från Skara. Visserligen hade han fått underkänt i sång av den store Iwar Widéen, (Tallarnas barr), vilket han fortfarande var förgrymmad för, men allt annat stod som i ett rosa skimmer för honom.

Eftersom vi hade tagit studenten, fick vi gå på den tvååriga linjen, som var ganska ny. De som hade gått i flickskola fick gå den treåriga. Vi märkte snart, att vi studenter betraktades med misstro av lärarkåren. Vi ansågs inte riktigt lika lämpade för vårt kall, som flickskoleflickorna.

Nu för tiden vet inte många Skarabor, att den röda byggnaden en gång varit säte för en av de äldsta lärarutbildningsanstalterna i Sverige. Kanske kallades det för ”Skultum”, kanske har jag hittat på det själv. På 60-talet visste emellertid alla vad en skulta var.  Skultan hade ganska gott rykte i staden. Vi var målinriktade och skötsamma, för det mesta i alla fall, och hade oftast inte hunnit skaffa familj men var fast beslutna att göra det. Därför köpte vi gärna husgeråd för vårt studielån hos Högbergs. Man fick lov att låna 5000 kr per termin, men jag lånade bara 3000. Det tyckte jag kunde räcka. Vi hade snäva kjolar, setjumprar, virkade kragar och svinrygg.

Eleverna kom från Skaras omland; en del kom ända från Göteborg. De som inte kom in i Göteborg, kom ofta in i Skara. Så var det.

Min far ordnade en lägenhet åt oss i ett gult trähus på Gunnar Wennerbergsgatan 4, ovanpå advokat Storms kontor inte långt från seminariet. Ingenting var förresten långt från seminariet. Skultor bodde i vart och vartannat hus.

Snett över gården bodde Faderallan, även känd som domkyrkoorganist Allan Haglund.

Gården på Gunnar Wennerbergsgatan 4

Fotoalbumen är fulla av kort från fester, möhippor och in- och utsparkar. Inga foton finns från undervisningen inomhus. Antagligen vågade man inte ens ställa frågan, om man fick fotografera.

Det var strängt och hela skolan genomsyrades av religion. Det var fröken Larsson hit och fröken Karlsson dit. Långbyxor var strängeligen förbjudet att ha när vi var ute i klasserna och undervisade.

Att kunna spela psalmer var nödvändigt. Många fasade för musiklektionerna, eftersom det var si och så med förkunskaperna. Den lite enklare trestämmiga koralboken användes, men koralerna var ändå en plåga för många. Jag gissar att kunskaperna snabbt föll i glömska, när skultorna väl var utom hörhåll för orgelfröken. Själv spelade jag kyrkorgel, och funderade ett tag på att bli organist i stället för småskollärare. Så småningom utbildade jag mig dock till musiklärare.

Rektor Blomstrand var präst och hade många barn, som präster brukar ha. Jag minns att han skrattade med ett långt, nästan ljudlöst, astmatiskt väsande. Något annat visste vi inte om honom. Nu efter 45 år har jag googlat på hans namn och funnit en intressant historia, som de flesta människor har, om någon lyssnar på dem.

 

Sigfrid Blomstrand

Vi gick fortfarande i skolan på lördagar. Det var alltjämt vänstertrafik och varje lördag åkte vi hem 14 mil, och tillbaka på söndagskvällen. Jag hade bil; först en blå Saab, sedan en tuff vit hundkoja med röd läderklädsel.

De flesta skultorna hade ju sina pojkvänner, som behövde vårdas. Jag hade bara min mamma, men jag åkte alltid hem till henne. Vad skulle man annars ha gjort ensam  i Skara? Jag var mycket avundsjuk på mina kamrater som hade stadigt sällskap. En del var t.o.m. förlovade. En skulta fick tyvärr sitt liv avslutat av en pojkvän, vilket var något alldeles ofattbart för oss andra. Det var visst inte avundsvärt alla gånger att ha sällskap.

Våra lärare var en brokig samling, som lärare alltid har varit och som det visade sig att vi också skulle bli. Vi var skräckslagna för en del och andra beredde oss mycken glädje på olika sätt. Det hände att någon skulta svimmade av fasa på en del lektioner.

Vid en exkursion till Hornborgasjön i tranetid, fick vi en gång tillsammans med den fanatiskt fågel- och alltingintresserade biologiläraren, slänga oss i ett dike när det kom en polisbil på morgonkvisten. Vi var nämligen inne på förbjudet område. Ingen blev dock anhållen.

En av övningslärarna, som alltså hade skolbarnen, var känd för att vara mycket sträng. Jag var livrädd för henne och hon tyckte inte jag var någon stjärnpedagog. Personkemibegreppet var inte uppfunnet då, men vi två utgjorde verkligen ingen lyckad kombination. Hon hade, som jag minns, ett förhållandevis litet huvud. Kanske är det därför jag alltid har tyckt, att hon liknade det gamla vattentornet i Skara. Det känns fortfarande som en liten men dock hämnd varje gång jag ser den välkända silhuetten från E 20. Pilutta dig, vattentornet!

 

 

En av de manliga lärarna inledde ett förhållande med en av de mer försigkomna eleverna. Vilken skandal det hade kunnat bli i den kristna högborgen, om det hade kommit fram! Jag minns, att han dessutom färgade håret mörkbrunt, ett oerhört uppseendeväckande tilltag för en man på 60-talet.

På den tiden fanns det fortfarande ett ämne som hette ”Trädgårdsskötsel”. Det var ett trevligt ämne, i synnerhet som vår lärare hette Orchidéen. Det verkade onekligen taget, men det vittnade i alla fall om rätt man på rätt plats. Det var mycket trevliga lektioner.

Mycken tid ägnades åt slöjden. Här skildes fåren från getterna genom förmågan att använda fingerborg. Slöjdfröken vakade över oss som en hök, och ve den skulta, som fuskade med fingerborgen. Jag var en get, för jag kunde aldrig förlika mig med fingerborgen. Att man alltid måste ha kort tråd var också en lärdom vi fick med oss, och med den och till åtminstone min förvåning gick vi även ut som behöriga slöjdlärare.

 

Korsstygnsbroderierna måste vara exakt likadana på baksidan som på framsidan.

Alla lyckades inte, men så här syns det ju inte.

 

I Skövde fanns på 60-talet två regementen, P4 och T2. Pojkarna på T2 hade som tradition att bjuda in skultorna till bal på T2. Möjligen hade de vissa förväntningar på en busslast glada ogifta 20-åringar, men vi var nog ganska avvaktande. Vi visste ju, att till T2 kom de pojkar som hade plattfot eller hemorrojder. Kanske vi inte sa det till dem, det tror jag inte. Vi åkte då gärna dit i alla fall, och ”Twilight time” associerar jag för evigt med T2 i Skövde.

Vad jag inte visste var att min blivande man samtidigt for runt i folkparkerna i Norrland och spelade Twilight time. Det skulle dock dröja ännu ett par år innan våra musicerande banor korsades.

Varje höst och vår anordnades inspark resp. utspark. Då gällde det att hitta på något spex eller annan underhållning. Vi som hittade på hade mycket roligt, och publiken ser också glad ut på bilderna. Att härma lärarna var ett återkommande inslag, som inte alltid gick hem. Vattentornet gick emellertid hem en gång på riktigt, mycket stött i kanten. Så här 45 år senare önskar jag kanske, att vi inte hade varit riktigt så elaka. Men det var allt kul ändå…

Gruppen The Beatles var inte okänd för skultorna. Här uppträder skultorna som John, Paul, George och Ringo. Obs. skivspelaren och ett skrikande fan, som kastat sig över Ringo.

 

Margareta Hultman, Lena Dahlqvist, Yvonne Kvarnström och Ulla Danielsson var beatlar,

Elsie Lorne det skrikande fanset.

Ett roligt projekt var Hamlet, som vi spelade på vers. I vår version fick Hamlet ett lyckligt slut.

 

Ofelia, Birgit Holmqvist, behövde inte gå i kloster. Hon blev dock prästfru i verkligheten.

Hamlet, Gudrun Karlsson, blev passande nog skolbibliotekarie.

 

På bilden dansar hela Hamletensemblen ”Hejsan hoppsan fallerallera”.
Lansarna hade vaktmästare Martin gjort åt oss, liksom mitt svärd. Jag har dem fortfarande kvar i mitt förråd.

En av våra lärare, förmodligen i psykologi, förutspådde, att vi med tanke på vår bakgrund och utbildning skulle utvecklas likadant och få samma slags liv. Jag vet inte riktigt om jag kan säga, att han fick rätt. Visserligen händer det kanske de flesta att de gifter sig och får barn och får olika sjukdomar. Såtillvida hade han rätt. Men mycket kunde nog inte ens han förutse.

Nu är vi alla pensionerade och jag har facit hur det gick för oss. Ett fåtal har blivit vid sin läst och varit småskollärare, dvs. lågstadielärare hela livet. De allra flesta har fortsatt åt något håll och blivit mellanstadielärare, speciallärare, hörselpedagoger, bibliotekarier, psykologer, SFI-lärare, musiklärare, hotellägare, arkivarier, etc. etc.

1966 tog vi examen och sprang ut under en ärebåge av pekpinnar. Pekpinne och ringklocka blev våra insignier.

 

 

Knappt hade jag hunnit packa och flytta hem, förrän rektor Blomstrand ringde och frågade om jag ville bli musiklärare och handledare på seminariet. Jag kunde inte motstå denna fjäder i hatten, fastän jag egentligen inte ville. Att jag, som inte ansågs höra till stjärnpedagogerna, fick detta erbjudande, det var ju fantastiskt! Av detta kan man visserligen ana, att det inte var någon uppsjö av sökande till en musiklärartjänst på seminariet i Skara, men jag nappade.

Jag skulle alltså bli handledare åt mina forna kamrater i klassen under mig. Jag trodde nog att jag skulle klara det musikaliska, eftersom de flesta inte var speciellt avancerade på tramporgeln. Värre var det med det sociala. Första dagen på terminen blev jag inkallad till rektor Blomstrand. Han sa, att nu när fröken Larsson är lärare, så passar det inte att fröken Larsson säger du till sina forna kamrater utan fröken Larsson får kalla dem för fröken Rosenkvist och fröken Landerholm.

Det var hemskt pinsamt, men jag vågade inte säga emot.

Jag fick en bra lön, 1600 kr. 1600 kronor år 1966 motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 27653 kronor år 2009 mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare. Aldrig varken förr eller senare har jag haft det så bra ekonomiskt.

Under mitt handledarår bodde jag på Bommagatan i en omodern lägenhet med kakelugn och is på toaletten. Det var tråkigt och ensamt utan mina gamla kamrater, och jag ångrade mig och längtade efter att det riktiga, roliga livet skulle börja igen.

 

 

Bommagatan med vänstertrafik.

1967 flyttade jag så från Skara för gott. Det fanns massor av jobb. Egentligen hade jag önskat att det inte fanns det, för jag kände mig måttligt sugen på att jobba. Men jag fick genast jobb i Kungsbacka. Där stannade jag två år, och avslutade därmed min gärning som småskollärare och övergick till annan verksamhet.  Men det är förstås en annan historia och ett annat decennium.