FruDecibel

Julklappar är ett kapitel för sig i vår familj. Somliga vill inte ha; somliga tror att jag blir jättesur om jag inte får något, vilket inte är sant (längre); somliga önskar sig konstiga saker som vidgar somligas vyer, men om vad som är vyvidgande råder allt annat än consensus; somliga säger inte flaska om vad somliga skulle vilja ha, men hoppas förmodligen på något ändå.
Jag har alltid tyckt att det är roligt att hitta på, men jag måste nog erkänna att hittepåandeförmågan avtar med åren. Det kanske är bra. Ibland får man dock en snilleblixt, fast det är nog ganska längesedan nu.

Iår märkte jag att jag köpte en sak bara för att få skriva ett roligt rim. Jag köpte nämligen en såskanna till Händige Herrn, för han har klagat bittert över att jag hivade iväg en ful sådan till auktion. Jag började dikta redan i affären,  "Höj glädjerop i SKYN" och sedan fortsatte jag att rimma på gästa och festa, sås och röran etc. Man får ju kunna sin psalmbok förstås om man ska uppfatta något.

OK, så roligt var det kanske inte, men det räckte för att det skulle bli ett paket. Och versen var i alla fall roligare än såskannan.
Mot mig var tomten snäll. Jag fick bl.a. en box med Olle Adolphsons samlade verk, 12 CD-skivor och en bok med episoder ur hans liv.
Under 80-talet gjorde Göteborgs Kammarkör ett antal skivor med honom, således finns jag också med i denna box. Jag står till och med uppräknad bland deltagande sopraner. Jag är alltså historisk.

Flera av historierna känner jag igen, Han brukade berätta, att han som barn var med i en förfärlig kör, som hette Radiotjänsts gosskör. Den lyssnade jag på så fort de var i radion. Jag älskade ju gosskörer. Allra roligast tyckte jag att det var på juldagen, när de fick träffa norska och danska radions gosskörer och blev en triangelkör. De sjöng var sin låt om sig själva. Här kommer Norge, basade norgepojkarna och danskarna kvittrade uppe i diskanten och svenskarna sjöng något i mitten och sist sjöng de alla sångerna  på en gång. Å, vad jag tyckte det var fint.
Det vågade jag aldrig tala om för honom. Man hade lite respekt för Olle Adolpson.

I boken finns en del kort från hans barndom och jag hajade till när jag fick se ett. Han var som liten nämligen mycket lik min favoritson:


För att ingen ska förfasas över den orättvisa mamman, ska jag tala om att jag har två barn, en favoritdotter och en favoritson.
Dessa två herrar har dessutom träffats, fast ingen av dem minns det. Den äldre är tyvärr död, den yngre var vid pass 3 månader vid detta tillfälle.
-Nu är det så, sa Olle A. till oss när han vid ett tillfälle kom rakt på oss. Jag tror han menade "Nu är det gott att leva".
-Ja, sa jag, för det brukar jag säga när kända personer talar till mig (Michael York t.ex.)

Olle A. var inte särskilt religiös men påverkad av den danska psalmtraditionen. Mot slutet av hans liv blev det känt att han skulle skriva en mässa. Detta förvånade de flesta, och någon lär ha frågat honom om det verkligen var en religiös mässa han skulle skriva.
-Ja visst, för fan, sa Olle A.