FruDecibel

Vokalisten längst fram till vänster är nuvarande operasångerskan Annika Skoglund. Kören utför här sin hångelscen. Längst bak i mitten står fru Decibel och låter sig behånglas av en känd redaktör för ett musikbokförlag. Inlevelsen var det väl lite si och så med från båda håll.
Dansarna var alltså riktiga och ses här nedan. Den ljushårige nakne mannen hette och heter fortfarande Peter Hoeg.

 

Ja, just det, Fröken Smilla-Peter Hoeg. På den tiden vara han dansare och tävlade i fäktning, läste litteratur och åkte motorcykel. Han hade kritvit pottfrisyr, en sådan som jag gillar. Han syns i mitten på förra bilden också. Föga anade vi.
Operan uppfördes på Bergens Festspil 1982.
Hela köroperan videofilmades, och jag kan försäkra att det inte blev någon hit. Det som finns kvar idag är en del bevingade ord ur texten, som vi som var med då kan säga till varandra när vi träffas.
T.ex.: Nu e ja en annan". (Repliken tillhörde gynekologen från Stockholm).

Jag har funderat mycket på vad Claes Andersson menade med det där. Jag tror inte jag hade kraft att sätta mig in i texten medan jag höll på att hovera mig och sjunga konstiga rytmer. Nu förtiden hör man ju hela tiden att man ska vara sig själv (och tända ett doftljus och köpa en sidenpyjamas etc.).

Väldigt ofta får jag höra som förklaring till att andra människor bär sig konstigt och oförklarligt åt: "Han är som han är". Underförstått han får lov att vara sig själv, osocial, tvär, elak, raljant, utföra alla härskartekniker förpackade i elegant tal och skrift för att "han är som han är". Men det innebär att vi andra måste göra våld på oss själva och jamsa med och stryka medhårs.  Jag kan inte vara som jag är, för då blir det en strid som inte är värd att ta. "Svälj prestigen". Jag har en tradition att förvalta med stridbara förfäder, som inte jamsade med. Min farmors far t.ex. hade en revolver i bouppteckningen. Det är sannerligen tur att jag inte ärvde den. (Jag vet att man inte får lov att göra det.)
Men ja  måste va en annan.

Jag tror det var samma år som vi sjöng vid en direktsändning i Håkonshallen och körledaren råkade säga nu ska vi sjunga en sång av Evert Grieg. Vi skrattade så det pep och kved i alla norska radioapparater, men i Håkonshallen rördes inte någon norsk mun.