Förflutenhetens landskap
Men jag behöver låna den titeln till min rubrik idag, så Hr. Englund får gärna löpa amok bland kristallkronor och ärtsoppa. Det kan ingen hjälpa.
Men först ett par ord om tävlingen i förra inlägget. Det konstiga verktyget är förmodligen en kryddrullare eller vad den kan heta på svenska. I Tyskland använder man en modernare variant. Den som kom närmast sanningen är Birgitta från Göteborg, som alltså vinner priset, som består i att komma hit och krossa kryddor eller spenat eller något annat, helst inte porslin. Mmmm, det ska bli gott.
Efter att ha haft pensionat här under större delen av juli, var det nu min tur att utflykta. Inte för att gästerna precis har varit så arbetsamma; de kan användas till både blåbärsplockning och Trivial Pursuit. (Är det förresten någon som vet varför det heter TP GENUS-UPPLAGA?)
Till Österäng vill jag fara mumlade jag och hoppade på Kinnekulletåget i Örebro. Det är ett litet behändigt tåg som kilar fram över slätten ända till Göteborg om man så vill.
Mariestad har förutom en domkyrka utan biskop också fina bokstäver på stationen. Se bara!
Jag kom att tänka på några rader i min poesibok från 50-talet:
Och om spåret ej tar slut,
kan du åka livet ut.
Första anhalten på resan var alltså Österäng. Visst är det ett fantastiskt vackert namn? Synd bara att postadressen är Götene. I Österäng skulle jag ansluta mig till min släkttokiga släkting, som är utnämnd till min syster. Eftersom jag varken har syskon eller kusiner, så förtjänar jag henne.
Vi är båda fascinerade av det som har varit, och vårt gemensamma förflutna landskap ligger i Tumleberg, söder om Vara. Den minnesgode läsaren erinrar sig naturligtvis alla spännande historier som berättas i "Tåligs ek och Tumlebergs ros" här på bloggen.
Det visar sig, att om folk googlar på Tumleberg, så kommer mitt blogginlägg upp. Detta har nu hänt, och jag fick en kommentar från en man som bodde i huset bredvid min farfars gamla järnvägshotell i Tumleberg. Egentligen var det nog min farmor, den driftiga Anna Maria Tålig som drev hotellet, och farfar var alltiallo, källarmästare, snickare, posthämtare, smed, trädgårdsmästare etc. Och nu till det för oss helt fantastiska och märkliga. Hotellgrannens ännu levande föräldrar mindes personerna och händelserna som jag berättade om i blogginlägget. Därför for vi till Tumleberg för att träffa dem.
Nu tror jag inte ungdomar under 50 kan förstå hur det känns att träffa personer som minns ens egna föräldrar och släktingar, som har varit döda i 60 år eller mer eller personer som jag inte ens har träffat utan bara sett på kort! Man blir uppfylld, och jag har inte ord nog att beskriva det. Ni får nöja er med att ana.
Lite, lite hade jag hoppats att de skulle känt till något okänt om min tidigt avlidna faster, som försvann mystiskt till Stockholm under ett år. Hon kunde ju t.ex. också haft konduktörsbesök på rummet och valt att föda barn i Stockholm och sedan adoptera bort det. Då skulle jag haft en kusin!
Men inte då. Den fastern var ordentligheten själv.
Min farfar, han med Vackra Maja och skärmmössan, målade Järnvägshotellet skärt en gång. Oklart om det var av misstag eller för att han tyckte att Tumleberg behövde piggas upp. Jag tror det senare.
Så här såg Järnvägshotellet ut:
Den fina glasverandan är borta nu. Där inne hade faster Alice blå petunior. I det vänstra fönstret på andra våning var det telefonstation, modell ä. Där hade min farfar källarmästaren målat en gul sol i taket. Minns jag den? Det känns som om det ligger ett minne i hjärnan som jag inte kommer åt.
Utanpå husets högra sida går en trappa upp till andra våningen. Den trappan gjorde det möjligt för konduktören att smyga sig upp till den vackra Tumlebergs Ros när han på grund av tidtabellerna måste övernatta. Tack vare den förökade sig släkten rejält och befolkar nu snart hela Kinnekulles nordsluttning.
Nästa gång ska vi nog få komma in i hotellet, som nu inte är hotell längre. Det blir andäktigt för mig, som inte har varit inne sedan 1949.
På väg tillbaka till nuet kan man tillbringa en halv söndag i Skara, lämpligen på Västergötlands museum. Där finns ju dels 60-talsutställningen, dels en jättefin medeltidsutställning i källaren. Jättebra guidning kan man få. Rekommenderas speciellt till historiAhatare.
Mitt bidrag till utställningen, en kria om livet på seminariet på 60-talet har, trots att det gått två månader sedan utställningen öppnade, inte hängts upp. Man kan undra vad de har för sig på museet både före och efter tre.
Om föremålet på nedanstående bild ingår i Västergötlands museums samlingar eller om det är en installation, vet jag inte. Kanske är det medeltida. Säkert är att ganska lång tid och ganska mycket vatten har förflutit medan cykeln har legat i Dofsan, som är det pampiga namnet på floden som rinner genom Skara.
Nu är jag tillbaka i nuet. Men det där med att leva i nuet är svårt, tycker jag. Det är ju så kort.
Jag blir uppfylld av aningar trots att jag är en skir ungdom på blott fyrtiosex somrar.f
Förresten ska jag till bokmässan och då jäklar.
Då ska vi jäkla.
Jag har också undrat över Genusupplagan men inte kommit längre än så.
Ibland känns det som om en del saker är riktade direkt till mig. Man kan anmäla folk som mobbar på nätet. Hälsningar Mattfranskammaren!
Förresten Genusuplagan måste ju vara att antalet frågor som handlar om kvinnor är lika många som antalet frågor som handlar om män. Hahahahahah. Jag tror inte på jultomten eller.
Javisst är det riktat till dig! Det är väldigt få personer som får saker riktade direkt till sig i mina inlägg, så känn dig hedrad. Ren och skär omtanke om dig är det, en förhoppning att du en gång ska komma över din aversion mot historia och att det ska vara MIN förtjänst!
Hur kan man inte vara intresserad av historia?
Jag tror nog att lärare kan åstadkomma det mesta....
Mitt i prick. Blablabla lärare har jag haft i historia. Den värste på gymnasiet. Han var folkpartist.
Det förklarar ju det hela. Kom med i mitt historieparti i stället.....tihi.
Partiet som ser till att historien upprepar sig?
Nej, partiet som gillar historier. Och historia.
Jag har aldrig kopplat ihop mitt intresse för historia med historielärare. Hade en första året i gymnasiet som inte gjorde annat än gav oss läxor på tio sidor i taget varje vecka. Han valde ut två-tre stycken offer att förhöra varje lektion. Man visste aldrig vem som skulle bli grillad. Detta ledde till att jag och min väninna varje vecka lärde oss allt utantill. Vi gjorde det till en sport och förhörde varandra om minsta detalj. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket, men tycker fortfarande att historia är jättekul.
En sådan hade vi hela gymnasiet! Han hade dessutom stor mustasch och såg ut som Groucho Marx och spottade som en (vad säger man?)så första bänk fick nästan ha paraply. Lyckligtvis hörde han dåligt så att vi kunde viska rätt så oförblommerat till dem som inte visste något.
Vår kallades Dyngkäft. Det var lite likt hans riktiga efternamn. Han gick i pension sedan och då fick vi en jättebra lärare, en som präntade in i oss att om vi skulle komma ihåg en enda sak från hans lektioner, så skulle det vara Monroedoktrinen.
Hur har du det med "sista spiken i det agrara Englands likkista"?
Det vet jag inget om.
Jag har tyvärr glömt vad det var. Men det var mycket viktigt; det spottades och frästes och gestikulerades från katedern om det var någon som inte kunde redogöra för den situationen.
Man får inte heller glömma detta: OM KLEOPATRAS NÄSA HADE VARIT EN CENTIMETER LÄNGRE, HUR HADE VÄRLDEN SETT UT IDAG?Så sa han också, Fru Decibels och min spottande historielärare.
