Sista rycket
Sedan fick lydiga människor räcka upp handen om de tycke att det innebar en förändring.
Jag räckte inte upp handen.
Och nu vänder jag mig till alla behandlare, massörer, psykologer, och andra feelgoodare: När man drar gång ett musikstycke (det var Romans Drottningholmsmusik, första satsen), så ska man inte tro att folk reagerar som man själv gör. Det finns folk, som sysslar med musik, och då menar jag inte bara professionella musiker. Många är mycket avancerade och kunniga lyssnare och har stora krav på kvaliten på ljudet, t.ex.
Här fick vi höra en barocksats ur skrälliga högtalare, troligen avpassade för tal. Vad tänker jag på då? Jo, absolut inte det otrevliga minnet, utan just det, att det låter illa, att det är för mycket diskant, att det är en äldre inspelning eftersom det klingar D-dur. De historiskt autentiska inspelningarna klingar en halv ton lägre nämligen. Varför tog hon den här inspelningen? Varför kollade hon inte hur det lät i högtalarna? Varför tror behandlarna att bara de sätter på lite "musik" så har den avsedd effekt? Jag får också muskulära associationer till mitt eget spelande och min egen stråkensemble. Sedan frågade hon om minnet hade förändrats.
Vadå? Vilket minne?
En gång när jag fick massage, satte massösen på Pachelbels kanon. Det är många som älskar det stycket, men inte jag. Jag har kroppslig erfarenhet av det. Det innebär nämligen att cellostämman spelar exakt samma 8 toner hela stycket igenom. Det är tråkigt och det ger muskelspänningar. Jag fick be henne stänga av.
Jag vet att musik har oanade effekter, det behöver ingen tala om för mig. Ingen behöver heller säga att det är bara jag som är "överkänslig". Så är det inte. Men jag kanske är mer lyhörd, åtminstone än de flesta psykologer. Jag skulle önska att psykologmaffian inte bara tog en matsked musik och stoppade i soppan, för det blir så bra. Musik är allvarligare än så. Människor har ofta fler och andra erfarenheter av musik än psykologer tror.
Det andra seminariet handlade om Jean Bernadotte, och Herman Lindqvist bluddrade på i gammal god stil. Han är rolig, och mig roar det speciellt att historiker alltid ska racka ner på honom. Han behandlar ju källor lite hipp som happ, enligt dem. Jag tycker inte det gör någonting. Jag vill bara ha roligt.
Och nu är det roliga slut för den här gången.
Att ni orkade fyra dagar! Jag orkade tre timmar.
Üllah: Men vi är mycket tåliga.
SÅ JÄVLA RÄTT!!!!!!!!! Den här förjävliga inställningen att "musik är känslor" får mig att vomera, liksom den idiotiska kopplingen mellan "klassisk musik" och "lugn". Allå? Det går inte i lobotomitempo och innehåller smäktande stråkar bara för att det kallas "klassiskt"!
Jag kan gå med på att musik har med känslor att göra på ETT villkor: att man tillåts definiera "känslan" själv. Det finns inget universellt känslospråk i musiken. Vete fan om det finns något universellt känslospråk alls, är inte det ett stort enormt problem för mänskligheten?
Jag älskar förresten Fru D:s insiktsfulla, kunniga och lärorika uttalanden om musik.
Dr Kotte: Jag tror det har att göra med avsaknaden av trummor (nåt enstaka pukslag räknas inte). Ju mer trummor desto mer krigsdans, folk känner sig uppjagade och vill slåss. Det är därför hårdrock är så farligt, tex. (DD)
