I mina kvarter

hölls årets bokmässebloggträff. Det var premiär för mig. Ett utmärkt arrangemang, tycker jag. Restaurangen heter "Tre Indier" och kan nog berömma sig av att ha Göteborgs roligaste servitris. Kanske Sveriges. Inte så att jag har koll på alla, men jag har svårt att tänka mig att denna person skulle kunna finnas i t.ex. Stockholm.
Som så ofta, hamnade vi, dvs. Åsna och jag, först lite i pratskuggans dal. Vi fick ett eget bord (barnbordet?) eftersom man inte fick sätta ihop borden. Vi beredde oss på en tyst afton, men till slut blev vi i alla fall fem. Vi satt och spanade på de vuxnas bord och försökte komma ihåg om vi hade varit inne på deras bloggar. Lotten.se var väl, den enda som hade full kolla på bloggare och bloggar. Efter ett glas vin råkade jag t.o.m. kalla henne "Blotten". Och nu har man en massa nya bloggar att kolla.

Den obligatoriska bloggservetten såg ut så här:


Bokmässans andra dag tillbringade vi av praktiska skäl på andra våning där det är lite mindre folk och lite mindre roliga montrar. Alltså inte mindre roliga utan bara mindre storslagna. Ett seminarium får 5 mikrofoner eller vad man nu delar ut i seminarievärdeln, och det var det med Mazarella, Levengood, Jörn Donner och Miika Nousiainen.
4 intelligenta, roliga personer som fick lov att föra ett intelligent och roligt samtal. Dessutom medverkade en intelligent moderator, som kunde tillföra samtalet något. Hurra!

Annars tillbringade vi en stor del av dagen i Sveriges Radios monter För att få sitta under "Spanarna",  ja alltså under programmet, måste man övervara programmet före, vilket visade sig vara en diskussion om bildning bl.a.  Jag förvånas alltid över folk, som själva anser sig bildade. Det är väl när de inte vet, vad jag vet. Själv tycker jag att jag ofta känner mig obildad, för det är så mycket som jag inte vet än.

Sedan drog spanargänget in. Jag var mycket spänd på Jessica Gedins frisyr. Förra gången spolierade hon ju hela programmet helt medvetet genom att ha sitt vilda hår utsläppt framför publiken. I år hade hon sansat sig och hade gjort två knorkeborkar av allt hår, varför publiken fick god utsikt över både Storm och Hallberg och Everdahl. Det var tur det, så slapp jag att gå fram och säga till Ingvar Storm. Spanarna var om möjligt än mer på alerten än de brukar.




Vi uppmanades att sitta kvar för att delta i en författartävling efteråt. Den gick till så, att tre författare kom in dolda under röda skynken och så skulle man medelst försåtliga frågor från programledaren, lista ut vem det var. Jag kunde den första, men hade inte fattat att man skulle räcka upp handen, så jag vann ingenting.
Dagen avslutades med ett urtråkigt seminarium om SAOL förr och nu. 4 knastertorra herrar orerade av vilka jag känner två från min egen musikhistoria, och jag hade ingen aning om  att dessa två herrar hade en sådan officiell och dammig sida. Möjligen bidrog min sömnighet till upplevelsen.
Sedan hastade vi hem för att gå på bloggträff, som sagt. Konstig känsla, att inte behöva förklara och försvara varför man bloggar. Äntligen några som fattar,  några som är lika bloggnödiga som man själv.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0