I händelsernas centrum
Här sitter man i godan ro och ska titta på Västnytt i TV. Den västnya damen flämtar fram att Linnéstaden är avspärrad på grund av bombhot. Jag har ingenting märkt, men går ut på balkongen och får se detta.
Ni ser väl polisbilarna på tvärs och alla bilar som får ta sig upp för Majorsgatan eftersom Linnégatan var avspärrad? Avspärrningen gick från mitt hus bortåt Linnéplatsen. Ja, det var ett liv och ett kiv. Jag gick ut för att få lite information, men poliserna var fåordiga. De visste nog inte så mycket heller. Senare på kvällen hörde jag på Vasaplatsen, att det var en man som hade hällt bensin på sig på en spårvagn, men i TV hade han ett bälte med möjlig bomb.
Jag passade på att vara lite kriminell. Jag skulle på konsert, men insåg att jag måste gå, eftersom spårvagnarna bara stod. Då gick jag ut i den porten, som vetter mot Linnégatan, alltså innanför avspärrningen. Tyvärr väckte jag inte något intresse ens från polisen.
På min väg till Artisten, som Musikhögskolan i Göteborg heter, passerar man Stadsteatern vid Götaplatsen. Där strömmade folket ut med ganska hög fart. Inga ytterkläder och de såg inte ut som de skulle gå hem...."ja...jag kände att det luktade rök...." pep tanterna.
Jag undrade givetvis nu vilken olycka som skulle inträffa under konserten. Den hette "Tjugo fingrar på Franz Liszt", alltså två pianister, som skulle spela på en gång. Kanske skulle det bli våldsamt så att några fingrar bröts eller kanske skulle taket ramla in?
Pianisterna var Bengt Forsberg och Erik Risberg, och ni som hänger med i musikhistorien vet säkert vem Bengt Forsberg är. Han är den extremt fenomenale pianisten, som brukar spela när Anne Sofie von Otter trallar. Ja, så skrev jag bara för att han inte tycker inte att bli kallad ackompanjatör, för på dessa nivåer handlar det om två likvärdiga konstnärer. Ofta tror folk nämligen, att pianisten spelar andra fiolen.
Bengt och jag är samtida på Musikhögskolan i Göteborg, dvs. jag började året före honom.
Nu skall jag berätta om min bestående insats i musikhistorien. Det måste ha varit runt trettondehelgen 1971. Jag blev engagerad av min sånglärarinna på Musikhögskolan att sjunga solo i en kantat av Vincent Lübeck i Skärhamn på Tjörn. I orkestern satt en mycket ung Bengt Forsberg och spelade fiol! Kanske andrafiolen, jag minns inte. Efter konserten åkte han med mig i min vita hundkoja, och då frågade han mig, vilken pianolärare han skulle välja på Musikhögskolan. Jag visste ju vem som ansågs vara den bäste, så jag sa det. Han följde mitt råd, och se hur det gick för honom! Världspianist! Tack vare mig!!!!
Ingen större olycka inträffade under konserten, lyckligtvis. Den ena flygeln gav sig iväg en bit, och det hade kunnat bli ett riktigt Victor Borge-nummer med pianisten hasande efter för att försöka hinna ifatt flygeln. Tänk på det en annan gång, pojkar! Det vore kul!
Stadsteatern brann inte upp. Den stod kvar när jag gick hem.
Jag passade på att vara lite kriminell. Jag skulle på konsert, men insåg att jag måste gå, eftersom spårvagnarna bara stod. Då gick jag ut i den porten, som vetter mot Linnégatan, alltså innanför avspärrningen. Tyvärr väckte jag inte något intresse ens från polisen.
På min väg till Artisten, som Musikhögskolan i Göteborg heter, passerar man Stadsteatern vid Götaplatsen. Där strömmade folket ut med ganska hög fart. Inga ytterkläder och de såg inte ut som de skulle gå hem...."ja...jag kände att det luktade rök...." pep tanterna.
Jag undrade givetvis nu vilken olycka som skulle inträffa under konserten. Den hette "Tjugo fingrar på Franz Liszt", alltså två pianister, som skulle spela på en gång. Kanske skulle det bli våldsamt så att några fingrar bröts eller kanske skulle taket ramla in?
Pianisterna var Bengt Forsberg och Erik Risberg, och ni som hänger med i musikhistorien vet säkert vem Bengt Forsberg är. Han är den extremt fenomenale pianisten, som brukar spela när Anne Sofie von Otter trallar. Ja, så skrev jag bara för att han inte tycker inte att bli kallad ackompanjatör, för på dessa nivåer handlar det om två likvärdiga konstnärer. Ofta tror folk nämligen, att pianisten spelar andra fiolen.
Bengt och jag är samtida på Musikhögskolan i Göteborg, dvs. jag började året före honom.
Nu skall jag berätta om min bestående insats i musikhistorien. Det måste ha varit runt trettondehelgen 1971. Jag blev engagerad av min sånglärarinna på Musikhögskolan att sjunga solo i en kantat av Vincent Lübeck i Skärhamn på Tjörn. I orkestern satt en mycket ung Bengt Forsberg och spelade fiol! Kanske andrafiolen, jag minns inte. Efter konserten åkte han med mig i min vita hundkoja, och då frågade han mig, vilken pianolärare han skulle välja på Musikhögskolan. Jag visste ju vem som ansågs vara den bäste, så jag sa det. Han följde mitt råd, och se hur det gick för honom! Världspianist! Tack vare mig!!!!
Ingen större olycka inträffade under konserten, lyckligtvis. Den ena flygeln gav sig iväg en bit, och det hade kunnat bli ett riktigt Victor Borge-nummer med pianisten hasande efter för att försöka hinna ifatt flygeln. Tänk på det en annan gång, pojkar! Det vore kul!
Stadsteatern brann inte upp. Den stod kvar när jag gick hem.
Tjugo fingrar på Franz Liszt
Bengt Forsberg och Erik Risberg - två av Sveriges bästa och mest flyhänta pianister spelar musik av Liszt i transkription för två pianon. På programmet h-mollsonaten, Bénédiction de Dieu dans la Solitude, Funerailles och Jeux d’Eau à la Villa d’Este.
Så många toner, och ändå är det kantaten av Lübeck som började mala i mitt huvud nu. Minnet är konstigt.
Kommentarer
Postat av: Ullah
En gång för länge sedan åkte jag tåg och hamnade bredvid Erik Risbergs föräldrar som jag kom i samspråk med. De var på väg till Göteborg för att vara med på en konsert med sonen. Jag minns att jag frågade om de möjligtvis kunde vara släkt med mina kusiner, som har samma efternamn, men de trodde de inte.
Postat av: Långa Skuggan
Egentligen tycker jag att du skulle ha del av gaget
Postat av: Fru Decibel
Vilken bra idé!
Trackback
