FruDecibel

Anna Anka påstod att gifta kvinnor förfaller. Hon har rätt. Jag är beviset. Jag har förlorat ungdomens fräschör, har fått både rynkor och celluliter; två barn har satt spår; håret är inte längre så långt och blont och jag är verkligen inte så noga med nagelvården. Jag har två par jeans och några randiga tröjor som jag har i stort sett varje dag. Jag har kanske lagt mig till med det som jag i min ungdom kallade för ”gumhull”.

Visserligen har det tagit 38 år att dekadensera, men förfallet är ett faktum.

När jag tänker efter har jag faktiskt, liksom Anna Anka, haft en mexican som städhjälp här. Han fick ingen lön alls, men han bodde här gratis i ett halvår. Alltid något.

Första gången jag bestämde mig för att banta var 1959. Jag var tonåring och lite rund; inga killar tittade efter mig och jag trodde det var för att jag var tjock. Svensk Damtidning kom med en bantningsbilaga. På framsidan var det en flicka i ljusblå gymnastikdräkt framför en spegel. Kanske hade hon en rockring också. Jag var fast besluten att bli som hon. Metoden den gången var att räkna kalorier, men det var svårt. Eftersom jag åt mammas mat, så kunde jag inte styra själv. Jag misslyckades. Sedan dess har jag bantat mer eller mindre hela livet. Under åren på Musikhögskolan levde jag på keso och lingonsylt; jag blev ganska smal. Sedan har det gått upp och ner med både vikt och motivation. För ungefär 6 år sedan gick jag med Viktväktarnas hjälp ner så mycket så att väktarna inte ville ha mig kvar. Jag fick sparken.

Det var inte bra, och jag slutade extrembanta. Jag åt som vanligt igen. Så kom LCHF-metoden. Jag blev glatt inspirerad av Åsnan och av att äntligen få äta vispgrädde utan att få dåligt samvete. Det var härligt. Men jag hade inte gått in för den helt och fullt, så jag åt fortfarande potatis och bröd och pasta och ris och godis och.....

Ja, det var väl inte riktigt så det var meningen. Visst gick jag upp det märkte jag. Men jag vill nu en gång inte späka mig längre och det är verkligen ingenting att ägna så mycket tid och ork åt, när det finns så mycket som är värre.

Jag tränar ju ganska mycket, i alla fall periodvis. Kanske mest på sjukgymnastiknivå, men ändå flitigt och regelbundet. Jag förstår inte riktigt vem damen är som syns i speglarna hela tiden när jag står framför. Hon har en helt omotiverad spolformig framtoning med lite bulor här och där, och den gröna tröjan i funktionsmaterial, som hon var så stolt över i våras, avslöjar allt som hon inte tänkt på.

Häromdagen ställde jag mig på vågen, som jag upptäckt på Fysiken. Jag har inte vägt mig sedan jag slutade Viktväktarna. Det måste ha varit något fel, för den visade 333 kilo. Två dagar senare visade den drygt 260 kg mindre eller nåt, men ändå måste det väl vara fel, för....eller?

Det blev en liten chock. Inte för att jag ser så himla fet ut, och ja, något kilo kan väl vara muskler, men långt från alla. Men det är för mycket. Min kropp är inte gjord för att släpa på alltför många extrakilon. Vad gör jag? Så här kan det inte få vara.  Åsnan tipsar om att jag kan sluta med potatis och sega bilar. OK. Jag slutar genast med potatis och sega bilar och sega sockerbitar också.

Men jag måste ha en morot. En bildlig alltså. Jag kastar mig över datorn och gör ett diagram på Excel och ser framför mig hur trevligt det ska se ut när staplarna blir lägre och lägre.  På onsdag kan jag göra nästa stapel. Ni förstår att det är lämpligt att den är lite lägre....

Jag är mycket lättlurad. Bara för glädjen att få göra ett diagram och göra mina framsteg synliga, kan jag avstå från både bröd och öl, t.ex.

Intresseklubben har antecknat detta. Jag är medveten om att det bara är jag som ingår i den, och jag lovar att jag inte ska tjata mer om detta. Kanske publicerar jag diagrammet när det ser ut som jag vill.