Män som betraktar kvinnor
"Hon står där ensam bland alla fredagshandlande på Gränby centrum, en stilla ö mitt i ett flöde av oväsen och stångande kundvagnar. Hon är runt sextio, rätt mager och med håret lockat på det där viset som var modernt för kanske trettio år sedan. Hon skrapar på en lott, hennes axlar är uppdragna och hela hennes uppmärksamhet, ja hela hennes existens verkar vara inriktad på den där styva papperslappen hon håller i sin hand."
Bloggen handlar sedan som sagt inte alls om denna kvinna utan det var bara ett litterärt grepp för att osökt komma in på det han ville berätta.
Men jag hängde upp mig på hans kvinnobeskrivning. Vad menar han med att beskriva henne på det viset? Han betraktar henne från sin manlighets höjder, hon är är gammal och fattig och han är tämligen ung och rik, och han tillåter sig att beskriva hennes miserabla uppenbarelse utifrån det.
"Lockat på det där viset som var modernt för 30 år sedan"? Jag undrar jag hur Peter Englund har det med sin frisyriska historiesyn. Jag antar, att han vill ha fram att hon inte är någon "Mappie" och att hon har stelnat i det som har varit. Men för 30 år sedan var det väl typ afrokrull, som var modernt? Jag kan naturligtvis ha fel, men just afrokrull är väl inte så vanligt bland kvinnor i 60-årsåldern. Och varför tror han att kvinnan är runt 60? Vi kan naturligtvis ha olika referensramar, men jag känner då ingen 60-åring som motsvarar den bild beskrivningen ger mig. Då tänker jag på 80-åringar. (Och de tänker antagligen på 100-åringar.)
Jag köper en trisslott ibland.
Samma känsla fick jag en gång när Tomas von Brömssen läste en dikt av Tadeusz Rozewicz på en av våra (Göteborgs Kammarkörs) konserter. Eftersom jag är väldigt förtjust i von Brömssen också, tyckte jag först att åå, så fint läst och så fint skrivet....
Så här är den:
Jag älskar gamla kvinnor,
fula kvinnor,
arga kvinnor
de är jordens salt
de äcklas inte av mänskligt avfall
de känner frånsidan av medaljen
av kärleken
av tron
de kommer och går
diktatorerna uppför sina narrspel
har händerna fläckade av mänskliga varelsers blod
de gamla kvinnorna står upp i gryningen
köper kött, frukt, bröd städar, lagar mat
står på gatan med händerna i kors
tiger
gamla kvinnor är odödliga
Hamlet kastar sig hit och dit i nätet
Faust spelar en lumpen och löjlig roll
Raskolnikov hugger till med yxan
de gamla kvinnorna är oförstörbara
de ler överseende
gud dör
de gamla kvinnorna står upp som vanligt varje dag i gryningen
köper bröd
vin
fisk
civilisationen dör
de gamla kvinnorna står upp i gryningen
öppnar fönstren
bär ut slaskhinken
människan dör
de gamla kvinnorna tvättar liket
begraver de döda
planterar blommor på gravarna
jag älskar gamla kvinnor fula kvinnor
arga kvinnor
de tror på det eviga livet
de är jordens salt
trädets bark
de är djurens ödmjuka ögon
feghet och hjältemod storhet och ringhet
ser de i deras rätta dimensioner
anpassade till vardagens krav
deras söner upptäcker Amerika
stupar vid Thermopylae
dör på kors - erövrar kosmos
de gamla kvinnorna går ut i gryningen på stan
köper mjölk
bröd
kött
lagar soppa
öppnar fönstren
bara dumbommar skrattar åt gamla kvinnor
fula kvinnor
arga kvinnor
... när de dör flyter ur ögat en tår
och förenar sig vid munnen med en ung flickas leende
En man betraktar kvinnor. Han benämner dem gamla , fula, arga. Han säger att han älskar sådana. I egenskap av man tillåter han sig att benämna dem, att klassificera dem, kalla dem fula, att lämna ut dem, att låta dem vara en klädsam fond åt sig själv. Mannens privilegium?
Själv går han ner på krogen och dricker vin och frotterar sig med de unga flickorna.
Nej, det där hittade jag bara på.
Är det någon som förstår vad jag menar? Hjälp mig med formuleringarna då. Eller har jag fel?
Jag tror jag förstår vad du menar, men kan inte heller sätta ord på det.
Det är på ett sätt en vacker hyllning till de som hyllas bör, men på ett annat sätt väldigt nedvärderande syn med utseendet i främsta rummet. Men kanske var det just det som var hans mening, att belysa skillnaden mellan skönheten, så som vi tror att den ser ut, och den vackra mänskligheten?
Dessutom, vad innebär det egentligen att skönheten ligger i betraktarens öga? Är det en måttstock på betraktarens inre skönhet måhända? I såna fall borde Rozewicz varit en osnygg personlighet, sin hyllning till trots.
Därför avskyr jag Kallifatides.
Kanske är syftet att belysa mäns (mänsklighetens?) kvinnouppfattning. I så fall är poeten väldigt klarsynt och självrannsakande och subtil. Samt modig som vågar riskera att folk missuppfattar honom så. Jag följde samma mönster. Först fint, sen den där obehagskänslan. Jag tycker nog att den är bra. Den orsakar flera tankevarv hos läsaren. Poetens grundintentioner bleknar efter ett tag och dikten får eget liv. Eller så blir det bara svart. Jag vet inte. :-P
Det här blir lite för djupt för min hjärna just nu så här på fredagskvällen. Återkommer om jag kommer på något att säga.
Skriver Kallifatides liknande grejer?
Cruella: Tell us! Jag har alltid instinktivt undvikit Kallifatides. Kanske har jag läst någon intervju; jag vet faktiskt inte.
