Låt det aldrig ta slut

Jag lånar helt fräckt en boktitel. Det är klart, publiken skulle tröttna, men den finge gärna gå hem och dricka te, bara vi kunde få fortsätta spela i evighet. Fast det är klart, vi skulle tröttna så småningom också. Det är en enorm anspänning att  ha konsert, antingen det är sjung eller spel. Men så roligt!
Sista repet strax före konserten, då känner i alla fall jag en svag lyckokänsla. Tänk att få sitta här bland alla dessa människor och bara spela. Allt sitter som en smäck...nåja, i alla fall här och där. Och konserten är fortfarande ogjord.

Tänk om livet kunde få vara så enkelt. De enda problem som dyker upp är just om det ska vara upp- eller nerstråk, en massa lömska pauser som man klafsar in i trots varnande glasögon i noterna. Man får skärpa sig.  En gudabenådad solist (Lars-Erik Persson) spelar så att både publiken och vi får ståpäls. (Dvořáks cellokonsert i h-moll var det för den som ramlar in här av en slump.)

Cappella Summarum är egentligen en ganska unik orkester, i synnerhet som den tävlar med Sveriges Nationalorkester, som finns i den här stan. Nåja, vi har blygsamma anspråk, men vanligtvis vill publiken bara gå på det allra proffsigaste. Men kyrkan var i går ganska full. Det finns folk (proffs)  som tycker att det är ett fenomen att folk träffas och spelar bara för att det är roligt, och det vecka efter vecka, år efter år. Frivilligt, utan att få pengar för det. Till ett sådant härt projekt med solist och dirigent fås det naturligtvis pengar från olika ställen.

Det är naturligtvis mycket svårt att omvandla musikaliska upplevelser till ord. Om det gick, så skulle det ju inte behövas någon musik. När det handlar om musik i litteraturen, kan man mycket lätt avgöra om författaren har några egna erfarenheter av musicerande. Det blir lätt väldigt töntigt. Ungefär som när skådespelare ska spela fiol i filmer och regissören tror att det inte syns, att skådespelaren aldrig har hållit i en fiol och att det inte inte är det minsta konstigt att det trots det ändå låter som en Isaac Stern.

Inte blir det mycket bättre om en musiker ska beskriva musikupplevelser. De kan ofta inte göra sig begripliga för andra än  musiker.
Jag kan förstås ha fel och ser fram emot överbevisningen.
Men varför ska man skriva? Lyssna på Dvořáks cellokonsert i h moll i stället. Ni kan ju ta någon inspelning med någon annan orkester, det är ok. Yo Yo Ma eller Rostropovitch som solist är också ok.
Men den gemensamma  musikaliska orgasmen, som uppstår när man själv är med och producerar något  som är starkt och rent och vackert, uteblir när man bara lyssnar. Det hävdar jag bestämt. Någon som vågar ha en avvikande uppfattning?



Kommentarer
Postat av: bäver

Det finns ingen anledning att ha en avvikande uppfattning, annan än om man själv aldrig har erfarenhet av det.

2009-03-23 @ 10:41:40
Postat av: Åsna

Jag har aldrig fått gemensam musikalisk orgasm. Jag är väl musikonanist. Spela skinnflöjt liksom.

2009-03-23 @ 13:40:51
URL: http://kattarsis.blogg.se/
Postat av: Åsnemamman, Fru Decibel

Men kyrkorgel ger väl bra vibrationer....

2009-03-23 @ 13:52:11
URL: http://frudecibel.blogg.se/
Postat av: Ullah

Grattis till konsertupplevelsen!

2009-03-23 @ 14:12:33
URL: http://guld.blogsome.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0