Jag känner mig som
Frans Helmersson. I alla fall med lite god vilja. Frans Helmersson är en världsberöms cellist, och redan där är likheten nästan slut. Det som är kvar är bl.a. att vi har haft samma cellolärare här i Göteborg, Guido Vecchi, numera saligen avsomnad.
Jag minns honom mest från 60-talet när han spelade i Matteuspassionen i Skövde. Då hade han exeptionellt mycket alldeles vitt hår, som han slängde med på ett konstnärligt vis. Jag har också ganska ljust hår, och jag tror att när jag spelar Stravinskij, så slänger jag också med mitt hår på ett konstnärligt vis. Det går liksom inte att låta bli. Stravinskij är rolig. Vi ska spela Five Norwegian Moods och det låter som en blandning mellan norsk folkmusik och Music Hall-musik.
Här en bild på Frans:
Huvudnumret på konserten den 22 mars är ju som jag har berättat förut, Dvořáks cellokonsert i h-moll (ja, jag är med i föreningen "Vi som vägrar att kalla tonen h för b!").
Och nu är det inte mer än rätt att jag publicerar bilden på vår eminente solist, Lars-Erik Persson. Det verkar som om han spelar i Hovkapellet f. t. Annars är han från våra trakter och har brukat spela på Operan i Göteborg.
Denna cellokonsert är mycket känd och alla cellister har nog fuskat sig igenom åtminstone några av de kända takterna i början. Och visst önskar vi alla att vi hade den tekniken och begåvningen som en solist måste ha. Det är nu inte allom givet, men vi har funderat lite lätt på en kupp nästa repetition. Första satsen börjar med en lång orkesterinledning. Rätt vad det är bryter solisten in med det kända, dramatiska temat. Då tänkte vi, att alla cellisterna ska falla honom i spelet och spela temat unisont, lika dramatiskt och uttrycksfullt som solisten själv. Och jag kan slänga med håret som extra bonus. Kanske hinner vi två takter innan dirigenten kommer att slå av. Men tänk om han inte slår av....det blir ganska snart väldigt svårt...
Om det blir roligt eller ej vet man inte förrän efteråt...
Det borde bli roligt. Men jag kan berätta om en av mina första konserter i Göteborgs Kammarkör i slutet av 60-talet. På den tiden sjöng vi rikitga låtar, och i Jönköping skulle vi bl.a. sjunga "Kung Liljekonvalje av Dungen". Det är ett stillsamt romatiskt stycke ur den svenska klassiska körrepertoaren som börjar på ett lågt g. Men vi hade bestämt att vi i stället skulle sjunga "Brusala", som börjar med ett kraftigt A7-9-11 ackord med överstigande kvint (jag minns inte exakt), för vanligt folk: ett bamseackord.
Dirigenten Eriksson blev fullkomligt överrumplad, slog av och sa: "Det var synd".
Så började vi om, och sedan har vi aldrig mer gjort så.
Men lite roligt var det allt.
Kanske dirigenter inte har någon humor?
Jag minns honom mest från 60-talet när han spelade i Matteuspassionen i Skövde. Då hade han exeptionellt mycket alldeles vitt hår, som han slängde med på ett konstnärligt vis. Jag har också ganska ljust hår, och jag tror att när jag spelar Stravinskij, så slänger jag också med mitt hår på ett konstnärligt vis. Det går liksom inte att låta bli. Stravinskij är rolig. Vi ska spela Five Norwegian Moods och det låter som en blandning mellan norsk folkmusik och Music Hall-musik.
Här en bild på Frans:
Huvudnumret på konserten den 22 mars är ju som jag har berättat förut, Dvořáks cellokonsert i h-moll (ja, jag är med i föreningen "Vi som vägrar att kalla tonen h för b!").
Och nu är det inte mer än rätt att jag publicerar bilden på vår eminente solist, Lars-Erik Persson. Det verkar som om han spelar i Hovkapellet f. t. Annars är han från våra trakter och har brukat spela på Operan i Göteborg.
Denna cellokonsert är mycket känd och alla cellister har nog fuskat sig igenom åtminstone några av de kända takterna i början. Och visst önskar vi alla att vi hade den tekniken och begåvningen som en solist måste ha. Det är nu inte allom givet, men vi har funderat lite lätt på en kupp nästa repetition. Första satsen börjar med en lång orkesterinledning. Rätt vad det är bryter solisten in med det kända, dramatiska temat. Då tänkte vi, att alla cellisterna ska falla honom i spelet och spela temat unisont, lika dramatiskt och uttrycksfullt som solisten själv. Och jag kan slänga med håret som extra bonus. Kanske hinner vi två takter innan dirigenten kommer att slå av. Men tänk om han inte slår av....det blir ganska snart väldigt svårt...
Om det blir roligt eller ej vet man inte förrän efteråt...
Det borde bli roligt. Men jag kan berätta om en av mina första konserter i Göteborgs Kammarkör i slutet av 60-talet. På den tiden sjöng vi rikitga låtar, och i Jönköping skulle vi bl.a. sjunga "Kung Liljekonvalje av Dungen". Det är ett stillsamt romatiskt stycke ur den svenska klassiska körrepertoaren som börjar på ett lågt g. Men vi hade bestämt att vi i stället skulle sjunga "Brusala", som börjar med ett kraftigt A7-9-11 ackord med överstigande kvint (jag minns inte exakt), för vanligt folk: ett bamseackord.
Dirigenten Eriksson blev fullkomligt överrumplad, slog av och sa: "Det var synd".
Så började vi om, och sedan har vi aldrig mer gjort så.
Men lite roligt var det allt.
Kanske dirigenter inte har någon humor?
Kommentarer
Postat av: Ullah
Det var så länge sedan jag spelade, men jag vill absolut vara med i h-föreningen. Vad heter förresten b enligt nyordningen? Blir det bess???
Postat av: Översättarhelena
B och bess heter det enligt det "nya" systemet, ja. Men jag har en dotter som tycker man borde säga h och bess, för då finns det ingen risk för missförstånd! Mycket pragmatiskt, tycker jag.
Postat av: Fru Decibel
Ullah: Ja, b och bess. Översättarhelena: Så långt skulle jag nästan kunna sträcka mig, om jag måste. Klok dotter.
Postat av: Fru Decibel
Ullah: Föreningen finns på Facebook!
Postat av: Ullah
Där är jag inte med!
Trackback
