Ich bin ein Berliner

Haha, kunde Kennedy, så kan väl jag. Däremot kan jag inte Berlin, men en Berlinermunk har jag ätit, fast den heter här Pfannkuche. Pannkaka heter något helt annat.

Jag har faktiskt rest en hel del i mina dagar, mer sällan dock på egen hand. Jämt är det Kammarkören som reser runt med mig, och då är det bara att följa med körskocken. Det eventuella lokalsinnet som kan ha funnits, är helt tillbakabildat hos mig. Idag (27/3) har jag emellertid varit lössläppt i Berlin på egen hand. Det gick ganska bra, trots att jag misslyckades med att åka spårvagn från öst till väst. Det berodde delvis på att gatan jag åkte på gick i nord-sydlig riktning och det visste jag inte till en början. Inte heller visste jag att det bara är i öst som man har spårvagnarna kvar. Så hur jag än hade försökt hade jag inte kommit till väst med spårvagn.

Men vad skulle jag där att göra? Här på östsidan är det ju väl så intressant. Andra världskriget minns jag faktiskt inte, trots att min son har trott att jag var född på 1500-talet, men mycket annat. Kalla kriget, Stalin, Ulbricht etc.  Berlin är en massa historiska platser för mig utan relation till varandra, dvs. jag vet inte hur de ligger. Därför blir jag lika glatt överraskad varje gång jag kommer till något jag känner igen!

Jag minns när muren byggdes. Då var jag på språkkurs i England. Och när den föll förstås. Det var på Åsnans 11-årsdag. Det är faktiskt inte så lite historiens vingslag för mig att titta på resterna nu, dekorerade som de är. Här är "East Side Gallery":


Det sägs att väst har pumpat in oerhört mycket pengar till öst, så mycket så att Marshallhjälpen bara är en spottstyver i jämförelse.
 Men allting blev inte bättre för östtyskarna när muren föll, som vi utanför kanske tog för givet. Med den nya friheten följde också andra friheter, t.ex. friheten att bli arbetslös, friheten att klottra, friheten att få en massa köpcentra här och där etc. Gamla bra varor ersattes med nya dyrare från väst.


Arkitekturen i öst är överraskande. Titta på det här huset. Vad skulle styrelsen i bostadsrättföreningen Karl XII säga om de boende gjorde så här med sitt hus? Smäll på fingrarna skulle det bli.


I Berlin är gatorna minsann bredare än i Luleå. Men det lär inte bero på samma sak (snön). Här ett exempel på Stalinarkitekturen, Frankfurter Tor.


Och här fina gatuskyltar i stadsdelen Kreuzberg:


(Aldrig får man vara riktigt glad: Mondschnee meddelar: Bilden på de vackra gatuskyltarna tog du inte i Kreuzberg, utan i Prenzlauer Berg, de flesta säga bara Prenzlberg. http://sv.wikipedia.org/wiki/Prenzlauer_Berg)

 Mitt uppdrag i Berlin var att roa mig själv och för detta ändamål använde jag Mondschnee, som vallade mig runt såväl i Berlin som i Leipzig.  I Leipzig blir det nästan storm av historiens vingslag, eftersom Johann Sebastian Bach levde och verkade där. Stackars Bach hade det snärjigt, för han var musiklärare för en massa osnutna gossar samtidigt som han skulle komponera ny musik till högmässan varje söndag, förutom att han tog sig tid att göra tjugo barn. Han skrev också en kantat som hette " Ich hab' so viel Bekümmernis... " Det var naturligtvis inte det viktigaste han gjorde,  men resten av Bachhistorien lämnar jag därhän idag.



Man gör sitt bästa för att se pampig ut.

I Leipzig regnade det, vilket gav mig en osökt anledning att köpa mig ett Bachparaply. Vi hade tänkt få höra Thomanerpojkarna, alltså Bachpojkarnas sentida efterföljare, men de var i Australien, så vi fick nöja oss med en helt vanlig kör. Den sjöng så att vi hade svårt att hålla oss vakna, alltså inga större överraskningar.

Eftersom Mendelssohn också har verkat i Leipzig, var vi ju tvungna att hälsa på i hans hus också. Det är naturligtvis totalt ovetande om succéinspelningen av Herbstlied på näsflöjter, så jag funderade lite smått på om museet skulle bli glatt över en CD.


Här skrevs "Herbstlied"

Den avgörande faktorn för att mitt berlinbesök inträffade just nu var att jag ville gå på Komische Oper. Där har jag nämligen en ung soprankamrat från Kammarkören, som har lagt Berlin för sina fötter. Först såg vi Figaros bröllop (Mozart ja) där hon var Barbarina och sedan Theseus av G.F. Händel, där hon spelade Clitzia. Jag tänker inte försöka att berätta handlingen i någondera, för den är minst sagt komplicerad och något osannolik.

 Men på Komische Oper gör man inga vanliga operor. Det finns två andra operor i Berlin där man är högst seriös, så här skojar man till det. Mest spektakulär var barockoperan Theseus, där de medverkande klafsade omkring i lera och det regnade och alla fick en riktig lerdusch från ovan och diverse lustigheter avlöste varandra. Eftersom det var barockmusik, förekom naturligtvis ett par countertenorer, men det verkade som om de hade blivit en bristvara, för en mansroll spelades av en kvinna. Ytterst förvirrat.
 Det blev mer som ett spex med verkligt högklassig musik och sångare. Det var faktiskt mycket roligt. Jag tror att Mozart skulle ha varit högst förtjust. Händel kanske något mer förvånad.  Efter Figaro tog vi en öl med Barbarina i kantinen och fick lite inside information. T.ex. att på repetitionen av nästa opera (Armida) som har premiär snart hade det vimlat det av nakna människor på scenen i första akten.Själv har jag bara sett en naken och skär Sven Wollter på scen en gång. Regissörer har verkligen många skojiga idéer. Jag måste absolut läsa den recensionen.
I Theseus svor Clitzia vid ett tillfälle högt och ljudligt- på ren svenska med dragning åt Värmland! Då gapskrattade två personer i salongen. Det blev vårt solo.



Här en bild från Figaros bröllop. Den utspelades till stor del i denna lilla garderob.

Någon gång måste jag skriva en bok om toaletter jag mött. Den kanske kan heta "Från svarta hål till digitalpottor".
I Tyskland har jag mött de allra mest fantastiska skapelser. Man kommer in och får se en toalettstol som har en display på själva stolkonstruktionen. Där står det  "Setzen Sie sich, bitte". Man gör så. När man reser sig ser man att det står "Spülen Sie sich, bitte"....Man gör så. Då börjar sittringen gå runt och orma sig och utstöta konstiga ljud och när den ormar sig fram igen, är den rentvättad och fin. Då står det "Das war nett von Ihnen" och "Vielen dank für Eure Beitrag" och "Auf wiedersehen". Kanske minns jag lite fel, men inte mycket.
Auf wiedersehen, Berlin.

Kommentarer
Postat av: Åsna

Beitrag? Hahahaha! Det var förresten jag som trodde att du levde på 1500-talet, skyll inte på min välinformerade bror.

2009-03-30 @ 17:46:15
URL: http://kattarsis.blogg.se/
Postat av: Åsnemamman, Fru Decibel

Ok då. Jag minns lite dåligt. Men det var ju 500 år sedan.

2009-03-30 @ 23:36:11
URL: http://frudecibel.blogg.se/
Postat av: cruella

Det låter änna som en riktig bildningsresa!

2009-03-31 @ 12:35:19
URL: http://minkammare.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0