På Bakfickan i nattlinne
Då får väl jag berätta, att jag, som är känd för att ha världens sämsta lokalsinne, lostade åsnor rätt hela dagen utan problem. Husen och gatorna låg där de skulle för ovanlighetens skull. Mitt självförtroende växte flera meter. Dessutom träffade vi en trevlig stockholmare på Mässingsmäster. Han började prata om Göteborg; det var väl därför...
Sedan skildes Åsnans och mina vägar för ett tag och jag övergick till egna äventyr.
Det upptäcktes att två av mina musikbekanta skulle ha en konsert i en kyrka. Jag åkte dit. Programmet var blandat. Återigen fick jag anledning att fundera över vad det är i musiken som berör en. Den ena berörde nämligen inte alls (jag kom att tänka på "Om fingrarna vore hundra på Käbi Laretei tänk vad det skulle dundra om Schumanns Träumerei"), fast denna musikers namn rimmar inte på Träumerei. Det dundras tillräckligt med de tio fingrar som has. Den andre, som spelar en sorts musik som jag egentligen inte är så hemma i, spelar direkt till hjärtat. Detta är väl ett bra exempel på att ord inte räcker till när det ska talas om musik. Eller vill någon försöka? Vad är en bra musiker?
Min definition på en bra musiker är när jag känner att jag tryggt kan vila i hans/hennes musikaliska famn. Så brukar jag känna när jag lyssnar på pianisten Hans Pålsson. Där riskerar man inte att ramla ur. Det handlar inte bara om tycke och smak; det handlar om något mer.
F.ö. såg jag inte en enda kändis, men jag vet var Tommy Körberg bor nu. Avslutningsvis gick jag och åt lunch på Bakfickan, iförd nattlinne. Det är dagsens sanning. Men eftersom jag saknade nattmössa och linnet ser ut som en lång, randig T-shirt, så var det ingen som tyckte illavara. Jag tyckte det var stil....
P.S. Vattnet har stigit.
Fiffigt, det där med nattlinnet. Det måste ju ockå minimera packningen betydligt när man kan använda samma plagg dygnet runt!
"lostade åsnor rätt" Är det någon slang för att du tappade bort henne på ett bra sätt? tihi.
Tack för att du satte ord på det där jag inte själv kan beskriva. När folk undrar varför jag måste gå och diska under melodifestivalen (om jag inte går in stenhårt för att häcklas då vill säga) eller varför jag panikartat byter kanal under Idol-uttagningarna ("det som äääääär så roligt"). Har aldrig riktigt fattat själv varför, men det är precis som du säger - jag känner mig inte trygg i musiken eller musikerna. Det känns som om de ska sjunga klassiker atonalt eller råka mixa in texten till Helan går i en psalm liksom. Inte tryggt, väldigt pinsamt och jag blir jättestressad.
Ännu värre blir det när folk tar sig själv på så stort allvar att de verkligen tror de är musikaliska underbarn. Då blir det riktigt jobbigt. Om folk som är medvetna om att det blir lite fel ibland, men musicerar för att det är kul och får publiken att tycka det är kul, då förlåter jag ganska mycket.
Käbi Laretei nämndes av min pianolärarinna som ett skräckexempel (vilket jag kanske redan har nämnt för dig). Själv har jag ingen uppfattning. Men jag vet att musiken måste tala till mig på något sätt för att jag riktigt skall uppskatta den. Ibland inträffar det, som i vintras när en sångare jag aldrig hört tidigare plötsligt sjöng sig in i mitt hjärta. De säkra arrangemangen och de proffsmusiker och låtskrivare han samarbetar med har säkert en stor del i det hela.
http://guld.blogsome.com/2009/01/26/ahhhh/
Förälskelsen sitter fortfarande i.
Ülla: Üjüjüj,nej, jag tror bara jag har hört om katten. Glenn Gould nämndes som skräckexempel av min. Själv blir jag hög av honom.
