FruDecibel

En dag visste jag att vi klasskamrater skulle träffas igen. Mötet skulle vara på planeten Neptunus. Jag flög till Gittan, (vi bodde i samma stad på planeten Jupiter) och frågade om vi skulle flyga tillsammans. Hon hade tänkt fråga mig om det. Vi gjorde upp att vi skulle ta min R.8.1.-raket. Den gick fortare än Gittans PKV6:a. Nästa dag åkte vi dit. Elisabet var redan där. Inga-Lill kom sen. Hon var inte längre än hon var när hon gick i första klass. Hon hade knallgrönt hår, snaggat framtill och två hästsvansar av håret som blev över. Näst sist kom magistern. Han hade satt vingar på sin gamla bil som var gammal redan på artonhundratalet. Hans långa skägg hade trasslat in sig i motorn, därför var han sen. När Anita kom med sina tjugosju barn fick vi inte plats på Neptunus, så vi förflyttade oss till månen. Men den var upptagen och vi trillade ner på jorden. Då beslöt vi oss för att nästa gång vi skulle mötas, skulle vi hyra en planet.

Efteråt har magistern skrivit "Bra"! Han gillade särskilt det där med vingarna på sin gamla bil.
Ja, lite synsk var jag kanske med tanke på raketer och sånt, men jag var ju rätt mycket för tidig med mina profetior. Om 30 år blev alltså 1985, redan tjugofyra år sedan.

Det verkar väl nästan som om klockan ringde ut, eftersom uppsatsen fick ett sånt hastigt slut.

Gittan och jag bor  faktiskt i samma stad fast inte på Jupiter, men det vet hon inte om. Elisabet heter Kerstin och läser den här bloggen. Anita har inte tjugosju barn, bara två. Huruvida Inga-Lill har haft grönt snaggat hår vet jag inte, men jag skulle inte tro det. Annars är det ju en fullt möjlig frisyr nu för tiden. Magistern lever än men har inte skägg och inte heller har han kvar sin Lincoln från 1938, som jag försåg med vingar.