FruDecibel

Håll med om, att man känner historiens vingslag. Idag har jag prövat något, som var nytt för mig. Coreboll heter det, och alla utom jag vet naturligtvis vad det är. Man sitter och ligger och hoppar och lyfter och har sig på en stor boll. Det lär ska vara bra för mellersta delen av kroppen, alltså rygg och mage. Eftersom jag är trött på ryggskott och snöskott, så är det nog bra för mig. Ledaren var en positiv kvinna, som i sin lilla mikrofon uppmanade oss att vara "stolpe glad". Jag tänkte i mitt stilla sinne, att jag nog inte var helt uppdaterad i Fysikens träningsdiskurs. Men hon såg glad ut och hon var inte så lång, så jag tänkte, ja, hon är en liten kort stolpe. Själv kände jag mig mer som en bred men vissen selleristolpe, men det finns ju olika stolpmodeller.
Det är inte så lätt att hålla balansen på en stor boll. Jag kommer att tänka på gångna somrars hoppbollar, som hoppades fram på av både Åsnor och Bävrar (tror jag). De (bollarna) hade åtminstone två öron att hålla sig fast i. Det skulle jag behövt idag.
Jag försökte i alla fall efter bästa förmåga, och det gick väl inte så illa, beroende på vad man jämför med. Det var ganska ballbolligt. Jag tänkte på min mor, som vid samma ålder som jag nu uppnått, knappast ens skulle ha tänkt tanken att  ägna sig åt träning. Nej, det hade hon alldeles för dålig rygg för, etc.

Naturligtvis var det flera där som presterade jättefina glada stolpar, och vi blev ännu gladare när vi trillade av.
Efteråt gick jag och köpte mig nya in-ears-hörluron, eftersom jag inte gillar att musiken i stora Rikssalen blandar sig med det jag har laddat ner i min mp3-spelare. Då hade jag förresten insett, att hon inte sa "stolpe glad", utan "stolt och glad".