FruDecibel

Med det menar jag inte Kal och Ada-historier a la Aschberg, om nu någon minns den. Jag läser en 15-poängskurs på universitetet, som heter Göteborgs historia. I dag får vi hemtentan på den, och därför tänkte jag börja lite smått redan nu. Jag har insett, att jag är "en skorv, som färdas över minnets hav", som Simon Rattle sa igår kväll på TV. Fast han sa faktiskt inte skorv, utan något finare, men jag tycker skorv passar bra på mig.

Jag är ju så gammal nu, så att min historia ibland sammanfaller med Göteborgs. Jag flyttade in till Göteborg 1970 och fick då en lägenhet på Hvitfeldtsplatsen. Den ligger innanför vallgraven, alltså i de äldsta delarna av Göteborg.Tack vare att jag hade en soprankamrat, vars far var med i samma frikyrkoförsamling som en storbyggmästare i Göteborg, ordnades det så, att jag fick överta en tvåa med dass på svalen. Jag tror, att det fortfarande är så man får lägenheter i Göteborg, genom att vara med i samma frikyrka.

Hvitfeldtsplatsen såg ut så här 1975.

Ungefär där det står Lundholms piano bodde jag, in på gården. Det såg ut så här:

Jag bodde i de nedersta fönstrena, som var andra våningen. Under mig var det ett skrädderi och över mig bodde en tant med ett jättestort öga. Om ni klickar på bilden ser ni min vackra rullgardin. Jag har den fortfarande kvar i förrådet, eftersom jag aldrig slutar hoppas att jag ska få ett fönster där den passar igen. Till höger var det en huskropp som gick i vinkel. Där bodde en annan soprankamrat, som inte hade några rullgardiner alls. Hon bodde ihop med en skådespelare och de hade föreställning varje kväll, mycket avancerade sådana. Jag tittade ibland.
Dasset på svalen hade vi gemensamt. På den tiden kände jag en konstnär, som hittade på en underbar blå färg till mitt vardagsrum. Jag ville också vara konstnär, så jag dekorerade dassdörren med kurbitsmålningar. Jag kopierade naturligtvis ur någon bok. Det var jobbigt, för trappljuset släcktes ju efter tre minuter, så jag for upp och ner i timmar medan jag kröp omkring där med mina vattenfärger. Men vad gör man inte för konsten.

Att måla med vattenfärger på ett dass på svalen var inte så välbetänkt, visade det sig. Jag satt ju fint, men den där skådespelargrannen, han stänkte då både till höger och vänster, också på mitt fina konstverk. Och det är anledningen till att speglarna ser lite gula ut. Inte så att det är hans kiss, som sitter kvar, utan jag blev tvungen att fernissa målningarna, så att inte vattenfärgen skulle rinna bort. Det blev ju inte heller så fint, men jag gillade mina dassdörrsmålningar.

Men säg den glädje som varar beständigt. 1975 var det slut på det roliga. Hvitfeldtsplatsen skulle, liksom så mycket annat, rivas. Då såg det ut så här:

                                                                  
                                    

På platsen för min fina dassdörr ligger nu ett fruktansvärt fult tegelkomplex, som har varit Skatteverk och en mataffär.
Men lugn alla, som blir oroliga för att konstverket har gått förlorat. Vi tog det med oss, och det har följt oss genom livet. Just nu lever det en undanskymd tillvaro i snickarboden i Dalarna, men kanske kan jag någon dag få Händige Herrn att bygga ett hus med ett hål, där det passar.
Här kan man förresten se 452 bilder från det gamla Göteborg.