FruDecibel

När jag var liten, brukade jag stå och titta på min mamma när hon sminkade sig. Jag minns att hon hade någon rosa sprit, som hon gjorde rent ansiktet med. Den luktade. Hon tyckte att hon hade fet hud, därför sprit. Sedan tror jag hon pudrade sig direkt. Vid högtidliga tillfällen fyllde hon i sina nästan obefintliga ögonbryn. Dem hade hon plockat på 30-talet, för då var det modernt. De kom aldrig igen. Jag tyckte det var fasligt onödigt att hon sminkade sig, för hon var ju inte så vidare snygg ändå enligt min säkra barnsmak, och inte blev det bättre för att hon dammade på sig en massa puder.
Hon hade väldigt tunt hår, alltid permanentat, och från det att jag var 13 år, ville hon att jag också skulle ha "lite böj" på håret. Jag trodde kanske också att jag skulle bli vacker med lite böj på håret, men det blev jag inte. Jag såg ut som en medelålders tant redan som trettonåring. Jag hade med lätthet kunnat gå in på Systemet, om det hade funnits något i Svenljunga, och köpt ut både det ena och det andra, om det bara hade hängt på utseendet.
Så småningom lärde jag mig nog att sminka mig också, men det var nog först i tjugoårsåldern, som jag kom på att man kunde lura sig själv att man var lite vackrare än man egentligen var. Och på den vägen är det. Vid ett tillfälle fick jag sminka mig riktigt ordentligt. Det var under min musical-tid, när jag var med i Fantomen på operan i Göteborg. Vi i extrakören fick sminka oss bäst vi ville, för det fanns ingen som hade tid med oss. Det var jätteroligt att svärta ögonbrynen och vilken effekt det blev med den inramningen av ansiktet! (Föresten, när man ska lära turkiska kvinnor att säga "ansikte" skrattar de halvt ihjäl sig, för "an" betyder det ena könsorganet och "sik" betyder det andra, och sätter man ihop dem till ansikte, så kan ni ju själva räkna ut vad det blir.)
Mina barn är nog klokare än jag var som barn, för de har aldrig någonsin låtsas om att det skulle vara meningslöst att jag sminkar mig. De kanske i och för sig har varit rädda för att inte få några julklappar, man vet inte så noga vad som rör sig i barns hjärnor.
Naturligtvis är det bra att tro att man är lite vackrare än man är, om man nu inte heter Greta Garbo, och det är det ju inte många som gör. Människor som har en realistisk uppfattning om sig själva är ofta kliniskt deprimerade, medan de som förskönar bilden av sig själva är lite gladare. När jag tittar mig i spegeln, ser jag inte alla tusen små rynkor, eftersom jag inte ser på nära håll med linserna på. Det är skönt att det blir så. Däremot såg jag när jag tog fel tub och istället för antirYnkkrämen råkade ta tandkräm.
Låt oss fortsätta att sminka oss och låt oss fortsätta att tycka att vi blir lite vackrare, även om det tar lite tid numera.